Det händer då och då, rätt ofta om jag ska vara ärlig, att jag funderar över min roll som förälder och vad jag egentligen har för uppgift i denna roll. Visst, vissa saker känns ju helt självklara som den dagliga omsorgen, mat, kläder, en säng att sova i, en vettig fostran som får dem att växa och så småningom gör dem till ansvarsfulla och välfungerande vuxna och givetvis massor av kärlek. Men sen då?
Om man tar frågan lite längre - vad vill jag ge mina barn som jag vet att de har nytta och glädje av för all framtid? Vad kan jag ge dem som de kan bära med sig och ha kvar även den dagen jag inte längre finns här? För den dagen lär ju komma vare sig vi vill det eller ej.
När jag satt och funderade över det kom jag fram till en sak som kändes viktigare än allt annat - andra människor. Det kanske låter märkligt men jag ska förklara. Om jag ska välja ut det som jag själv har mest glädje av här i livet så är det just meningsfulla relationer med andra människor såväl äldre som yngre, släktingar som vänner, kända som okända. Och då är det ju självklart att det även är det som jag vill kunna ge mina barn.
Framför allt så vill jag ge dem ett socialt nätverk av trygga, pålitliga och kärleksfulla människor som kan finnas där och ge dem det jag inte längre kan. Förebilder som de kan se upp till och vända sig till vad det än gäller.
Och i ärlighetens namn så är jag övertygad om att mina barn, och alla andra barn också för den delen, behöver fler trygga "vuxna" i sina liv även så länge vi som föräldrar finns där. Det är ju någon klok människa som myntat uttrycket - det krävs en hel by för att fostra ett barn! Och jag har svårt att hitta något som är mer sant än just det. För jag tror att man lurar sig själv om man tror att man som förälder ensam räcker till för att täcka alla ens barns olika behov såväl känslomässigt som mentalt. Det måste ju vara i stort sett omöjligt. Man måste nog faktiskt inse att man även som förälder måste ta steget tillbaka ibland och överlåta en del av barnens fostran till andra.
Om ni själva tänker tillbaka på er uppväxt så finns det säkert ett flertal vuxna som haft stor betydelse för ert välbefinnande och er utveckling genom åren. Det kan ju handla om såväl lärare och fritidsfröknar som andra släktingar och vänner, och inte minst kompisars föräldrar. Visst fanns det saker när man växte upp, framför allt under tonåren, som man hellre vände sig till nån annan än föräldrarna för att få hjälp med. Och så måste det ju få vara.
Och på nåt sett är det ju det som hela mitt arbete går ut på - att vara en sådan vuxen. Att vara en trygg förebild att vända sig till vad det än gäller, som man kan komma till med sina frågor och funderingar...eller bara snacka bort en stund. En sådan vuxen som jag vill att mina barn ska ha många av i sina liv.
Så det jag helst av allt vill ge mina barn för framtiden är möjligheter till många meningsfulla och givande relationer. För är det något vi alla mår bra av så är det att omge oss med människor som tycker om oss, och som finns där när det blåser som värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar