Kanske kan va på tiden att dela med sig.....

Funderar ni någonsin på hur snuskigt mycket pengar vi i den rika delen av världen spenderar på onödiga prylar som vi troligtvis för det mesta inte alls behöver. Så här i juletid är ju siffrorna rent av skrämmande! Jag hörde någonstans, vet inte hur sant det är, att vi i Sverige spenderar tre gånger så mycket på julhandel som vi skänker i bistånd under ett helt år!! Jag vet som sagt inte säkert om siffrorna stämmer men jag är ändå ganska övertygad om att vi lägger betydligt mer pengar på julklappar och godis än vad vi skänker till de som verkligen behöver.


Så då tycker jag att det är på sin plats att uppmana gemene man att faktiskt avvara en del av alla de tusenlappar ni tänker lägga på julklappar och faktiskt skänka till de som bättre behöver. Tusentals barn dör dagligen av svält runt om i vår värld och då tycker jag att det inte är mer än rätt att vi som kan, och vi är många, delar med oss av vårt överflöd.

Jag tycker i och för sig att det borde vara en självklarhet för alla som har råd att bidra med nån hundralapp eller ett par varje månad året runt, men om man nu inte valt att göra det kan man ju åtminstone skänka en lite summa så här i jul. Nu om någonsin borde det ju vara en tid då vi känner att det är självklart att dela med sig till de som är mindre bemedlade.

De flesta hjälporganisationer har små erbjudande om diverse julklappar men kan köpa och på så sätt skänka en slant eller också kan man helt enkelt ge bort en summa och få ett gåvobevis som man sedan kan ge bort i julklapp till någon vän eller släkting som har förstått det här med att dela med sig. Eller också sätter man helt enkelt bara in en slant på det 90-konto man tycker verkar bäst så kan man sedan fortsätta sitt eget julhandlande med gott samvete.

För erkänn, en hundralapp eller två kan de flesta av oss avvara....jag menar vad får man för det egentligen - en hyrfilm och en påse godis, eller ett par serietidningar......för andra kan det handla om ren överlevnad...då kan ju inte valet vara så svårt, eller...??

Mitt eget recept på en lyckad dag:

1 st smärtfri rygg

2 glada barn som håller sams heeeela dagen!

8 timmars stimulerande jobb

En hel hop med spännande utmaningar

Massor av glada barnkramar

En stor dos hysteriska garv

1 galet arbetslag

1 varm, isfri och fulltankad bil

Massor av solsken

1 meter snö, minst....

1 tur till gymmet

Ett par timmars soffhäng med datorn och en bra bok

Vindruvor

Hinkvis med te

Massor av musik

En hel hög med trevliga människor!

Allt blandas väl och sprids sedan ut i lagom doser under hela dagen!

Det här med prestige.....

.....är det inte märkligt att det fortfarande så här långt in på 2000-talet är så många som är så upptagna av det detta fenomen?

Rätta mej om jag har fel men jag tycker att många människor fortfarande allt för ofta har en förmåga att räkna människors värde i pengar och materiella tillgångar. Trots att vi borde va så pass upplysta och socialt väl utvecklade nu för tiden att vi inser att en individs värde inte har med ekonomi att göra upplever jag oroväckande ofta att människor klassas efter hur mycket prylar, fastigheter, inkomster och förmögenheter man har.

Även fast gemene man i dag är mycket väl medvetna om den arbetslöshet och lågkonjuktur som råder i landet verkar det som det här med fattigdom och ekonomiska svårigheter är något att skämmas över. För hur många är det egentligen som med handen på hjärtat vågar erkänna att lönen är slut efter halva månaden och att det mesta man äger är köpt på kredit?

För visst är det så, att vi förväntas ha en massa tekniska prylar, nya snygga möbler och välrenoverade hem med toppinredning. Och har man oturen att endast ha råd med en bil modell äldre så är det ju knappt att man kan stanna till vid en mack utan att känna omgivningens högst förvånade blickar samtidigt som de förfasas över att man kan köra runt i en sån skrothög istället för en miljöbil av senaste modell.

Jag undrar jag hur många det är som sitter med lån och krediter upp över öronen och sliter sitt hår i förtvivlan vid varje månads skifte eftersom utgifterna är större än inkomsterna...igen. Men utåt sett är de glada och nöjda och skyndar sig att beställa vinterns nästa utlandsresa, även den på kredit givetvis, för att sedan kunna hålla fasaden uppe och visa alla vänner och bekanta på Facebook att vi, vi har minsann råd att unna oss vi!

Vad kan man säga, annat än att det är tragiskt!! Att vi fortfarande ser nån slags prestige i att ha prylar och pengar. Att så många ännu inte har fattat att människors värde inte kan mätas i var sig förmögenhet eller höga inkomster, det handlar om något helt annat....för varenda liten människa är värdefull och unik...oavsett om man råkar va fruktansvärt fattig eller snuskigt rik.

Ondskan, finns den? Och vem har egentligen rätt att bestämma det....

Det här är en fråga som har fascinerat mej så länge jag kan minnas. Och jag lär antagligen aldrig heller sluta fundera eftersom frågan är i det närmaste omöjlig att besvara.

För vad är egentligen ondska och var föds den nånstans?

Är människor i sig onda eller är det deras handlingar som står för ondskan?

Och om man nu anser att vissa människor faktiskt är just onda i sig, föds de i så fall sådana? Om inte, vart kommer det ifrån och vad är det som gör att vissa människor drivs till att bli onda och elaka och andra inte?

Jag för min del har oerhört svårt att se att man skulle kunna födas ond, det strider på nåt sätt mot nån slags grundläggande övertygelse, för hur skulle man kunna göra det? Lika lite som jag på allvar tror att vissa människor föds glada, stressade eller gnälliga. Visst föds man kanske med en viss personlighet i grunden men för övrigt är i alla fall jag övertygad om att det mesta är inlärt och in präglat utifrån den miljö man växer upp i.

Men om det nu är så att ond är något man blir, vad är det då som skapar detta? En tes är ju förstås att man själv ut satts för kränkningar och övergrepp och helt enkelt vuxit upp i en destruktiv miljö, vilket jag tror är en del av sanningen men vad kommer det sig då att vissa människor verkar kunna ha gått igenom i stort sett hur vidrig tillvaro som helst och ändå har blivit godhjärtade, empatiska och välfungerande individer medan andra inte?

Och har vi rätt att döma ut en hel människa för att hon eller han har utfört vidriga handlingar? Innebär inte det i så fall att även vi väljer att sjunka till samma nivå? Är det inte då den som anser sig vara samvetsgrann, godhjärtad med väl utvecklad empati ändå bör kunna skilja på handling och person? Är det inte då som det är vår skyldighet att försöka förstå...och är det inte då det är dags att göra allt vi kan för att förändra?

Vad är det som krävs för att människa ska kunna utveckla empati och omtanke om andra trots att den ut satts för diverse olika hemskheter? Jag tror nånstans att svaret på den frågan är ganska enkel - det handlar helt enkelt om värme och kärlek, att få bli bekräftad och känna att det finns någon, om så bara en enda som tycker att jag är viktig och som älskar just mej. För får man inte det, hur ska man då själv ha förmågan att känna empati och omtanke? Varför ska jag bry mej om andra om det aldrig är någon som bryr sig om mej?

Så visst är det egentligen ganska enkelt.....det är helt enkelt bara att börja bry sig.....och varför vänta, det är lika bra att börja precis nu....

Kan mitt totala ointresse för mat räknas som socialt handikapp tro??!

För jag är totalt hopplös på det här området. Om någon frågar mej vad jag tycker om eller vad jag vill ha att äta så kan jag helt ärligt inte svara. Så länge det inte handlar om frukt eller typ naturell yoghurt och musli så är jag helt förvirrad. Jag tycker det är såååå otroligt TRÅKIGT!!!

Det märkligaste är att jag antagligen skulle kunna va hyfsat bra på det om jag gjorde ett försök för jag är ärligt talat rätt bra på att baka, och det tycker jag är roligt - är inte det väldigt underligt??!! Vad är den stora skillnaden?

Jag fattar ärlig talat ingenting!!!

Det här med förväntningar....

eller fördomar om ni så vill....

Har ni tänkt på hur ofta vi redan på förhand skapar oss vissa förväntningar på människor, många gånger bara utifrån deras bakgrund, bostadsområde, klass tillhörighet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning mm? Det är klart ni har, det är ju sånt som till vardags benämns som fördomar och som vi alla bär med oss i olika mängd, men frågan är hur ofta ni funderar på vad dessa fördomar faktiskt leder till i förlängningen?

För det är väl en sak om det bara är funderingar eller åsikter som stannar i huvet på folk eller på sin höjd fungerar som lite oskyldigt skvaller vid fikabordet men för det mesta så stannar det ju inte där. Våra förutfattade meningar har ju en tendens att i väldigt hög grad påverka såväl våra handlingar som vårt bemötande av andra. Och det värsta, som jag ser det, är att det allt för ofta innebär att vi dömmer människor på förhand. Och allra värst är det ju att det allt för ofta är barnen som drabbas.

För hur ofta har det inte hänt att små pojkar mer eller mindre förväntas vara busiga och bråkiga och också behandlas och bemöts därefter, och man får ju som bekant väldigt ofta det man förväntar sig. Och vem har inte redan på förhand allt för ofta inställt sig på att små flickor ska gilla rosa och bara kunna leka två och två. Och visst tar vi förgivet att barn till akademiker ska lyckas i skolan och läsa vidare på högskolor och universitet medan arbetarbarn förväntas vara nöjda med en gymnasieexamen. Snacka om att vi allt för ofta dömmer ut stora grupper av barn redan på förhand och aldrig ger dem chansen att bevis motsatsen.

För att inte tala om hur fyrkantiga vi ofta är när det gäller vad som är typiskt "bögigt", vad är det som säger att man måste vara fjollig och intresserad av inredning bara för att man är gay?

Sen har vi ju alla fördomar mot invandrare från olika kulturer som gör att vi ofta redan på förhand dömer ut människor och aldrig tar oss tid att lära känna dem på allvar. För att inte tala om de stereotypa bilder småstadsmänniskor har av storstadsbor och tvärtom. Och hur ser vi egentligen på utvecklingstörda eller människor med andra typer av handikapp??

Det är ju egentligen skrämmande vad mycket vi går miste om bara för att vi från början har förutfattade meningar om människor och inte på allvar tar oss tid att lära känna varandra.

