Det här är en fråga som har fascinerat mej så länge jag kan minnas. Och jag lär antagligen aldrig heller sluta fundera eftersom frågan är i det närmaste omöjlig att besvara.
För vad är egentligen ondska och var föds den nånstans?
Är människor i sig onda eller är det deras handlingar som står för ondskan?
Och om man nu anser att vissa människor faktiskt är just onda i sig, föds de i så fall sådana? Om inte, vart kommer det ifrån och vad är det som gör att vissa människor drivs till att bli onda och elaka och andra inte?
Jag för min del har oerhört svårt att se att man skulle kunna födas ond, det strider på nåt sätt mot nån slags grundläggande övertygelse, för hur skulle man kunna göra det? Lika lite som jag på allvar tror att vissa människor föds glada, stressade eller gnälliga. Visst föds man kanske med en viss personlighet i grunden men för övrigt är i alla fall jag övertygad om att det mesta är inlärt och in präglat utifrån den miljö man växer upp i.
Men om det nu är så att ond är något man blir, vad är det då som skapar detta? En tes är ju förstås att man själv ut satts för kränkningar och övergrepp och helt enkelt vuxit upp i en destruktiv miljö, vilket jag tror är en del av sanningen men vad kommer det sig då att vissa människor verkar kunna ha gått igenom i stort sett hur vidrig tillvaro som helst och ändå har blivit godhjärtade, empatiska och välfungerande individer medan andra inte?
Och har vi rätt att döma ut en hel människa för att hon eller han har utfört vidriga handlingar? Innebär inte det i så fall att även vi väljer att sjunka till samma nivå? Är det inte då den som anser sig vara samvetsgrann, godhjärtad med väl utvecklad empati ändå bör kunna skilja på handling och person? Är det inte då som det är vår skyldighet att försöka förstå...och är det inte då det är dags att göra allt vi kan för att förändra?
Vad är det som krävs för att människa ska kunna utveckla empati och omtanke om andra trots att den ut satts för diverse olika hemskheter? Jag tror nånstans att svaret på den frågan är ganska enkel - det handlar helt enkelt om värme och kärlek, att få bli bekräftad och känna att det finns någon, om så bara en enda som tycker att jag är viktig och som älskar just mej. För får man inte det, hur ska man då själv ha förmågan att känna empati och omtanke? Varför ska jag bry mej om andra om det aldrig är någon som bryr sig om mej?
Så visst är det egentligen ganska enkelt.....det är helt enkelt bara att börja bry sig.....och varför vänta, det är lika bra att börja precis nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar