Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni


Klockan hade inte hunnit bli mer än halv sex på morgonen när Micke vaknade med den märkliga känslan av att vara helt förbi av trötthet samtidigt som han var alldeles klarvaken på bara ett ögonblick. Det hade varit en orolig natt med en hel del märkliga och skrämmande drömmar under de få timmar han lyckats sova. Återigen förvånades han över att han reagerat så starkt på gårdagens händelse men han misstänkte att det till stor del handlade om hans eget dåliga samvete som så starkt hade gjort sig påmint den senaste tiden. Det kändes märkligt och faktiskt lite olustigt att den tid som han för länge sen trott att han lämnat bakom sig plötsligt fick sådant stort inflytande över hans vardag.
Efter att rastlöst ha kollat mobilen för fjärde gången och till sin besvikelse fortfarande inte fått nåt nytt meddelande bestämde han sig raskt för att det var läge för en joggingtur, om inte annat för att bli av med den värsta oron. Efter en snabb titt på klockan kunde han konstatera att han nog skulle hinna med "femman" innan det var dags att bege sig till jobbet. Det här med att springa var en vana han lagt sig till med så sent som för ett halvår sen när han insett att både konditionen och den allmänna kroppsformen på allvar hade börjat bli lidande av att han valt att lägga en tidigare ganska så hyfsad fotbollskarriär bakom sig. Han hade visserligen för vana att ta sina små joggingturer på kvällstid i vanliga fall men den här morgonen fick bli ett undantag. Något var han tvungen att ta sig för om han skulle lyckas skingra tankarna.
En kvart senare var han redan helt genomsvett och dessutom ganska rejält medtagen och han kunde konstatera att det här med att ge sig i kast med ett rejält motionspass innan frukost kanske ändå inte var något för honom. Han insåg visserligen, när han tittade på pulsklockan, att han gått ut ovanligt hårt men han hade ändå inte varit beredd på att en tom mage kunde påverka hans prestation i den utsträckningen. Motvilligt sänkte han tempot till en mer behaglig takt och ganska snart lyckades Micke få så pass ordning på andningen att den spontana joggingturen till sist började kännas ganska så behaglig. Han slappnade av och lät tankarna vandra fritt samtidigt som han försökte ta sig tid att njuta av den förbluffande vackra soluppgången. Den var rent förtrollande i sin skönhet och Micke hann tänka att det faktiskt var synd att han inte tog sig för att njuta av den här sortens naturupplevelser lite oftare. Men å andra sidan, hur skulle det se ut? Det här med att romantisera över tjusiga soluppgångar gick väl knappast i hop med bilden av den vanligtvis så själsäkre och cooola Micke som av någon anledning fått rollen som kompiskretsens självklara ledare och starke man. Själv hade han aldrig fattat hur han fick den rollen, det var nåt som hängde kvar sen de tidigaste skolåren och om han skulle han vara ärlig så hade han aldrig känt sig särskilt bekväm med en bilden av sig själv. Men det hade bara rullat på och tagits för givet och nu kändes det som en så gott som omöjlig uppgift att bryta det mönstret.
Han lät tankarna vandra vidare och som så många gånger de senaste dagarna var det Hanna som dök upp som ett orosmoment i huvudet. Hon var som ett envist kliande myggbet som bet sig fast i hans hjärna, ju mer han försökte tänka bort henne desto envisare bet hon sig fast. Det som störde honom allra mest var nog att han inte riktigt begrep varför. Visst, hon var väl rätt söt och hade ju alltid fascinerats av hennes intensiva blick men det var långt ifrån enbart den vanliga attraktionen det handlade om. Det var snarare en slags olustkänsla blandad med frustration som infunnit sig de senaste tillfällena när hon dök upp i hans tankar. Han var oroväckande medveten om att det var hans tidigare beteende som lagt grunden för hans nuvarande känslor. Det var helt enkelt insikten om att han nog på flera sätt bidragit till Hannas många gånger onödigt tuffa skoltid som gav honom samvetskval och ett visst mått av ångest. Utan att han kunde göra något åt det började minnen från den tid han oftast ansträngde sig så hårt för att glömma pocka på hans uppmärksamhet och i samma stund som han bestämde sig för att öka farten ytterligare var det som den osäkra 12-åringen var tillbaka på ett ögonblick.