Jag tänker inte påstå att jag är så mycket bättre än folk i allmänhet men jag har åtminstone en förhoppning om att jag har lärt mej en del genom åren. För jag har ingen som helst lust att gå miste om en massa trevliga möten och nya erfarenheter och lärdomar bara för att jag valt att döma människor på förhand.

Som sagt - både barn och vuxna har en förmåga att bete sig och göra det vi väljer att förvänta oss...så tänk vad vi skulle kunna åstadkomma här i världen om vi helt enkelt som omväxling väljer att förvänta oss något annat.....det värsta som kan hända är ju att man råkar ha fel, och det händer ju mej hela tiden så det kan de va värt! Eller hur??!

Vem är det egentligen som avgör vad som är värt nåt....

Är det bara jag som förundras över vårt sätt att värdera människor och deras insatser i dagens samhälle? För är det inte märkligt ändå att det som vissa människor ägnar sig åt kan vara så mycket mer värt än det andra gör, i alla fall räknat i pengar.

Ta det här med idrottens märkliga värld som exempel. Jag har så oerhört svårt att förstå att Zlatan och hans "kamrater" inom elitidrottens helt absurda värld kan anses vara värda dessa astronomiska summor när en vanlig arbetare på i stort sett vilket svenskt företag som helst eller vilken kommunanställd du än väljer uppenbarligen inte anses förtjäna ens en bråkdel av vad dessa divor håvar in. Vad är det som gör att det som från början ansågs som en fritidssysselsättning idag genererar dessa astronomiska summor?

Vad är det som gör att man har rätt till alla dessa pengar bara för att man anses tillhöra de bästa i världen inom sitt område? Om jag blev utsedd till en av världens bästa fritidspedagoger, inte fasen skulle jag tjäna en massa miljoner för det!!! Vad är det som gör att fotboll, golf, tennis och ishockey kan va mer värt en att fostran av vår framtid?

Eller vad är det som gör att vissa mellanchefer, styrelseledamöter eller för all del även politiker anses ha rätt till bortåt 50-60 000 i månaden, om det ens räcker, medan lokalvårdare, barnskötare, lärare, vårdbiträden mfl.tydligen ska klara sig på en tredjedel?

Eller alla dessa bonusar och fallskärmar som frikostigt delas ut till höger och vänster till diverse löst folk bara för att de en gång lyckats skaffa sig en chefsposition.

Oftast ställs det ju inte ens några krav på resultat utan har du en gång hamnat på någon hög post kan du mer eller mindre missköta dej hur mycket som helst och till och med driva företag i botten och ändå håva in bonusar på miljonbelopp.

Vem behöver över huvudtaget tjäna alla dessa pengar?? Svara mej, VEM behöver en lön på mer en 30 000/ månaden, egentligen?? Ingen, som jag ser det! Inte om det bara handlar om att kunna överleva och ha ett hyfsat bekvämt liv. Sen finns det väl en och annan som kan förtjäna att komma upp till 50 000/ månad men absolut inte mer. För mej skulle man gärna kunna få lagstifta om en maxgräns när det gäller vad man har rätt att tjäna i månaden.

För tänk vad mycket nytta vi skulle kunna göra med alla pengar som blev över - utrota fattigdom och svält tex....och det borde ju kunna va värt en hel del. Betydligt mer värt än diverse överbetalda idrottsmän, mellanchefer och annat löst folk!

En liten lätt gissning - jag lär nog tillbringa en hel del tid vid snöbollsplanen i morgon :)

Årets önskelista!

Nu va det ju ett bra tag sen det kom ett nytt inlägg från mej och jag måste ju säga att det är trevligt att se att det ändå finns några trogna läsare som ännu inte gett upp hoppet :) För den som väntar på en fortsättning blir ni nog dessvärre tvungna att vänta ett tag till, har lite för mycket nu med pluggande och allt annat så här inför jul men jag lovar att det kommer en fortsättning när det lugnat ner sig.

Så här års är det väl en och annan som har fullt upp med att fundera över åretsjulklappar så vad kan väl passa bättre än en egen liten önskelista. Det mesta på min lista går inte att köpa för pengar, och mycket av de lär man väl få se sig i stjärnorna efter men önska kan man ju alltid.

Min egen önskelista 2011:

Att någon äckligt rik miljardär får ett plötsligt infall att rädda SAAb från konkurs - inte för att jag är särskilt förtjust i SAAB utan för att jag tycker förgjordat synd om alla anställda som annars tvingas ut i en oviss framtid.

Att Adam Alsing ska ta sitt förnuft tillfånga och komma tillbaka till Mix Megapol - Gry och Anders i alla ära men jag saknar ändå Adam.

Att alla pensionärer i vårt avlånga land, och överallt annars också för den delen, ska få äta sig mätta och belåtna varje dag - ännu ett skäl till att vår välfärd inte ska skötas i privat regi.

Att Håkan Juholt avgår som partiledare och att Socialdemokraterna har förstånd nog att välja en partiledare med lite civilkurage, samvete, moraliska värderingar och jävlar annamma - inte för att jag lär rösta på dem ändå men jag önskar ju ett regimskifte och ve och fasa för att få clownen Juholt till statsminister.

Att världens rika, både länder och medborgare, äntligen ska ta sitt ansvar och inse att en rättvisare fördelning av världens resurser faktiskt kan utrota både fattigdom och svält - det är inte brist på resurser och tillgångar, det är brist på rättvisa, omtanke och solidaritet.

Att varenda unge i hela världen ska få känna sig älskad och önskad - varje dag!!!!

Att någon vettig människa kan se till att Bert Karlsson håller sina pengar utanför en massa konstiga projekt - vi behöver inga fler äventyrsland!!!

Att våra politiker någon gång ska inse att det här med betyg i tidiga åldrar inte är nån morot utan bara skapar en massa stress och ångest - på tiden att de fattar att föräldrar och elever faktiskt, för det mesta i alla fall, får den information de behöver på utvecklingsamtalen - DET RÄCKER!!!

Att någon snuskigt rik miljardär, inte nödvändigtvis den som ska rädda SAAB, helt plötsligt kommer på att han/hon ska använda en del av sina pengar till att sponsra alla små projekt jag skulle vilja ägna mej åt i framtiden - måste ju får önska nåt åt mej själv också, och ska man förändra världen så krävs det ju trots allt en del resurser :)

Wordfeud????

Tog hem appen bara för att kolla hur det funkar och som jag redan hade anat så tröttnade jag bara av att försöka läsa hur det funkar....jag och engelska funkar inte ihop, i alla fall inte när det gäller att ta instruktioner. Skulle inte alls förvåna mej om det går att få det på svenska men så långt han jag som sagt aldrig komma innan mitt tålamod tog slut. Nu är problemet att jag tydligen har nån inställning där vem som helst kan starta spel med mej utan att jag fattar nåt och då dyker det upp sånna där små röda ringar med en siffra i, har säkert nåt fint namn jag missat, på min display....och det STÖR MIN ORDNING!!! Så antingen måste jag börja spela med människan, fast jag inget begriper, eller också ta bort appen vilket jag inte heller har nån lust med för jag kanske nån gång övervinner mitt dåliga tålamod och tar mej tid att förstå eller också kan jag ju alltid be nån av alla dessa speltokar på jobbet förklara för mej...och då vill jag ju inte behöva ta hem appen igen...för det vore ju inte särskilt effektivt...och ineffektivitet är ju nåt av det värsta jag vet....så just nu är jag mitt uppe i ett spel jag inte alls begriper....ska bli väääääldigt intressant och se hur det slutar!

Lite mycket att ha i huvet just nu...men jag lovar att jag snart ska va på hugget igen..

Finns det nåt mer rofyllt än att titta på ungar som sover..... =))

Gränsen är hårfin......

Jag längtar efter lite lugn och ro.....

Alldels för mycket i huvet just nu - återkommer när tillvaron har lugnat sig!

Är det bara jag som inte fattar??

Finns vissa ställen runt om i världen och inte minst i vårt eget avlånga land som det verkar som i stort sett alla människor utom jag besöker regelbundet; och dessutom med viss förtjusning....och jag begriper inte alls varför....

Ullared - och då givetvis Gekås...har fortfarande inte satt min fot där - mest för att jag avskyr att köa.

Skara Sommarland - jag vet, alla har inte varit där men bor man 2 mil därifrån och dessutom har ungar så tillhör man unik skara om man ännu inte satt sin fot där.

Solsemester - är väl mer en företeelse än en plats men jag förstår inte varför man ska betala en massa pengar för att ligga på stranden när man kan göra det här hemma...för det mesta i alla fall.

IKEA - visst har jag varit där men ska jag vara ärlig så tröttnar jag direkt...kan det bero på att jag aldrig har tillräckligt med pengar för att det ska kännas meningsfullt....

Systembolaget - behövs väl knappast någon kommentar!

Klädaffärer - varför ränna runt i trånga butiker när man kan handla i kataloger eller på nätet?!!

Skoaffärer - jag är antagligen inte kvinna överhuvudtaget för jag fullkomligt avskyr skor!

Favoritord!!

Jag är ju lite av en ord-nörd som är helt såld på att hitta just rätt ord till rätt sammanhang. Och eftersom jag har hamnat i något slags list-träsk är det ju lika bra att spinna vidare på det och bjuda på ännu en lista. Så här kommer helt enkelt några av de ord jag gillar att använda allra mest.

Några av mina favoritord:

Solidaritet - det är ju på nåt sätt grunden som hela vårt demokratiska samhälle bör vila på!

Morgonrodnad - kan inte påstå att jag använder det särskilt ofta men visst är det vackert!

Ruggigt - inte som eget ord utan som förstärkning, ex. ruggigt kallt, ruggigt bra, ruggigt trevlig, mm, mm.....

Myyyyysigt - jag gillar allt som får mej att må bra, precis som ordet myyyyysigt :-))

Jösses - det är så himla bra för det behövs liksom inget mer, det räcker med ett Jösses!! Det säger allt!

Skitunge - för mej är det ett ord fyllt av kärlek som jag bara använder för de ungar jag gillar allra mest!

Kram - Om fler människor ägnade sig åt att kramas istället för att göra tillvaron onödigt komplicerad så skulle världen bli ett bra mycket bättre ställe att bo på!

Rumpnisse - bara själva ordet gör en ju himla glad!

Finns ju som sagt hur många som helst men vi nöjer oss med de här så länge!!

Sevärda tv-program!

Jag ägande ju gårdagensa inlägg åt att klaga på alla urusla program som visas i tv nu för tiden så för att göra bilden någorlunda rättvis tänkte jag i dag lista de program genom tiderna som jag tycker varit mest sevärda, i alla fall av de jag kommer ihåg ;-)

De 10 mest sevärda tv-programmen genom tiderna, enligt mej ( utan inbördes ordning) :

So You Think You Can Dance - jag vet att det kan tyckas tjatigt men jag fullkomligt älskar att följa dessa fantastiska dansares väg mot titeln som Amerikas favoritdansare!

Razzel - kommer ni ihåg lördagkvällarna framför tv:n på 80-talet?! Det var underhållning det. skulla antagligen kännas mossigt i dag men då var det bara sååååå mysigt!

Rapport och Aktuellt - jag är nyhetsberoende!

Sommarpratarna - ett litet alldeles lysande program som jag upptäckte av en slump. Alldels fantastiskt om man som jag älskar att följa meningsfulla samtal och att försöka förstå människro på ett litet mer personligt plan!

Så mycket bättre - var oerhört skeptisk till en början men insåg snart att här skapades musikupplevelser att njuta av!

Dokument inifrån/utifrån - bättre samhällsjournalistik finns inte!

Så ska det låta - underhållning helt i min smak där musikupplevelsen är såååå mycket viktigare än tävlingsmomentet! Lagom mysfaktor!

Vänner - Skrattar lika mycket varje gång!! Kan se om avsnitt hur många gånger som helst och fortsätter garva ändå!

Cougar Town - en slags förlängning på vänner med den sorts sjuka humor som jag bara älskar!

Ally Mcbeal - Även här samma sjuka skruvade humor och en serie jag verkligen saknar!

Sen kanske jag ska tillägga, inte minst med tanke på föregående inlägg, att jag älskar att följa diverse landskamper och mästerskap på tv. Är fullständigt tokig i OS såväl vinter som sommar. Men bara som ren underhållning dock :-))

När övergick idrott från att vara ett fritidsintresse till att bli en livsviktigt samhällsangelägenhet?

Jag påstår inte att fenomenet är nytt på nåt vis, det här har pågått i decennier men det känns som det håller på att eskalera och nå orimliga proportioner

Jag vill inte på nåt sätt föringa idrottens betydelse för vare sig det allmänna hälsotillståndet, den sociala fostran eller meningsfullheten för den enskilda individen. Den svenska idrottsrörelsen bidrar med en mängd positiva faktorer till hela vårt samhälle inte minst när det gäller att skapa sammanhållning och engagemang.

Det som däremot är bekymmersamt är det faktum att det på nåt sätt verkar som den tillåts ta allt större plats i så väl enskilda människors liv som i samhället i stort, inte minst i media. På nåt sätt tar olika idrottsarrangemang och mästerskap fokus från annat som borde vara minst lika viktigt om inte mer.

Visst, jag förstår också att media handlar om underhållning och att locka såväl läsare som tittare och då gäller det att använda sig av sådant som säljer. Men om vi ändå kunde låta det stanna vid att få vara just det - underhållning. När man lägger dubbelt så många sidor på att älta svenska fotbollslandslagets senaste misslyckande som man gör på alla resterande nyhetshändelser tillsammans ( nöjessidorna borträknade ) så tycker åtminstone jag att det börjar kännas något oroväckande.

Att människor kan lägga hela sin fritid på att engagera sig i diverse idrottsaktiviteter må väl va hänt och visst är det fantastiskt att något så trivialt som fotboll kan få ett helt folk att bänka sig framför tv-apparaterna en vanlig fredagkväll men när precis ALLT handlar om detta så tycker åtminstone jag att det har börjat gå för långt.

Ser man bara på alla de miljarder som idrotten om sätter varje år så är ju det om något ett bevis på att det håller på att gå överstyr. Hur kan en fotbollspelare som, om vi ska va ärliga, faktiskt bara sysslar med ren underhållning vara värd mer än människor som ägnar hela dagarna åt att fostra vår framtida generation, eller de som i det tysta håller vårt offentliga samhälle rent? Visst, det handlar om marknadskrafter och tillgång och efterfrågan men ni kan väl ändå hålla med om att det är fullständigt absurt.

Och om man skulle jämföra hur många människor som är medlemmar i någon idrottsförening med de som valt att engagera sig i olika välgörenhetsorganisationer så blir ju bilden än mer tydlig. Vårt fokus flyttas allt mer från det som borde vara viktigt och meningsfullt till sådant som alla i fall jag ser som ren underhållning.

Självklart ska vi fortsätta engagera oss i fotbollslandslagets öden och äventyr och givetvis vill jag att de svenska idrottsrörelsen ska fortsätta leva, växa och fostra många generationer idrottsutövare även framöver. Men; vi får inte glömma - det handlar inte om liv eller död, det handlar inte ens om Sveriges ära och heder, det handlar om underhållning......underhållning och ingenting annat!

Alltså, det här med TV.....

Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket skit det visas på TV, man undrar ju vart de får allt ifrån och hur de ansvariga tänker när de fattar sina beslut. Visst, det är ju frivilligt att titta och bara stänga av när man får nog..... läser ju hellre böcker om jag ska va ärlig...men jag kan ju ändå inte låta bli att förundras och tycka ett och annat. Så här kommer en liten lista över de mest obegripliga bottennappen i TV-världen just nu, enligt mej.

10 sämsta och mest korkade TV-programmen just nu ( utan inbördes ordning ):

Ullared - förnedrings-tv som får det att rysa i hela kroppen!

Wipe out - kommentatorernas kränkande kommentarer får mej att må ruggigt illa!

South Park - Tecknad "vuxenunderhållning" ( för jag hoppas innerligt att det inte är riktat till barn och unga) går helt bort i min värld.

Robinson - ett intressant fenomen när det kom men nu är det ju bara pinsamt korkat och dumt.

Big brother - även detta fenomen var rätt intressant den första säsongen innan det övergick till att gå ut på att fösa i hop ett gäng trasig ungdomar och uppmuntra dem att supa, knulla runt och göra bort sig så mycket som möjligt på bästa sändningstid. Funderar man överhuvudtaget vilka signaler man sänder ut till dagens unga??!!

Ensam mamma söker - är det någon som tänker på ungarna??!!!

Du är vad du äter - snälla Anna Skipper, det räcker nu!!!!!

Biggest loser - även här handlar det ju främst om vilka signaler man sänder ut till barn och unga. Tro mej - de ungar som tittar på programmet gör det inte för att de är intresserade av att följa en grupp människors strävsamma kamp mot ett lyckligare liv utan för att de tycker att det är roligt att skratta åt feta människor som förnedras i tv. Sanningen är inte alltid så vacker som vi önskar.

Alla "fru-programmen" - jag kan inte fatta hur dessa kvinnor kan finna sig att framställas som korkade bimbos på bästa sändningstid och jag kan inte begripa varför så många väljer att lägga tid på något så fullständigt ointressant.

Jerry Springer - finner inga ord!!!!

Det finns ju betydligt fler men det får räcka för den här gången.

Alla dessa trökiga måsten!!

Det finns ju alldeles för många!! Så här kommer min egen topplista över mina tråkigaste vardagsmåsten:

1) Laga mat - det värsta av allt!! Eller egentligen disken som blir efter!

2) Betala räkningar - alla jävla OCR-nummer!

3) Alla måste-samtal - tider som ska bokas eller avbokas, försäkringskassan, banken, mm,mm...

4) Besiktiga bilen - medför alltid merarbeten och merkostnader!

5) Tanka bilen - känns det inte väldigt meningslöst!

6) Rensa ogräs - har ju tacka och lov inga trädgårdsland men det räcker såååå bra med den där jäkla uppfarten som alltid är så välrensad hos alla grannar!

7) Tandläkaren - gör ont både i munnen och plånboken!

8) Väcka morgontrötta barn med ett jäkla humör - förlåt mamma!!!!

9) Vika tvätt - det tar ju aldrig slut!!!!

10) Kvällsbestyren innan man kan gå och lägga sig - borsta tänder, släcka lampor, plocka undan, mm...det är ju såååååå tråkigt!!

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni


Klockan hade inte hunnit bli mer än halv sex på morgonen när Micke vaknade med den märkliga känslan av att vara helt förbi av trötthet samtidigt som han var alldeles klarvaken på bara ett ögonblick. Det hade varit en orolig natt med en hel del märkliga och skrämmande drömmar under de få timmar han lyckats sova. Återigen förvånades han över att han reagerat så starkt på gårdagens händelse men han misstänkte att det till stor del handlade om hans eget dåliga samvete som så starkt hade gjort sig påmint den senaste tiden. Det kändes märkligt och faktiskt lite olustigt att den tid som han för länge sen trott att han lämnat bakom sig plötsligt fick sådant stort inflytande över hans vardag.
Efter att rastlöst ha kollat mobilen för fjärde gången och till sin besvikelse fortfarande inte fått nåt nytt meddelande bestämde han sig raskt för att det var läge för en joggingtur, om inte annat för att bli av med den värsta oron. Efter en snabb titt på klockan kunde han konstatera att han nog skulle hinna med "femman" innan det var dags att bege sig till jobbet. Det här med att springa var en vana han lagt sig till med så sent som för ett halvår sen när han insett att både konditionen och den allmänna kroppsformen på allvar hade börjat bli lidande av att han valt att lägga en tidigare ganska så hyfsad fotbollskarriär bakom sig. Han hade visserligen för vana att ta sina små joggingturer på kvällstid i vanliga fall men den här morgonen fick bli ett undantag. Något var han tvungen att ta sig för om han skulle lyckas skingra tankarna.
En kvart senare var han redan helt genomsvett och dessutom ganska rejält medtagen och han kunde konstatera att det här med att ge sig i kast med ett rejält motionspass innan frukost kanske ändå inte var något för honom. Han insåg visserligen, när han tittade på pulsklockan, att han gått ut ovanligt hårt men han hade ändå inte varit beredd på att en tom mage kunde påverka hans prestation i den utsträckningen. Motvilligt sänkte han tempot till en mer behaglig takt och ganska snart lyckades Micke få så pass ordning på andningen att den spontana joggingturen till sist började kännas ganska så behaglig. Han slappnade av och lät tankarna vandra fritt samtidigt som han försökte ta sig tid att njuta av den förbluffande vackra soluppgången. Den var rent förtrollande i sin skönhet och Micke hann tänka att det faktiskt var synd att han inte tog sig för att njuta av den här sortens naturupplevelser lite oftare. Men å andra sidan, hur skulle det se ut? Det här med att romantisera över tjusiga soluppgångar gick väl knappast i hop med bilden av den vanligtvis så själsäkre och cooola Micke som av någon anledning fått rollen som kompiskretsens självklara ledare och starke man. Själv hade han aldrig fattat hur han fick den rollen, det var nåt som hängde kvar sen de tidigaste skolåren och om han skulle han vara ärlig så hade han aldrig känt sig särskilt bekväm med en bilden av sig själv. Men det hade bara rullat på och tagits för givet och nu kändes det som en så gott som omöjlig uppgift att bryta det mönstret.
Han lät tankarna vandra vidare och som så många gånger de senaste dagarna var det Hanna som dök upp som ett orosmoment i huvudet. Hon var som ett envist kliande myggbet som bet sig fast i hans hjärna, ju mer han försökte tänka bort henne desto envisare bet hon sig fast. Det som störde honom allra mest var nog att han inte riktigt begrep varför. Visst, hon var väl rätt söt och hade ju alltid fascinerats av hennes intensiva blick men det var långt ifrån enbart den vanliga attraktionen det handlade om. Det var snarare en slags olustkänsla blandad med frustration som infunnit sig de senaste tillfällena när hon dök upp i hans tankar. Han var oroväckande medveten om att det var hans tidigare beteende som lagt grunden för hans nuvarande känslor. Det var helt enkelt insikten om att han nog på flera sätt bidragit till Hannas många gånger onödigt tuffa skoltid som gav honom samvetskval och ett visst mått av ångest. Utan att han kunde göra något åt det började minnen från den tid han oftast ansträngde sig så hårt för att glömma pocka på hans uppmärksamhet och i samma stund som han bestämde sig för att öka farten ytterligare var det som den osäkra 12-åringen var tillbaka på ett ögonblick.


Fredagen den 18 maj 2001


Musiken var hög och värmen näst intill outhärdlig i det fullpackade vardagsrummet och trots att stämningen var på topp och de flesta såg ut att ha roligt fanns det en lite olustig spänning i rummet som nästan gick att ta på. Den vaksamhet som på något obehagligt sätt ständigt fanns närvarande och behovet av att hävda sig och pinka in revir var tydligt hos så gott som alla som befann sig i rummet den här vårkvällen i maj. Micke fanns som vanligt mitt i händelsernas centrum och som så ofta den senaste tiden förundrades han över detta faktum. Han hade själv ingen aning om när och hur han hade fått rollen som klassens givna ledare, för han kunde absolut inte minnas att det var något han någonsin hade strävat efter. Snarare tvärtom, han var ju egentligen en ganska blyg individ som mer än gärna höll sig lite i bakgrunden Men det var uppenbarligen något som klasskamraterna inte hade en aning om och nu var det ju som det var. För vad skulle hända om han tog ett kliv tillbaka? Det kändes otänkbart. Rädslan för utanförskapet var betydligt starkare än oviljan att ha den påtvingade rollen som klassens självklara ledargestalt.
- Eller hur Micke?!
Han väcktes ur sina funderingar av en hård dunk i ryggen. Det var Albin, den av hans följeslagare som han hade allra svårast att stå ut med, som krävde hans uppmärksamhet och bekräftelse. Micke kunde tydligt se osäkerheten som lös igenom den stöddiga attityd och trots att han tyckte uppriktigt illa om sin alldeles för bullriga och stöddiga anhängare kunde han inte låta bli att tycka lite synd om honom. Så fast än han inte hade en aning om vad han svarade på log han lite kaxigt och nickade samtidigt som han såg hur lättnaden spred sig som ett leende i Albins vinterbleka ansikte. Åter igen slogs han av det tragiska i hela situationen. Fanns det någon i rummet över huvud taget som kände sig trygg med sig själv eller någon annan?
- Då så, då är det dukat på altan och bara att ta för sig! Jessicas mamma visande dem leende vägen ut på den enorma inglasade altanen som mer såg ut som ett extra vardagsrum än den uteplats det från början var tänkt som.
Under glada skratt och tillrop fann de sig så småningom tillrätta vid det väldukade långbordet som dignade under diverse läckerheter så som kycklingklubbor, rökt kalkon, små pajer, sallader och gratänger av olika slag. Som alltid när det var festligheter hos familjen Kvist så tog man i rejält så att det inte skulle finnas någon som helst tvekan om att här fanns det minsann tillgångar. Micke såg hur Jessica njöt och sög i sig av alla glada tillrop över den tjusiga dukningen och mängden av godsaker.
- Men, är inte ni 22 i er klass? Jessica, jag tyckte du sa att ingen hade lämnat återbud...?!
Jessicas mamma såg frågande på den tomma platsen vid Tobias sida och tittade sig förbryllat runt i rummet för att komma på vem som saknades. För en kort stund lade sig tystanden som ett obehagligt täcke över de församlade medans alla genant såg på varann som för att hitta nåt lämpligt svar.
Till slut var det, inte helt oväntat, Albin som bröt den pinsamma tystnaden.
- Äh, det är väl Hanna som inte är här. Vem bryr sig?! Ett stöddigt leende bredde ut sig över hans ansikten medans han väntade på medhåll från de övriga i klassen.
- Jag trodde du hade bjudit alla dina kamrater?!
Jessicas mamma tittade undrande på sin dotter som vid det här laget såg ut att vilja krypa ur skinnet men som slutligen samlade sig och svarade med en självsäker min:
- Hon hade inte velat komma ändå, det gör hon ju aldrig!
Hon såg sig om i rummet och fick snart väntat medhåll i form av diverse nickningar och spridda kommentarer.
- Nä, nu äter vi istället! Varsågoda!
Det tog inte mer än någon halvminut så var sorlet och skratten där igen, precis som inget hade hänt. Micke såg sig om i rummet och undrade om det bara var han som just nu satt där med en stor klump av skam i mellangärdet. Sorlet ökade i styrka och skratten blev allt högre; men nog ekade det ovanligt falskt....falskt och osäkert....Och alla leenden.....vad log de åt...egentligen.....

Fortsättning följer........

Någon annan för en dag!

Jag gissar att det är fler än jag som nån gång ibland drömt om att få vara någon annan, bara för en dag. Så här kommer min lista på personer jag skulle vilja byta plats med...för en dag, eller två:

1) Lauren Froderman - här måste man nog vara ett So you think you can dance-fan för att ha en aning om vem jag menar, förra säsongens vinnare och hon är grym!! JAG VILL OCKSÅ KUNNA DANSA SÅ!!!

2) Barak Obama - Jag älskar ju att bestämma och vad kan va roligare än att få bestämma över ett av världens största länder, och mest trångsynta människor om så bara för en dag. Jösses vad jag skulle hitta på!

3) Stephen King - jag vill kunna skriva som han!!

4) Elvis - på den tiden han var smal och snygg! Visst vore det lite häftigt att ha tusentals skrikande hysteriska fans runt sig, bara för att förstå känslan. Och sen skulle jag också vilja kunna dela ut bilar till folk åt höger och vänster.

5) Annie Lennox - bara för att jag vill ha rösten.

6) Ronny Eriksson - en av de skönaste komiker jag vet. Då skulle jag passa på att skriva ner alla skämt jag kommer på så att jag kan ta fram dem de där dagarna när allt känns grått och trist.

7) Stålmannen - jag gillar ju inte tanken på att vara instängd men vill väldigt gärna flyga så vad kan va bättre!

8) Martin Luther King - bara för att få känna att jag varit med och gjort nån skillnad!

9) Ronja Rövardotter - för att jag vill få chansen att hänga med rumpnissar och vildvittror

10) GUD - Jag menar, här snackar vi verklig makt. Fast det måste va rätt jobbigt att aldrig kunna va säker på om folk tror på en eller inte.

Det var väl ändå på tiden.....

Läste i en av våra större kvällstidningar att vårt svenska kungapar blev avvisade från krogen för att det helt enkelt inte fanns några lediga bord. Det hände någonstans i södra Tyskland där en populär innekrog tydligen varit fullbokad och värdshusägaren uppenbarligen inte förstod förrän efteråt vilka "celebra" gäster hon nekat bord. Så våra svenska kungligheter fick helt enkelt knalla vidare till nästa ställe.

DET VA VÄL TA MEJ FASEN PÅ TIDEN!!!!

Jag är så innerligt trött på detta förlegade synsätt som på nåt sätt vill göra gällande att släkten Bernadotte på något sätt skulle vara för mer än oss andra vanliga dödliga. Inte nog med att deras inkomster finansieras med skattemedel de verkar ju dessutom ta för givet att de ska åka gräddfil hela livet. Det var väl inte mer än rätt att även de fick känna på den vardag alla vi andra upplever dagligen.

Det mest skrämmande är ju naturligtvis att denna händelse ens bevärdigas rubriker i våra största kvällstidningar, det måste ju finnas så mycket mer intressanta saker att skriva om. Det är "nyheter" som dessa som gör att det känns än mer aktuellt att äntligen avskaffa vårt meningslösa och kostsamma kungahus.

Det kanske inte handlar om så mycket pengar i den totala budgeten men jag är övertygad om att dessa slantar ändå skulle kunna rädda 100-tals människoliv i svältkatastrofernas Afrika. För dessa människor handlar vardagen om betydligt svårare motgångar än att bli avvisad från krogen, för dem handlar det om kampen för att överhuvudtaget överleva.

Höstmys!

Jag älskar hösten och tycker att det är en av de absolut bästa årstiderna, om inte annat för att man kan "mysa" med gott samvete och för att det finns en massa saker som får mej att må extra bra så här års. Så här kommer en liten lista på sånt som sätter guldkant på hösten:

Tända ljus - nu kan man med gott samvete ha en massa ljus i alla former tända utan att det känns överdrivet eller att man riskerar drabbas av värmeslag på kuppen!

Soffhäng med en bra bok - också något man känner att man gjort sig lite extra förtjänt av efter en intensiv arbetsvecka.

Lördagsmys med familjen - på nåt sätt uppskattar åtminstonde jag den tid man får med familjen mer så här års än under exempelvis semestern när man i det närmaste hinner tröttna på varann.

Vardagsrutiner - jag vet, det låter skittråkigt men både jag och ungarna mår bättre när vardagen följer vissa rutiner.

Bokmässan - behöver jag säga nåt mer!

Bokrean - samma som ovan!

Alla underbara färger - man måste ju va i det närmaste blind för att undgå att bli betagen av alla gul/orange/röda löv som får träden att glöda under hösten.

Mitt arbetslag - Det är nu när det är som intensivast som jag uppskattar dem som mest, bäst helt enkelt!

Alla mysiga kramar - av ungar som kommer tillbaka efter sommaren och som faktiskt är glada över att just jag finns där =)

Första skoldagen....

....ska ju förhoppningsvis vara något som alla ungar ser fram emot med spänning, glädje, lite pirr i magen och en massa positiva förväntningar. Nu vet vi ju dessvärre allhop att den beskrivningen ligger ganska så långt från verkligheten för oroväckande många barn och ungdomar runt om i vårt avlånga land. Och det är ju sorgligt nog så varje år.

Frågan är vad vi vuxna är beredda att satsa för att göra något åt det här, för det går att göra en hel del mer än det görs i dag. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan utrota dessa problem helt och hållet men det är ju både pinsamt och beklämmande att se hur fjuttiga de insatser är som görs i dag. För det allting handlar om är resurser och prioriteringar. Och det finns inga ursäkter för att prioritera fel!

De beslutsfattare som inte begriper att barn som känner sig ensamma och otrygga och går runt med en ständig klump av oro inte lär sig någonting bör skaffa sig ett annat jobb. Det kan inte vara så svårt att lägga resurserna på rätt sak - för det som fattas är kompetenta och engagerade vuxna som ser verkligheten och dessutom vågar ta tag i den.

Och till alla vuxna som på ett eller annat sätt har med barn att göra oavsett om du är lärare, ungdomsledare i fotboll, fritidspedagog eller helt enkelt förälder - du får inte blunda, DU FÅR ALDRIG BLUNDA!! För att se när det händer och sen vägra ta tag i det är oförlåtligt!!! Fega och konflikträdda vuxna bör inte ha något med ungar att göra - det är ditt, mitt och ALLAS ansvar att se till att göra vårt bästa för att se till att de barn och ungdomar som finns i vår närhet känner sig trygga, älskade och önskade.

Så nu är det dags att göra gemensam sak och vända den här trenden - för även om det kan kännas som en omöjlig uppgift är det aldrig försent. Men det här arbetet kan inte vänta tills i morgon eller nästa vecka - det här arbetet måste börja NU!!!

Snart dags.....

...att ta klivet in i verkligheten igen, på allvar. För jobbar man i skolans värld så blir det här med terminstart lite av en milstolpe och ett startskott för att ta sig i kragen och ta klivet in i hösten. Detsamma gäller väl även om man har barn, livet delas på nåt sätt upp i terminer och lov.

Kan väl lugnt påstå att de senaste veckorna har bestått i ett oavbrutet kaos, ett av skälen till att den här bloggen har legat i nån slags dvala ett tag....men det är ta mej sjutton inte helt enkelt att fokusera på så mycket annat än schemaläggning, planering av höstterminen och inte minst allt som måste ordnas med ens egna ungar just nu.

Jag älskar ju hösten för att det känns som en slags nystart och för att jag brukar sprudla av energi.... I år är väl inget undantag men jag skulle ljuga om jag påstod att det känns som jag har full koll på läget just nu....men det vänder snart.... Tills dess hoppas jag att ni har överseende med att det blir lite si och så med inlägg här....så fort livet har landat och bitarna fallit på plats lovar jag att det ska bli bättre fart på tyckandet.

Ha det bäst så länge och kramar i massor!!

Alltså... försäljare....

Inte för att jag har något emot försäljare i allmänhet, det är ju ett yrke lika hedervärt som något annat, nä det är den här enerverande företeelsen som verkar bli allt vanligare - att de tränger sig på i hemmet som stör mej. Egentligen tycker jag att det började med alla dessa försäljare som envisas med att kasta sig över en så fort man närmar sig ett köpcentrum och som får en att känna sig besvärad bara för att man vänligt men bestämt avvisar deras "fantastiska erbjudanden". Men dessa tycker jag ändå att jag på nåt sätt kan stå ut med, jag är ju ändå ute för att handla och får väl ändå räkna med det.

Då är det helt klart värre med alla de som helt ogenerat väljer att tränga sig på i hemmet, via telefon eller helt enkelt plötsligt står utanför ens dörr. Nu vet jag att dessa människor bara försöker göra sitt jobb och att det inte alls är deras fel att de kränker min privat sfär och det är inte dem personligen jag har något emot, som jag sa - det är själva företeelsen.

För inte nog med att de tränger sig på och stör mej i mitt eget hem där jag enligt mitt tycke borde kunna vara fredad från sånt, det bidrar ju också till ett helt förkastligt konsumtionssamhälle som på alla sätt strider mot det miljötänkande som vi någonstans ändå borde vara upplysta nog att ha anammat så här långt in på 2000-talet.

För de alla dessa försäljare syftar till är ju att skapa ett behov som egentligen inte finns - tanken är ju att vi ska handla mera!! Vilket ju självklart inte alls gynnar miljön.

Dessutom tycker jag att det handlar om att idiotförklara mej som konsument. Jag måste väl i rimlighetens namn själv veta vad jag har behov av och dessutom ha förmågan att söka upp det. För om jag inte känner att jag saknar dessa varor eller tjänster så har ju antagligen inte heller något behov av dem. Så pass förmåga har jag ju faktiskt att tänka själv.

Självklart inser jag ju också att hela vårt samhälle bygger på ett visst mått av konsumtion och att det skulle leda till både arbetslöshet och minskad ekonomisk tillväxt om vi helt slutade konsumera och det är ju självklart inte det jag är ute efter. Däremot tycker jag att det börjar gå väl långt när 90% av de samtal som kommer till min hemtelefon är från olika telemarketingföretag och när jag inte ens kan komma undan dem i mitt eget hem. Det kanske låter väl drastiskt men jag skulle mycket väl kunna tänka mej en lag som helt enkelt förbjuder denna typ av försäljning, om inte annat för att jag tycker hela detta konsumtionstänkande är helt förkastligt.

Jag vill däremot påpeka att det är nåt helt annat när det gäller hjälporganisationer och välgörande ändamål, i kampen att få in pengar till behövande anser jag det mesta bör vara tillåtet.

Så låt mej slippa försäljare i mitt eget hem - känner jag ett skriande behov av att handla så kan jag minsann söka upp det jag behöver, nu för tiden behöver man ju inte ens ta sig utanför dörren....det räcker ju med ett par musklick så har jag ju världens största shoppingcentrum rätt in i mitt vardagsrum.

Det här med Pride......

Det var ju som bekant Pride-festival i Stockholm förra veckan med det traditionsenliga paraden som avslutning. Och visst verkar det festligt och gemytligt på ytan men man kan ju inte låta bli att undra hur det egentligen är att leva som homo- eller bi-sexuell i Sverige i dag. Vi tillhör ju tack och lov ett av de mest vidsynta och tolleranta länderna i världen men trots detta kommer det skrämmande rapporter om att det var fler kränkningar och trakasserier mot deltagarna i år än det någonsin varit tidigare...så då kan man ju undra hur det står till med vårt så "fria" samhälle egentligen.

Såg en dokumentär tidigare i veckan, som jag dessvärre inte minns namnet på, som handlade om de homosexuellas situation på 60- och 70-talet innan en mindre revolution förändrade både samhällets och många enskilda indivders syn på det här med sexualitet. Det som skrämde mej var att jag insåg att trots att 40 år sedan kan låta som en evighet så är det ändå inte så väldigt länge sen. Dessvärre tror jag inte att det är tillräckligt länge, det tar tid att förändra ett samhälles trångsynta människosyn i grunden, och jag är rädd att det finns alldeles för många som ännu inte kommit särskilt långt när det gäller det här.

Kan ni fatta att man för bara 40 år sen kunde hamna i fängelse om det visade sig att man hade haft sex med någon av samma kön? Och kan ni förstå att man åkte runt i skolorna och varnade unga människor för detta syndiga leverne? Nu pratar vi visserligen om dubbelmoralens hemland USA och vi får väl hoppas att vi har kommit något längre....men jag är som sagt inte helt övertygad.

Frågan är ju vad det är som skrämmer de människor som fortfarande går runt och tycker att homosexuella borde utrotas och att alla de som väljer att leva utanför den förväntade normen tillhör samhällets bottenskickt. Vad är det som är så läskigt med att människor älskar varann? Hur kan något som bara handlar om kärlek vara så otäckt att vissa är tvungna att kränka, trakassera och misshandla oskyldiga människor?

Men det är väl som med allt annat som är främmande, det man inte förstår och det man inte kan något om är skrämmande. Problemet är väl att de som är allra räddast inte heller är intresserade av att lära sig.

Massa tankar men är alldeles för rörig och seg i hjärnan.....tar tag i det i morrn... ;)

I ärlighetens namn - vad vill ni ge era barn?

Det händer då och då, rätt ofta om jag ska vara ärlig, att jag funderar över min roll som förälder och vad jag egentligen har för uppgift i denna roll. Visst, vissa saker känns ju helt självklara som den dagliga omsorgen, mat, kläder, en säng att sova i, en vettig fostran som får dem att växa och så småningom gör dem till ansvarsfulla och välfungerande vuxna och givetvis massor av kärlek. Men sen då?

Om man tar frågan lite längre - vad vill jag ge mina barn som jag vet att de har nytta och glädje av för all framtid? Vad kan jag ge dem som de kan bära med sig och ha kvar även den dagen jag inte längre finns här? För den dagen lär ju komma vare sig vi vill det eller ej.

När jag satt och funderade över det kom jag fram till en sak som kändes viktigare än allt annat - andra människor. Det kanske låter märkligt men jag ska förklara. Om jag ska välja ut det som jag själv har mest glädje av här i livet så är det just meningsfulla relationer med andra människor såväl äldre som yngre, släktingar som vänner, kända som okända. Och då är det ju självklart att det även är det som jag vill kunna ge mina barn.

Framför allt så vill jag ge dem ett socialt nätverk av trygga, pålitliga och kärleksfulla människor som kan finnas där och ge dem det jag inte längre kan. Förebilder som de kan se upp till och vända sig till vad det än gäller.

Och i ärlighetens namn så är jag övertygad om att mina barn, och alla andra barn också för den delen, behöver fler trygga "vuxna" i sina liv även så länge vi som föräldrar finns där. Det är ju någon klok människa som myntat uttrycket - det krävs en hel by för att fostra ett barn! Och jag har svårt att hitta något som är mer sant än just det. För jag tror att man lurar sig själv om man tror att man som förälder ensam räcker till för att täcka alla ens barns olika behov såväl känslomässigt som mentalt. Det måste ju vara i stort sett omöjligt. Man måste nog faktiskt inse att man även som förälder måste ta steget tillbaka ibland och överlåta en del av barnens fostran till andra.

