Det känns som många inläggen framöver på ett eller annat sätt kommer att ha en koppling till de skrämmande händelser som bara för ett par dagar sedan vände upp och ner på verkligheten i vårt förövrigt så fredliga nord. Men konstigt vore det väl kanske annars för det är ju i stort sett omöjligt att inte påverkas när man följer nyhets -rapporteringarna i media och det vore väl egentligen oroväckande om omskakande händelser som denna inte leder till att människor börjar fundera över hur vår värld och människorna som lever i den faktiskt fungerar.
I mina tankar kring det våld och den hatiska stämning som på ett oroväckande sätt verkar breda ut sig kommer jag allt som oftast tillbaka till det som jag i mångt och mycket tror är en av de grundläggande orsakerna till att vissa människor väljer ett liv fyllt av våld och kriminalitet, nämligen riskerna med att låta människor hamna i utanförskap.
För är det något som i stort sett alla människor har behov av och strävar efter så är det känslan av att höra till, att vara en del av något större, en gemenskap. Om man av olika anledningar inte upplever att man hör till eller får vara med leder det till en bitterhet, ilska och sorg som i förlängningen övergår till något ännu värre.
Jag är övertygad om att det är denna känsla av utanförskap som ligger till grund för många av de problem vi har i form av vålds och hatbrott i vårt samhälle i dag. Alla de gånger vi misslyckas med att se till att barn och ungdomar blir en del av gemenskapen och känner sig delaktiga i de sammanhang som finns runt dem riskerar vi att dessa skadade individer söker sina egna grupperingar och situationer där de känner att de har en funktion och given plats, och då handlar det allt för ofta om en tillvaro som är betydligt mer destruktiv.
Om jag upplever att det samhälle jag förväntas vara en del av och tar ansvar för struntar i mej så varför ska jag då bry mej om det? Varför ska jag vara solidarisk och laglydig, visa andra respekt om jag inte känner att någon respekterar mej?
För vad är det som gör att ungdomar väljer att ansluta sig till kriminella gäng, nynazister, extremvänstern, huliganer eller för all del sekter av olika slag? Jo, helt enkelt ett sökande efter gemenskap, känslan av att tillhöra och att göra skillnad, att jag har betydelse och är en del av något större.
Trots att detta inte är något nytt lägger vi alldeles för lite kraft och medel på att komma tillrätta med detta destruktiva samhällsproblem. Redan i skolan, jag till och med förskolan, slås barn obarmhärtigt ut och hamnar i denna förödande ensamhet och det är alldeles för få vuxna i den här världen som förstår allvaret i detta. Att redan i tidig ålder behöva känna att man inte är önskad eller behövd är obarmhärtigt och det går att göra så mycket mer för att komma till rätta med den här problematiken.
Jag tänker inte påstå att det är känslan av utanförskap gör att vissa barn väljer att mobba andra, för det vore att förenkla ett problem som är betydligt mer komplext, men däremot är jag säker på att rädslan för att hamna utanför kan göra att en del väljer att delta i just kränkningar och trakaserier.
Det är ju tragiskt att det görs så lite åt ett problem som ändå funnits i alla tider.
Jag är helt övertygad om att det här är ett av vårt tids allvarligaste samhällsproblem och det är på tiden att våra beslutsfattare förstår vidden av det och tar tag i det nu istället för att som så ofta bidra till det utanförskap som i förlängningen kan vara livsfarligt. Inte bara för den enskilde individen utan för hela samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar