Det här med förväntningar....

eller fördomar om ni så vill....

Har ni tänkt på hur ofta vi redan på förhand skapar oss vissa förväntningar på människor, många gånger bara utifrån deras bakgrund, bostadsområde, klass tillhörighet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning mm? Det är klart ni har, det är ju sånt som till vardags benämns som fördomar och som vi alla bär med oss i olika mängd, men frågan är hur ofta ni funderar på vad dessa fördomar faktiskt leder till i förlängningen?

För det är väl en sak om det bara är funderingar eller åsikter som stannar i huvet på folk eller på sin höjd fungerar som lite oskyldigt skvaller vid fikabordet men för det mesta så stannar det ju inte där. Våra förutfattade meningar har ju en tendens att i väldigt hög grad påverka såväl våra handlingar som vårt bemötande av andra. Och det värsta, som jag ser det, är att det allt för ofta innebär att vi dömmer människor på förhand. Och allra värst är det ju att det allt för ofta är barnen som drabbas.

För hur ofta har det inte hänt att små pojkar mer eller mindre förväntas vara busiga och bråkiga och också behandlas och bemöts därefter, och man får ju som bekant väldigt ofta det man förväntar sig. Och vem har inte redan på förhand allt för ofta inställt sig på att små flickor ska gilla rosa och bara kunna leka två och två. Och visst tar vi förgivet att barn till akademiker ska lyckas i skolan och läsa vidare på högskolor och universitet medan arbetarbarn förväntas vara nöjda med en gymnasieexamen. Snacka om att vi allt för ofta dömmer ut stora grupper av barn redan på förhand och aldrig ger dem chansen att bevis motsatsen.

För att inte tala om hur fyrkantiga vi ofta är när det gäller vad som är typiskt "bögigt", vad är det som säger att man måste vara fjollig och intresserad av inredning bara för att man är gay?

Sen har vi ju alla fördomar mot invandrare från olika kulturer som gör att vi ofta redan på förhand dömer ut människor och aldrig tar oss tid att lära känna dem på allvar. För att inte tala om de stereotypa bilder småstadsmänniskor har av storstadsbor och tvärtom. Och hur ser vi egentligen på utvecklingstörda eller människor med andra typer av handikapp??

Det är ju egentligen skrämmande vad mycket vi går miste om bara för att vi från början har förutfattade meningar om människor och inte på allvar tar oss tid att lära känna varandra.

Jag tänker inte påstå att jag är så mycket bättre än folk i allmänhet men jag har åtminstone en förhoppning om att jag har lärt mej en del genom åren. För jag har ingen som helst lust att gå miste om en massa trevliga möten och nya erfarenheter och lärdomar bara för att jag valt att döma människor på förhand.

Som sagt - både barn och vuxna har en förmåga att bete sig och göra det vi väljer att förvänta oss...så tänk vad vi skulle kunna åstadkomma här i världen om vi helt enkelt som omväxling väljer att förvänta oss något annat.....det värsta som kan hända är ju att man råkar ha fel, och det händer ju mej hela tiden så det kan de va värt! Eller hur??!