Om ni själva tänker tillbaka på er uppväxt så finns det säkert ett flertal vuxna som haft stor betydelse för ert välbefinnande och er utveckling genom åren. Det kan ju handla om såväl lärare och fritidsfröknar som andra släktingar och vänner, och inte minst kompisars föräldrar. Visst fanns det saker när man växte upp, framför allt under tonåren, som man hellre vände sig till nån annan än föräldrarna för att få hjälp med. Och så måste det ju få vara.

Och på nåt sett är det ju det som hela mitt arbete går ut på - att vara en sådan vuxen. Att vara en trygg förebild att vända sig till vad det än gäller, som man kan komma till med sina frågor och funderingar...eller bara snacka bort en stund. En sådan vuxen som jag vill att mina barn ska ha många av i sina liv.

Så det jag helst av allt vill ge mina barn för framtiden är möjligheter till många meningsfulla och givande relationer. För är det något vi alla mår bra av så är det att omge oss med människor som tycker om oss, och som finns där när det blåser som värst.

Angående mitt lilla bokprojekt!

Anar att det kan finnas en och annan som undrar när det kommer en fortsättning på Änglarnas hus, och tro mej - jag jbbar på det! Men det känns som hjärnan fortfarande är lite semestertrött och själva poängen med skrivandet, i alla fall fall för mej, är att det ska kännas roligt och givande annars blir det ändå inget bra. Så ni som väntar och undrar, jag hoppas ni har lite tålamod för jag har allt i huvudet men i nuläget är det lite svårt att sätta ord på det.

Så länge ägnar jag mej åt mindre krävande och mer lättskrivna inlägg som ni får hålla till godo med tills dess att den värsta skrivkrampen har släppt och hjärnan åter igen börjat gå på högvarv.

En Babben:

" Ni som handla kläda på postorder; har ni sett att nu komma sommarkatalogerna till jul? Då vet man ju inte ens vilken storlek man har till sommarn."

Ett ljus i mörkret....

Även om det känns näst intill omöjligt att tala om att massakern i Norge skulle fört med sig något positivt går det inte att komma ifrån att det tragiska som hänt ändå verkar ha lett till att man både i Norge och dess grannländer lyckats hitta en gemenskap och en enighet som vi inte upplevt på länge. Det är som om ondskan har fört det nordiska folket samman till en enad front mot hat, våld och terrorism i alla former och för öppenhet, gemenskap och demokrati.

Jag har ofta känt att jag är född på fel årtionde. Jag skulle så gärna velat vara med i slutet på 60- och början av 70-talet när de unga förde sin envisa kamp på barrikaderna och då politiska frågor och strävan mot ett öppnare och rättvisare samhälle var något som berörde alla. När det på nåt sätt fanns en självklar gemenskap med alla omkring, känd som okänd, bara tack vare att det fanns något gemensamt att kämpa för.

På nåt sätt var det som att det inte var så viktigt vart orättvisorna fanns eller vem som drabbades, kampen var allas och det var självklart att stå på de svagas sida. Jag inbillar mej någonstans att människors behov att främja sin egen sak och att sko sig själva inte var lika utbredd på den tiden utan man var villiga att offra både tid, pengar och den egna bekvämligheten i sin kamp för andra. Jag är ganska övertygad om att bara den där känslan av gemenskap var i sig lika mycket drivkraft som det man kämpade för.

Kanske handlar det en hel del om att de flesta inte hade det så himla bekvämt på den tiden och att många var ganska så välbekanta med de svårigheter som fanns omkring dem, orättvisorna fanns på många sätt på nära håll. Det är väl ändå så, även om det självklart gäller långt ifrån alla, att vi ändå har det väldigt bra i dag...de flesta av oss behöver inte kämpa så värst mycket i vardagen utan har det nog ganska behagligt ändå.

Och det är väl självklart något positivt men det gäller ju att inte glömma bort att det finns andra runt om i världen som inte har det lika lätt och att det alltid finns det som är värt att kämpa för. Det sorgliga är ju att det ska till en stor tragedi för att vi ska vakna upp och stå enade mot det som hotar vårt demokratiska öppna samhälle. Den enigheten och kampen måste finnas där jämt, det är först då vi kan förändra och bekämpa det onda och hatiska omkring oss. Jag har sagt det förr - det är det vi gör i vardagen här och nu, varje dag; det är det som verkligen räknas.

Boktips!

Vad passar väl bättre så här i semestertiden än ett par boktips, för är det något som hör sommaren och ledigheten till, i alla fall för mej, så är det nya härliga läsupplevelser.

Vi börjar med ett par riktigt härliga deckare!

Först ut - Vårlik av Mons Kallentoft. Det är den frjärde boken i en serie av fyra om kriminalpolisen Malin Fors i Linköping. Det hela börjar med en ödesdiger explosion vid en av torgets bankomater som tragiskt resulterar i att två små tvillingflickor mister livet och det blir Malin Fors och hennes kollegor som tvingas utreda fallet som tar heltandra vägar än man väntat sig från början.

Förutom att det är en välskriven kriminalhistoria är det också en skildring av en trasig människas kamp för att hantera vardagen och hitta sig själv mitt i kaoset som råder runt i kring. Malin Fors eviga strävan efter att hitta tillbaka till sin dotter och att själv bli hel igen är bara den i sig en historia som gör den här boken mycket läsvärd.

Alla fyra böckerna i den här serien är värda att ta sig an och även om de alla är fristående berättelser men för att kunna följa Malin Fors kamp med sig själv och vardagen kan jag ändå rekomendera att läsa dem i ordning : Midvinterblod, Sommardöden,Höstoffer och slutligen vårlik.

Nästa bok är även den en deckare vars huvudperson är en kvinlig kriminalpolis. Den här gången är det Anna Janssons senaste om Maria Wern, som vi även kunnat följa som tv-serie, som utspelar sig på Gotland. Precis som Malin Fors är Maria Wern en ganska ensam men ändå stark person som på många sätt strävar efter att finna sig själv och det meningsfulal tilvaron. Vill man följa hennes historia är det till en fördel att läsa böckerna i ordning men det är ingen nödvändighet.

Själva kriminalhistorien börjar med att en sjuksköterska hittas brutalt mördad i Visbys Botaniska trädgård. Därefter följer en till en början ganska ojämn kamp mellen polisen och den iskallt beräknande järningsmannen som hela tiden verkar ligga steget före. En spännande histora med en del oväntade vändningar som jag under ett par dagar hade så gott som omöjligt att lägg ifrån mej

Slutligen något helt annat. För er som bor i Stockholm med omnejd, och som kanske dessutom läser "Situation Stockholm", så är nog Raine Gustafsson en välbekant figur. Han brukar hålla till vid Hornstull där han ägnar flertalet av dygnets timmar åt att sälja tidningar för att få ihop pengar till att överleva vardagen. Raines dagbok är en sammanställning av den dagbok som under tretton år publicerats i tidningen " Situation Stockholm".

Här får vi förmånen att följa Raine i hans vardag som bostadslös och den eviga strävan för att få vardagen att fungera samtidigt som han är på jakt efter ett eget hem. Förutom att det är ett persoligt porträtt av delar av en människas brokiga tillvaro är det också en tankeväckande skildring av det samhälle vi lever i idag. Kanske framför allt den del som många av oss allt för sällan tar oss tid att ta del av och förstå.

Raine skriver enkelt och okomplicerat och hans ödmjuka och positiva inställning till livet och människor i allmänhet gör i alla fall mej medveten om att jag har en hel del här i livet att vara tacksam för. Det är en osentimental berättelse om vardagen och utan tvekan en givande och läsvärd bok som ger en ny syn både på bostadspolitiken och på samhällets sätt att ta hand om sina egna medborgare. För utan att kanske mena det har Raine med sin dagbok, som jag ser det, helt klart bidragit till att berika samhällsdebatten.

Då har ni fått några små läsvärda tips som jag hoppas ni kan ha glädje av både under semestern och resten av året. Ett sätt att fly tillvaron en stund och samla kraft inför den stundande vardagen. Mycket nöje!

Babben -en av de coolaste kvinnor jag vet!!

Jag har nyss läst hennes bok " Jag vägrar dö nyfiken" och vill man ta sig an en lättläst må bra -bok är den absolut att rekomendera. Babben tar oss med på en resa genom valda delar av sitt liv som handlar om allt från tågluff och utbrändhet till upplevelser från hennes karriär som komiker och skådespelare. En underhållande bok som fick åtminstonde mej att garva hysteriskt vissa stunder. Inte minst får man ta del av väl valda Babben-citat från tiden som stå-upp komiker.

" Jag växte upp på en svinfarm på Gotlsnd, och sen gick jag på scenskolan i Stockholm, och jag fatte aldrig skillnaden riktigt..." / Babben på Ståuppklubben Penny Lane

Finns i sjön

Följande utspelade sig när jag och barnen spelade finns i sjön härom dagen:

Dottern: vi börjar i åldrsordning!
Jag: okej, då börjar jag eftersom jag är yngst...
Sonen: men mamma du e ju skitgammal! Men du ser ung ut :-)
Några minuter senare:
Sonen: Mamma, kan jag få alla dina rynkor...dom du har i pannan alltså.....Ha, nu fick du ännu fler! :-))

På tal om något helt annat....

Vet ni att socialtjänsten i Stockholm betalar 250/natt/person för de bostadslösa som tvingas söka dig till natthärbärgen! 250/natt!!! Ni kan ju räkna efter själva....jag är absolut inget mattematiskt geni men även i Stockholm borde det kunna räcka till en helt ok lägenhet.....kan nån förklara hur man tänker...

Måste ju ändå kunna le mitt i eländet.....

Jag är medveten om att jag kan vara löjligt lättroad men jag kan inte låta bli att skratta hjärtligt åt de här....

Det farliga utanförskapet!

Det känns som många inläggen framöver på ett eller annat sätt kommer att ha en koppling till de skrämmande händelser som bara för ett par dagar sedan vände upp och ner på verkligheten i vårt förövrigt så fredliga nord. Men konstigt vore det väl kanske annars för det är ju i stort sett omöjligt att inte påverkas när man följer nyhets -rapporteringarna i media och det vore väl egentligen oroväckande om omskakande händelser som denna inte leder till att människor börjar fundera över hur vår värld och människorna som lever i den faktiskt fungerar.

I mina tankar kring det våld och den hatiska stämning som på ett oroväckande sätt verkar breda ut sig kommer jag allt som oftast tillbaka till det som jag i mångt och mycket tror är en av de grundläggande orsakerna till att vissa människor väljer ett liv fyllt av våld och kriminalitet, nämligen riskerna med att låta människor hamna i utanförskap.

För är det något som i stort sett alla människor har behov av och strävar efter så är det känslan av att höra till, att vara en del av något större, en gemenskap. Om man av olika anledningar inte upplever att man hör till eller får vara med leder det till en bitterhet, ilska och sorg som i förlängningen övergår till något ännu värre.

Jag är övertygad om att det är denna känsla av utanförskap som ligger till grund för många av de problem vi har i form av vålds och hatbrott i vårt samhälle i dag. Alla de gånger vi misslyckas med att se till att barn och ungdomar blir en del av gemenskapen och känner sig delaktiga i de sammanhang som finns runt dem riskerar vi att dessa skadade individer söker sina egna grupperingar och situationer där de känner att de har en funktion och given plats, och då handlar det allt för ofta om en tillvaro som är betydligt mer destruktiv.

Om jag upplever att det samhälle jag förväntas vara en del av och tar ansvar för struntar i mej så varför ska jag då bry mej om det? Varför ska jag vara solidarisk och laglydig, visa andra respekt om jag inte känner att någon respekterar mej?

För vad är det som gör att ungdomar väljer att ansluta sig till kriminella gäng, nynazister, extremvänstern, huliganer eller för all del sekter av olika slag? Jo, helt enkelt ett sökande efter gemenskap, känslan av att tillhöra och att göra skillnad, att jag har betydelse och är en del av något större.

Trots att detta inte är något nytt lägger vi alldeles för lite kraft och medel på att komma tillrätta med detta destruktiva samhällsproblem. Redan i skolan, jag till och med förskolan, slås barn obarmhärtigt ut och hamnar i denna förödande ensamhet och det är alldeles för få vuxna i den här världen som förstår allvaret i detta. Att redan i tidig ålder behöva känna att man inte är önskad eller behövd är obarmhärtigt och det går att göra så mycket mer för att komma till rätta med den här problematiken.

Jag tänker inte påstå att det är känslan av utanförskap gör att vissa barn väljer att mobba andra, för det vore att förenkla ett problem som är betydligt mer komplext, men däremot är jag säker på att rädslan för att hamna utanför kan göra att en del väljer att delta i just kränkningar och trakaserier.
Det är ju tragiskt att det görs så lite åt ett problem som ändå funnits i alla tider.

Jag är helt övertygad om att det här är ett av vårt tids allvarligaste samhällsproblem och det är på tiden att våra beslutsfattare förstår vidden av det och tar tag i det nu istället för att som så ofta bidra till det utanförskap som i förlängningen kan vara livsfarligt. Inte bara för den enskilde individen utan för hela samhället.

Manifestationer i all ära......

Efter det som hände i Oslo den 22 juli kan man överallt se och läsa om olika manifestationer både på nätet, i tidningar och runt om i samhället vars syfte är att visa att man stöttar de drabbade och tar ställning mot alla former av våld och terror, och allt detta är ju givetvis hedervärt.

Och jag är övertygad om att alla grupper på Facebook, uppmaningar att tända ljus för de drabbade eller sätta Norges flagga på sin profilbild kan leda till något positivt, om så bara för stunden, och att de alla fyller en viktig funktion efter en tragedi som denna, inget snack om saken. Visst är det bra att människor reagerar tar ställning och visar sitt stöd i denna svåra stund, men.......

jag vill ändå hävda att det är det vi gör i vardagen varje dag som verkligen räknas. För hur många ljus vi än tänder och hur många tysta minuter vi än har så förändrar det ju inte särskilt mycket om vi inte sen är beredda att ställa upp för våra medmänniskor resten av tiden.

Visst, det kan låta hårt men jag möter allt för ofta människor som är cyniska och fördömande när det gäller så väl hur de bemöter och talar om sina medmänniskor. För när det handlar om vår attityd gentemot människor omkring oss handlar det ju inte bara om släktingar och vänner utan alla vi möter dagligen.

Tänk efter, hur ofta har du inte genom åren tänkt, tyckte eller vräkt ur dej någon nedsättande kommentar om människor i din omgivning som du överhuvudtaget inte känner? Hur ofta har du med hela ditt kroppsspråk varit avvisande mot människor du aldrig tidigare mött bara för att du "känner på dej" att de är på ett visst sätt? Hur ofta dömer du inte andra på förhand utan att ge dem en ärlig chans?

För jag hävdar bestämt att det är våra attityder och handlingar i vardagen som ger oss det samhälle vi förtjänar, och inte olika manifestationer när något tragiskt och fruktansvärt redan har hänt.

Jag får ibland höra att jag är väl naiv i min syn på andra människor men jag vägrar att släppa min tro på att människan i grunden är god och att det är den omgivning och de människor vi omges med som i slutändan gör oss till de vi är. Att vi präglas av de människor och de attityder vi möter.

Så om vi ska få ett samhälle värt att leva i är det vi som befolkar samhället som måste hjälpas åt att skapa det.

För jag är hellre naiv, ödmjuk med ett stort och varmt hjärta än cynisk, fördömande och fylld av hat - vår värld blir som de människor som lever där och jag vill ha ett öppet samhälle som fortsätter tro på mänskligheten!

Tragedin i Norge

Det är ju i stort sett omöjligt att sätta sig och skriva något här dessa dagar utan att beröra den fruktansvärda tragedi som bara ett par dygn tidigare drabbade vårt närmaste grannland. Är det inte otäckt hur snabbt den verklighet man trott va sann kan förändras på bara ett par timmar?

När jag först fick reda på att gärningsmannen till allas förvåning visade sig vara en etnisk och infödd norrman och inte den muslimske terrorist som alla förväntade sig kände jag trots den enorma förödelsen ändå en viss lättnad. En lättnad över att det brinnande hatet mot Islam som religion och muslimer i allmänhet för en gång skull inte skulle få ännu ett skäl att eldas på.

Men sen inser man att det här inte alls handlar om det; det har i grund och botten oerhört lite att göra med vare sig religion, politik eller andra fanatiska övertygelser utan det handlar om vad en trasig människa i vårt trots allt relativt civiliserade samhälle kan ställa till med på bara ett par timmar. För man kan ju inte vara annat än skadad och trasig om man tar sig för något så oerhört fasansfullt.

Det som trots allt skrämmer mej mest i hela det här tragedin är att vi, trots att vi ändå lever på 2000-talet, inte verkar ha någon som helst plan eller beredskap för hur vi ska komma till rätta med och ta hand om alla de skadade individer som finns mitt ibland oss. För vi är ju oerhört naiva om vi inte vill inse att det som hände Oslo med omnejd bara är ett symptom på ett problem som är oerhört mycket större. För denne Norrman är ju långt ifrån ensam, hela vårt samhälle är fullt av trasiga och skadade individer som vi bara väljer att blunda för.

Utan att ha någon egentlig kunskap om gärningsmannens bakgrund kan man ju ändå dra slutsatsen att något har gått oerhört snett, och det gick ju inte snett först för en vecka sen utan det började ju långt tidigare. Och som sagt, det här är ju bara toppen av ett isberg.

Det är ju inte religiösa övertygelser eller politiska åsikter i sig som är farliga, det är ju människorna bakom dem som dödar, lemlästar och terroriserar. Det är ju dem vi måste ta hand om och göra något åt annars kommer det här bara vara början på något som kommer fördärva och förändra vår värld mycket lång tid framöver.

Bloggpaus!!!

Har inte hänt så mycket här på senaste tiden....och det lär inte göra det de närmaste veckorna heller.....finns en fortsättning på Änglarnas hus som jag filar lite på men mitt tips så är att den kommer nån gång i början på Augusti. För nu tänker min hjärna gå semester ett tag och ägna sig åt att försöka ladda batterierna inför en intensiv höst. Tills dess - ha det gott och ta hand om er, och om varandra!!!

Varför är vi så rädda för att våra barn ska ha tråkigt?

Jag tycker att det här är en epidemi som sprider som en löpeld i vårt så kallade civiliserade samhälle. Från det att de små liven lämnar den trygga livmodern och ända upp i vuxen ålder verkar det som att det allra viktigaste och mest livsnödvändiga för en trygg uppväxt är att våra avkommor har hysteriskt roligt HEEEELA tiden.

Självklart vill vi väl alla att livet ska vara så roligt som möjligt men det innebär ju inte för den skull att tillvaron måste förgyllas med en ständig guldkant där hela världen är som ett enda stort nöjesfält vars enda uppgift är att roa alla mellan 0 och 20 år.

På nåt sätt känns det som vi är livrädda för att våra barn ska behöva uppleva de som för tidigare generationer kallas vardag. Redan från den första stund de håller sina små änglar i famnen för första gången verkar allt fler föräldrar se som sin huvuduppgift att roa, aktivera och underhålla sina barn. De ska på babysim, öppna förskolan, babygympa, sång och lek, babymassage, mm, mm, mm.........för att sedan fortsätta med alla möjliga och omöjliga aktiviteter under hela uppväxten. För vems skull, undrar jag??

Självklart har man som förälder ett ansvar för att ge sina barn en så stimulerande och utvecklande barndom och ungdomstid som möjligt men det behöver ju inte för den skull innebära att livet måste vara en enda stor latjolajbanlåda med oavbruten underhållning för det. För vad är det som är så fruktansvärt med att tvingas stå ut med vardagen och att faktiskt ha lite tråkigt ibland?

Jag är övertygad om att vi gör våra ungar en björntjänst om vi hela tiden försöker lägga allt till rätta och använder all vår kraft och energi till att underhålla och roa våra små älsklingar. Hur ska de då så småningom hantera tillvaron när vardagen och allvaret till slut kommer i kapp dem? Hur vi än vrider och vänder på det så kan inte allting i livet hela tiden vara roligt och det måste vi ju ändå nånstans lära oss acceptera, så även våra barn.

Hur ska de hitta motivationen till att ta sig igenom nio års skolgång om de hela tiden förväntar sig att allting ska va kul? Plugga glosor är inte roligt, men det är kul att få bra resultat på proven, räkna oändlig mängd mattetal kan också va urtrist men man kan faktiskt ha nytta av det framöver, städa rummet är dötråkigt men det känns skönt när det är klart......hela tillvaron är ju full av motgångar och tristess som vi alla måste lära oss hantera.

