Änglarnas hus

Fredagen den 18 juni

Hanna log för sig själv där hon stod i solgasset och väntade på bussen. Äntligen kändes det som om sommaren var på väg på allvar. Hon tittade ner på sina bleka ben och funderade åter på om det här med jeans-shorts var en så lyckad ide egentligen, hennes för övrigt hyfsade ben lyste skrämmande vita i det skarpa dagsljuset. Hon förstod inte hur alla andra hade lyckats bli så solbrända under den regninga och kalla våren. Strunt samma, sommarvärmen var äntligen på väg och hon tänkte ta vara på varenda sekund, magnecylbleka ben eller inte, de skulle ju knappast få mer färg av att stängas in i ett par varma långbyxor. Hon såg bussen komma runt krönet och med busskortet i handen och Mix Megapol i öronen kostade hon på sig att le mot den gråhårige och smårunde busschauffören samtidigt som hon letade upp sin vanliga plats mittemot bakdörrarna, precis mitt i bussen. Hon hade tur, platsen var ledig och hon kunde i lugn och ro sjunka ner på det bekanta skinnsätet och med slutna ögon passa på att njuta av en stunds lugn medan solen värmde hennes vinterbleka kinder.
När hon så klev av bussen några minuter senare upptäckte hon till sin glädje att den blonde yngling som hon krockat med i regnet bara ett par dagar tidigare åter stod i gathörnet och delade ut små färgglada flygblad. Hon tog sig tid att fundera någon minut innan hon med målmedvetna steg närmade sig grabben med de vackraste leendet hon sett. Hanna ansträngde sig för att verka oberörd när hon mötte hans blick i samma ögonblick som hon sträckte ut handen för att ta emot ett flygblad.
- Jag kan ta ett sånt där, sa hon samtidigt som de mörkblå ögonen gjorde henne knäsvag.
- Nä men hej........jag hoppas du kunde få rent byxorna, sa han medan ett busigt leende fick hela det vackra ansiktet att lysa i kapp med försommarsolen.
- Ehh, ja då, det var ingen fara. Tack! Hon kunde inte låta bli att hålla fast hans blick samtidigt som hon styrde stegen mot ingången till sin arbetsplats.
- Ha en bra dag då! Han lyfte handen till en snabb vinkning och Hanna blev mot sin vilja varm i hela kroppen och dessutom alldeles hopplöst generad.
- Dessamma, fick hon till sist ur sig innan hon slutligen passerade glasdörrarna och fortsatte sin väg mot omklädningsrummet.
Resten av förmiddagen svävade Hanna omkring som på små moln medan hon smånynnande ägnade sig åt att plocka upp varor på hygienavdelningen. Hon visste att hon var ovanligt naiv och barnslig när hon lät sig dras med i dagdrömmar om den blonde charmören som med sitt busiga leende hade förgyllt hennes dag. Det var ju själklart befängt att tro att han ägnade några som helst tankar åt henne men hon kunde för den skull inte låta bli att fantisera om hur det skulle kunna vara att lära känna honom lite närmare. Hanna insåg givetvis att hennes fantasier till stor del berodde på hennes ofrivilliga ensamhet och önskan om att någon gång hitta någon att dela vardagen med. Det kändes som en omöjlig dröm men hon tänkte för den skull inte låta sig nedslås utan valde att istället ta vara på det pirrande lyckorus som för ovanlighetens skull fyllde hennes kropp. Så när hon vid lunchtid begav sig iväg mot personalrummet för att avnjuta sin pastasallad med tonfisk var det de djupblå ögonen och det plirande leendet som fortfarande fanns i hennes tankar.
Under eftermiddagspasset var det Hannas tur att sitta i kassan. Hon förstod att det började bli ganska så varmt utomhus för flera av de kunder som passerade genom hennes kassa köpte, förutom de vardagliga förbrukingsvarorna, både glass och läsk i en helt annan omfattning än vad de gjort den senaste tiden. Hon fick höra en hel del kommentarer om det strålande sommarvädret och det var som varenda människa gick igenom den här torsdagen med ett enda stort leende på läpparna. Hanna tänkte att det allt var otroligt vad lite solsken kan göra nytta för oss tillknäppta svenskar. På nåt sätt var det som om hela tillvaron blev så mycket trevligare och gladare på bara några timmar. Hon log för sig själv, det var riktigt härlig att sitta där och få ta del av alla positiva människors glädje över att den efterlängtade sommaren nu äntligen verkade vara här.
Tiden rusade på och nästa gång som Hanna tittade på klockan hade hon redan hunnit bli halvfem. Bara en och en halv timme kvar så var den här arbetsdagen slut. Hon såg fram emot att komma hem och hoppa i löparkläderna, i dag skulle det bli extra härligt att ge sig ut på den 1,2 mil långa rundan. Tänk att för en gång skull kunna njuta av en blå himmel som bakgrund till den nedgående solen istället för den jämngrå massan av moln som förföljt dem den senaste tiden.
- Hej!
Hanna lyfte blicken för att artigt hälsa på nästa kund, hon höll på att trilla av stolen. Plötsligt var det som om den nyfunna sommarvärmen var som bortblåst och istället förbyttes till total iskyla. Hon blev alldeles stel i hela kroppen och det växte genast en stor iskall klump i magen. Hon bet i hop och med en kraftansträngning lyckades hon pressa fram ett krystat hej samtidigt som hon mötte ett par gröna ögon som för Hanna var allt för välbekanta.
- Det var länge sen, hur har du det nu för tiden?
Hanna kände hur verkligheten försvann och på ett ögonblick var hon tillbaka igen, tilbaka i den tid som hon jobbat så hårt för att glömma och förtränga, tillbaka på det förhatliga mellanstadiet, då när varje dag var en mardröm , då när hon för det mesta inte ens fanns.

Fortsättning följer......