Som alltid var Hanna ute i god tid och fick tillbringa en ganska lång stund i den sönderslagna busskuren med vinden och regnet piskade i ansiktet. Åter igen en påminnelse om hur den svenska sommaren brukade retas så här i början av juni. Efter den drygt 10 minuter långa väntan dök den efterlängtade bussen så äntligen upp bakom krönet och Hanna drog en lättnadens suck när hon kände att det slitna busskortet säker fanns på plats i jeansfickan, som alltid hade hon känt efter i stort sett varje minut sedan hon lämnade den egna lägenhetsdörren bakom sig men trots det kände hon sig aldrig helt säker.
Väl på plats i den varma bussen satte hon mp3-spelaren i öronen och lät ljudet av Tina Turners hesa stämma fylla hennes huvud medan hon blundande njöt av lugnet den kort stund det tog lokaltrafiken att ta henne till sin arbetsplats.
Nästan exakt sju minuter senare var Hanna återigen ute i snålblåsten. Hon drog den tunna regnjackan tätare runt sin späda kropp, drog huvan över huvudet och började med raska steg ta sig den sista biten mot den alldagliga Ica-butiken som under de senaste ett och ett halvt åren varit hennes arbetsplats. Eftersom hon höll blicken stadigt i backen för att slippa det värsta regnet såg hon aldrig den blåklädda figur som med lika raska och bestämda steg var på väg rakt mot henne. Alldeles för sent upptäckte de varandra och krocken gick inte att undvika.
- Oj, förlåt!! Hanna lyckades i sista stund undvika att placera sin jeansklädda rumpa i enorm vattenpöl och tog lite lagom klumpigt emot sig med vänsterhanden och delar av vänster ben där det på det gråsvarta jeanstyget genast bildades en stor våt fläck. Hannas första reaktion var att slita mp3-spelaren, som nu hade övergått till att spela en av Bryan Adams gamla hittar, ur öronen och ge den skyldiga en rejäl utskällning för sin oförlåtliga klumpighet. Hon han dock inte längre än till att dra lurarna ur öronen innan hon hejdades av en hjälpsam hand och de vackraste djupblå ögon hon någonsin haft nöjet att titta in i. Hon kände genast hur det hettade om kinderna och hur ett löjligt leende spred sig över hela hennes regnvåta ansikte. Hon sänkte generad blicken och svor ännu en gång över hur lätt hon hade för att rodna, det var en förbannelse som hade förföljt henne sen barnsben
- Hur gick det? Det var verkligen inte meningen, jag hoppas att du inte gjorde illa dej.
När Hanna åter vågade möta de leende ögonen upptäckte hon att det var nåt bekant över det rågblonda håret och de plirade ögonen. Hon blev genast helt övertygad om att hon mött den där blicken tidigare men kunde omöjligt komma på var. Hon vågade sig på ett försiktigt leende.
- Nä, det är ingen fara, det är helt okej.
Han gav henne ett ännu större leende och Hanna kände hur en oväntad värme spred sig ändå från tårna upp till hårfästet, men den här gången vek hon inte undan med blicken utan log ogenerat tillbaka innan hon sa ett snabbt "hej då" innan hon snabbt skyndade in mellan Ica- butikens glasdörrar och vidare mot ännu en arbetsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar