Även om det känns näst intill omöjligt att tala om att massakern i Norge skulle fört med sig något positivt går det inte att komma ifrån att det tragiska som hänt ändå verkar ha lett till att man både i Norge och dess grannländer lyckats hitta en gemenskap och en enighet som vi inte upplevt på länge. Det är som om ondskan har fört det nordiska folket samman till en enad front mot hat, våld och terrorism i alla former och för öppenhet, gemenskap och demokrati.
Jag har ofta känt att jag är född på fel årtionde. Jag skulle så gärna velat vara med i slutet på 60- och början av 70-talet när de unga förde sin envisa kamp på barrikaderna och då politiska frågor och strävan mot ett öppnare och rättvisare samhälle var något som berörde alla. När det på nåt sätt fanns en självklar gemenskap med alla omkring, känd som okänd, bara tack vare att det fanns något gemensamt att kämpa för.
På nåt sätt var det som att det inte var så viktigt vart orättvisorna fanns eller vem som drabbades, kampen var allas och det var självklart att stå på de svagas sida. Jag inbillar mej någonstans att människors behov att främja sin egen sak och att sko sig själva inte var lika utbredd på den tiden utan man var villiga att offra både tid, pengar och den egna bekvämligheten i sin kamp för andra. Jag är ganska övertygad om att bara den där känslan av gemenskap var i sig lika mycket drivkraft som det man kämpade för.
Kanske handlar det en hel del om att de flesta inte hade det så himla bekvämt på den tiden och att många var ganska så välbekanta med de svårigheter som fanns omkring dem, orättvisorna fanns på många sätt på nära håll. Det är väl ändå så, även om det självklart gäller långt ifrån alla, att vi ändå har det väldigt bra i dag...de flesta av oss behöver inte kämpa så värst mycket i vardagen utan har det nog ganska behagligt ändå.
Och det är väl självklart något positivt men det gäller ju att inte glömma bort att det finns andra runt om i världen som inte har det lika lätt och att det alltid finns det som är värt att kämpa för. Det sorgliga är ju att det ska till en stor tragedi för att vi ska vakna upp och stå enade mot det som hotar vårt demokratiska öppna samhälle. Den enigheten och kampen måste finnas där jämt, det är först då vi kan förändra och bekämpa det onda och hatiska omkring oss. Jag har sagt det förr - det är det vi gör i vardagen här och nu, varje dag; det är det som verkligen räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar