Änglarnas hus

Hanna tittade på klockan och blev glatt överraskad när hon insåg att hon bara hade knappa 20 minuter kvar av arbetsdagen. Eftermiddagen hade gått fort. Till skillnad från många andra gillade hon arbetet med att plocka upp varor. Det var något metodiskt rofyllt över det som gav henne ett inre lugn. Sedan kunde hon ju inte förneka att hon fann en viss njutning i att sortera och organisera i välordnade rader med exakt rätt antal på exakt rätt avstånd. Bara själva möjligheten att skapa ordning i kaoset var tillfredsställande i sig.
Medan Hanna stod i omklädningsrummet och plockade ihop sina saker för att bege sig hemåt funderade hon på om hon skulle ägna kvällen åt den obligatoriska löparrundan på 12 km eller om hon för ovanlighetens skull borde boka ett spinningpass på gymmet. Hon blev både generad och arg på sig själv när hon tänkte på hur mycket pengar som gick förlorade på hennes inte allt för billiga medlemskap på Korpen varje månad. Hon var inte ens i närheten av att träna upp den summa som drogs från hennes konto varje månadsskifte. Vid närmare eftertanke hade hon besökt den ny renoverade träningsanläggningen på sin höjd sex gånger det senaste halvåret. Det var inte det att hon inte gillade att träna på gym eller köra pass, hon älskade att köra slut på sig själv under ett tufft spinningpass och hon var helt klart sugen på att prova på den nya träningstrenden zumba, det var bara det att så fort hon klev innanför de välputsade glasdörrarna kände hon sig så otroligt fel. Fel, och framför allt väldigt ensam. Visst var hon medveten om att träning i grupp kunde vara ett lysande tillfälle att lära känna människor, att sluta vara ensam men hon visste helt enkelt inte hur man gjorde. Trots sina 21 år var det som om Hanna aldrig hade fått lära sig hur man skulle göra för att lära känna, eller ens hur man umgås med andra.
När hon klev ut genom dörrarna upptäckte hon att det hade slutat regna. Det avgjorde saken, med en känsla av lättnad tog Hanna chansen att använda vädret som ursäkt - det var ju klart att hon var tvungen att ta till vara på den ljuva försommarkvällen med en härlig och livgivande löparrunda. Korpen fick vänta; även denna gång.
Hanna var mycket nöjd med sig själv när hon ett par timmar senare lät duschens ljumma strålar skölja svetten av hennes utpumpade kropp, 58 minuter! Det var utan tvekan ett nytt personbästa, hon hade aldrig förut lyckats springa den sträckan på under en timme. Hon log och nynnade lite för sig själv medans hon metodiskt kramade den värsta vätan ur sin tjocka svarta hårman. Nu skulle det sitta fint med en välsmakande svampomelett och en kopp rykande hett lime-te. Att det dessutom snart var dags för kvällens höjdpunkt, Desperate houswife, gjorde att Hanna anade att det här kunde bli en rätt lyckad kväll, en ensam kväll...men ändå lyckad.

Fortsättning följer.......