Det måste ju ändå få finnas någon slags vardag där man är så illa tvungen att stå ut med att ha lite tråkigt ibland, helt enkelt för att det är en del av livet. Och hur ska man kunna uppskatta det roliga och fantastiska i livet om det aldrig finns sånt som är trist och tråkigt?

Så snälla föräldrar, låt era barn ha lite tråkigt ibland - så blir det roliga såååååå mycket roligare!

Nu kommer den krypande - separationsångesten!!

Usch!!! Jag avskyr när den närmare sig - skol avslutningen!! Jag vet, det ska vara en glad tillställning som alla i skolans värld borde se fram emot...men inte jag!

Jag tycker helt enkelt att det är skitjobbigt!!!

För det skolavslutning betyder för mej är att jag är tvungen att skiljas från en massa härligt underbara ungar som till hösten ska gå vidare till högstadiet. Visst, det är ju helt naturligt och oundvikligt men det är ju så in i helvete jobbigt!!!!

Och i år kommer det bli värre än på länge!! Jag har jobbat rätt intensivt med båda de klasser som lämnar oss i år under ganska så lång tid och jag älskar dem varenda en! Jag har ju liksom sett dom växa upp så det känns som de är mina allihop.

Det allra värsta är att jag i år för första gången missar själva avslutningen eftersom den krockar med mina egna ungars. Och då blir det ju inte lättare när eleverna så gott som dagligen kommer och ber om att jag ska försöka ordna så jag kan komma. Men nånstans så måste ju mina egna små änglar ändå få komma först en sån dag, de är ju trots allt sonens första.

Och kanske är det lika bra för det skulle antagligen ändå bra bli outhärdligt. Ska allt se till att vi får ett bra avslut tillsammans ändå, så att jag får kramas och gråta en rejäl skvätt i alla fall.

Redan i morgon är det dags för den traditionella avslutningslunchen och i år har jag faktiskt tänkt hålla tal, vi får väl se om jag lyckas hålla tårarna borta eller om jag blir så där lagom pinsam så de kommer redan då.

Jag får väl hoppas att de håller sina löften om att hälsa på med jämna mellanrum så kanske jag överlever ändå. Jag har ju faktiskt den enorma turen att ha ett gäng gamla elever som fortfarande efter 4 år håller kontakten och tar sig tid och tittar in då och då , och varje sånt tillfälle är värt hur mycket som helst och gör mej varm i hela själen.

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni

Efter en dryg halvtimmes idogt arbete med att täcka över de värsta spåren av nattens händelser så kände sig Hanna vid en närmare inspektion i spegeln trots allt ganska så nöjd. Resultatet var långt ifrån perfekt men hon bestämde sig ändå för att det fick duga så länge. I förhoppning om att kunna dölja det mesta av den fula revan över ögonbrynet beslutade hon sig för att låta håret vara hängande, det lurade väl alltid någon.
Hon återvände till köket för en välbehövlig kopp kaffe och passade samtidigt på att titta ut genom fönstret i ett försök att bestämma sig för vilka kläder hon skulle välja inför morgonens shoppingtur. Till sin lättnad upptäckte hon att solen vid det här laget hade tagit sin tillflykt bland molnen och att det faktiskt såg ut att kunna mulna på riktigt ordentligt. Termometern visade en temperatur på behagliga 17 grader. Ett väder som gjort för jeans och långärmad tröja konstaterade Hanna snabbt, det skulle bli betydligt enklare att gömma sig i än shorts och t-shirt. Hennes mål var ju att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt och att gå runt på stadens gator i långbyxor om temperaturen, som dagen innan, började stiga mot 25-gradersstrecket kunde givetvis väcka en del funderingar hos omgivningen.
Hon försåg sig med en stor kopp rykande hett kaffe innan hon begav sig mot klädkammare för att göra sig färdig för dagens utmaning.
En stund senare stod Hanna obeslutsam vid busshållplatsen med den svarta handväskan över axeln och mobilen i ett fast grepp i högerhanden. Hon kunde inte bestämma sig för om hon tålmodigt skulle ägna den närmaste kvarten åt att vänta på nästa buss eller om hon helt enkelt skulle promenera ner mot stan. Promenaden in mot centrum skulle ta henne en dryg halvtimme om hon gick i rask takt och hon var övertygad om att när hon väl var på väg skulle det enbart kännas uppfriskande för hennes stela muskler. Trots det bar det henne ändå emot, tanken på att tillbringa så pass lång tid ensam på cykelvägen gjorde henne fullständigt skräckslagen men samtidigt var det minst lika obehagligt att föreställa sig att hon skulle behöva vänta ensam på busshållplatsen i hela 15 minuter. Den känsla av skräck som hade övermannat henne så snart hon kom utanför den egna lägenheten hade överrumplat henne och hon hade inte alls varit beredd på att hon skulle reagera så starkt Nu stod hon där med en växande klump i magen medan greppet om mobilen hårdnade och hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig för. Samtidigt kände hon hur ilskan kom krypande - det här var ju löjligt!!! Klockan var närmare halv elva på förmiddagen och om hon ansträngde sig kunde hon höra att det var gott om folk i rörelse i närheten. Från lekplatsen några hundra meter längre bort kunde hon tydligt höra några barn i livlig diskussion om parkens enda två gungor samtidigt som en irriterad kvinnoröst försökte medla. När hon tittade bort längs cykelvägen som ledde mot centrum upptäckte hon ett tillsynes lyckligt par med barnvagn framför sig och en lurvig blandras som på valpars vis busade med kopplet samtidigt som den med glada skall försökte påkalla parets uppmärksamhet. Flyttade hon blicken ännu lite längre bort kunde hon se en äldre man med ica-kasse i handen som uppenbarligen var på väg hem, vid närmare eftertanke kände hon nog faktiskt till och med igen honom. Hur skulle det här kunna vara farligt? Beslutsamt skakade hon av sig skräcken och började med raska steg sin promenad mot stadens centrum. I takt med att hon ökade farten kände hon också att rädslan övergick allt mer i ilska, hon tänkte minsann inte låta sig styras av en ynka fånig incident...men för säkerhets skull letade hon med flinka fingrar fram sin mors nummer på mobilen så att det bara var att trycka på luren om något oförutsett skulle inträffa. Men sen ändrade hon sig och valde istället att gå in på missade samtal, vad skulle hennes hysteriska mamma kunna göra om det hände nåt akut? Hon tvekade en stund men klickade sedan bestämt fram Mickes nummer, han hade ju trots allt erbjudit henne sin hjälp och oavsett vad hon tyckte om honom, i en nödsituation var han ju betydligt mer att räkna med en Hannas mor. Och vad hade hon egentligen för val, vänner hade hon ju faktiskt i stort sett inga......

Hmm.... pålägg, bröd, äpplen, ett par liter mjölk, fil, lite blandade grönsaker, toapapper, schampo....då var det bara själva middagsmaten kvar då. Hanna stod mellan kyldiskarna på coop och försökte komma fram till vad hon skulle äta den närmaste veckan. Hon tillhörde dem som hade för vana att inte skriva någon inköpslista när hon skulle handla, inte för att hon var oplanerad på nåt vis nej tvärtom, men hon såg det som en utmaning att hålla allt i huvudet. Bra minnesträning hade hon hört, och när det gällde vad som skulle köpas till lucher och middagar föredrog hon att bestämma sig när hon väl var i affären så hon kunde få lite inspiration. Pannbiffar, falukorv, wokgrönsaker, kycklingfile.......hon behövde nog fylla på pastaförrådet också. Hon stod vid pastahyllan och funderade en stund, kanske dags att testa nån ny sort....plötsligt kände hon sig iakttagen på nåt vis. Långsamt lyfte hon blicken och såg sig omkring för att till slut möta ett par vid det här laget välbekant blå ögon och ett leende som mot hennes vilja hade en märklig förmåga att göra henne alldeles varm inombords. Hon kände hur kinderna blev blossande röda men trots det valde hon ändå att möta blicken och le tillbaka, han verkade ju trots allt väldigt ofarlig.
-Hej! Vad trevligt att se dej, jag trodde du bara handlade på Ica?
- Hrm....Hanna blev alldeles tagen på sängen av den oväntade frågan och harklade sig i ett försök att hitta nån passande förklaring till att hon så uppenbart var på fel plats.
- Jag glömde handla i går...och har ingen lust att gå till jobbet när jag är ledig. Den vita lögnen kom helt naturligt och hon kände sig nöjd över att hon lyckades framföra den utan minsta darr på rösten.
- Nä, det är klart....är man ledig så vill man ju inte behöva möta chefen sa han och log.
-Jag heter Jon förresten, sa han och sträckte fram en redan solbränd hand.
-Hanna.
Hans handslag kändes precis lika vänligt och bestämt som hon väntat sig. Och varmt.
- Du, jag har ju faktiskt aldrig fått chansen att gottgöra dej....ja, för att jag knuffade omkull dej alltså. Har du nåt speciellt för dej, annars kanske du har lust att hänga med och ta en fika? Snääälla!! Han log och såg på henne med en bedjande blick, men det kändes absolut inte tillgjort.
Trots att hon blev överrumplad fann hon sig ändå ganska snabbt.
- Tror inte det funkar, vart ska jag göra av det jag handlat? Kylvarorna lär ju inte hålla sig så länge i värmen? Visst lät det som en alldeles godtagbar ursäkt. Men hon insåg med ens att han inte skulle ge upp så lätt.
-Men jag hjälper dej så lägger vi tillbaka dem, också hänger jag med och hjälper dej handla sen, det går fort.....va?
Hanna stod obeslutsamt och funderade en lång stund. Trots att hon absolut inte tillhörde sorten som följde med främmande människor hur som helst stod hon ändå där på Coop nära och övervägde alternativen. Hon hade ju ändå inget annat för sig, och dessutom var huvudet hopplöst tomt på bra ursäkter, och han verkade ju som sagt både ofarlig och snäll....var det inte nån frikyrka han brukade göra reklam för?
- Okej! Hon kände sig förvånansvärt nöjd när hon väl bestämt sig. Nöjd och alldeles skräckslagen Precis som om han kände hennes oro log han avväpnande och tog hennes korg för att återbörda varorna till sina rätta platser. Hanna följde beskedligt efter och några minuter senare stod de på gatan utanför affären.
- Vad sägs om Hermanssons, låter det bra?
Hanna nickade och log försiktigt, det blir bra...det blir alldeles utmärkt det......tänkte hon.....

Fortsättning följer......