Fredagen den 18 maj 2001


Musiken var hög och värmen näst intill outhärdlig i det fullpackade vardagsrummet och trots att stämningen var på topp och de flesta såg ut att ha roligt fanns det en lite olustig spänning i rummet som nästan gick att ta på. Den vaksamhet som på något obehagligt sätt ständigt fanns närvarande och behovet av att hävda sig och pinka in revir var tydligt hos så gott som alla som befann sig i rummet den här vårkvällen i maj. Micke fanns som vanligt mitt i händelsernas centrum och som så ofta den senaste tiden förundrades han över detta faktum. Han hade själv ingen aning om när och hur han hade fått rollen som klassens givna ledare, för han kunde absolut inte minnas att det var något han någonsin hade strävat efter. Snarare tvärtom, han var ju egentligen en ganska blyg individ som mer än gärna höll sig lite i bakgrunden Men det var uppenbarligen något som klasskamraterna inte hade en aning om och nu var det ju som det var. För vad skulle hända om han tog ett kliv tillbaka? Det kändes otänkbart. Rädslan för utanförskapet var betydligt starkare än oviljan att ha den påtvingade rollen som klassens självklara ledargestalt.
- Eller hur Micke?!
Han väcktes ur sina funderingar av en hård dunk i ryggen. Det var Albin, den av hans följeslagare som han hade allra svårast att stå ut med, som krävde hans uppmärksamhet och bekräftelse. Micke kunde tydligt se osäkerheten som lös igenom den stöddiga attityd och trots att han tyckte uppriktigt illa om sin alldeles för bullriga och stöddiga anhängare kunde han inte låta bli att tycka lite synd om honom. Så fast än han inte hade en aning om vad han svarade på log han lite kaxigt och nickade samtidigt som han såg hur lättnaden spred sig som ett leende i Albins vinterbleka ansikte. Åter igen slogs han av det tragiska i hela situationen. Fanns det någon i rummet över huvud taget som kände sig trygg med sig själv eller någon annan?
- Då så, då är det dukat på altan och bara att ta för sig! Jessicas mamma visande dem leende vägen ut på den enorma inglasade altanen som mer såg ut som ett extra vardagsrum än den uteplats det från början var tänkt som.
Under glada skratt och tillrop fann de sig så småningom tillrätta vid det väldukade långbordet som dignade under diverse läckerheter så som kycklingklubbor, rökt kalkon, små pajer, sallader och gratänger av olika slag. Som alltid när det var festligheter hos familjen Kvist så tog man i rejält så att det inte skulle finnas någon som helst tvekan om att här fanns det minsann tillgångar. Micke såg hur Jessica njöt och sög i sig av alla glada tillrop över den tjusiga dukningen och mängden av godsaker.
- Men, är inte ni 22 i er klass? Jessica, jag tyckte du sa att ingen hade lämnat återbud...?!
Jessicas mamma såg frågande på den tomma platsen vid Tobias sida och tittade sig förbryllat runt i rummet för att komma på vem som saknades. För en kort stund lade sig tystanden som ett obehagligt täcke över de församlade medans alla genant såg på varann som för att hitta nåt lämpligt svar.
Till slut var det, inte helt oväntat, Albin som bröt den pinsamma tystnaden.
- Äh, det är väl Hanna som inte är här. Vem bryr sig?! Ett stöddigt leende bredde ut sig över hans ansikten medans han väntade på medhåll från de övriga i klassen.
- Jag trodde du hade bjudit alla dina kamrater?!
Jessicas mamma tittade undrande på sin dotter som vid det här laget såg ut att vilja krypa ur skinnet men som slutligen samlade sig och svarade med en självsäker min:
- Hon hade inte velat komma ändå, det gör hon ju aldrig!
Hon såg sig om i rummet och fick snart väntat medhåll i form av diverse nickningar och spridda kommentarer.
- Nä, nu äter vi istället! Varsågoda!
Det tog inte mer än någon halvminut så var sorlet och skratten där igen, precis som inget hade hänt. Micke såg sig om i rummet och undrade om det bara var han som just nu satt där med en stor klump av skam i mellangärdet. Sorlet ökade i styrka och skratten blev allt högre; men nog ekade det ovanligt falskt....falskt och osäkert....Och alla leenden.....vad log de åt...egentligen.....

Fortsättning följer........