Usch!!! Jag avskyr när den närmare sig - skol avslutningen!! Jag vet, det ska vara en glad tillställning som alla i skolans värld borde se fram emot...men inte jag!
Jag tycker helt enkelt att det är skitjobbigt!!!
För det skolavslutning betyder för mej är att jag är tvungen att skiljas från en massa härligt underbara ungar som till hösten ska gå vidare till högstadiet. Visst, det är ju helt naturligt och oundvikligt men det är ju så in i helvete jobbigt!!!!
Och i år kommer det bli värre än på länge!! Jag har jobbat rätt intensivt med båda de klasser som lämnar oss i år under ganska så lång tid och jag älskar dem varenda en! Jag har ju liksom sett dom växa upp så det känns som de är mina allihop.
Det allra värsta är att jag i år för första gången missar själva avslutningen eftersom den krockar med mina egna ungars. Och då blir det ju inte lättare när eleverna så gott som dagligen kommer och ber om att jag ska försöka ordna så jag kan komma. Men nånstans så måste ju mina egna små änglar ändå få komma först en sån dag, de är ju trots allt sonens första.
Och kanske är det lika bra för det skulle antagligen ändå bra bli outhärdligt. Ska allt se till att vi får ett bra avslut tillsammans ändå, så att jag får kramas och gråta en rejäl skvätt i alla fall.
Redan i morgon är det dags för den traditionella avslutningslunchen och i år har jag faktiskt tänkt hålla tal, vi får väl se om jag lyckas hålla tårarna borta eller om jag blir så där lagom pinsam så de kommer redan då.
Jag får väl hoppas att de håller sina löften om att hälsa på med jämna mellanrum så kanske jag överlever ändå. Jag har ju faktiskt den enorma turen att ha ett gäng gamla elever som fortfarande efter 4 år håller kontakten och tar sig tid och tittar in då och då , och varje sånt tillfälle är värt hur mycket som helst och gör mej varm i hela själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar