Hanna vände sig än en gång om i sin breda säng för att kunna se klockradions ilsket rödlysande siffror, 02.24! I ett desperat försök att finna lita svalka vände hon återigen på kudden, samtidigt som hon försökte hitta en mer bekväm ställning. Men hur hon än vred och vände sig var det ändå fullständigt omöjligt att komma till ro. Det blårutiga påslakanet var vid det här laget både skrynkligt och fuktigt av svett för trots att det hade varit en småruggig försommar dag var det ändå kvalmigt varmt i hennes lilla lägenhet Hon övervägde om hon skulle gå upp och öppna ett av de höga sovrumsfönstren lite på glänt men hur löjlig tanken än var så gjorde oron för att någon skulle kunna ta sig in till henne där hon låg i sin säng alldeles ensam och utelämnad att hon valde att låta bli. Det hjälpte inte att hon visste att det var i det närmaste omöjligt för någon att ta sig in den vägen, hon bodde ju ändå på tredje våningen, moderns ständiga förmaningar under alla år om att låsa alla dörrar noga och stänga alla fönster om sig ordentligt gjorde att det var hopplöst att frigöra sig från känslan av att vara utsatt.
Hon vände sig på mage och gjorde ett nytt försök att komma till ro. 02.38, det hjälpte inte att hon försökte med alla möjlig avslappningsövningar som att räkna andetag eller fantisera om gröna sommarängar och rofyllda vattenfall, sömnen ville helt enkelt inte infinna sig. Medan hon låg där i sin förtvivlan kände hon att den numer så bekanta oroskänslan började komma krypande och de smått maniska funderingarna på om hon verkligen hade kollat allt innan hon hade gått och lagt sig började bli allt mer påträngande. Som så många gånger förr gick hon tyst för sig själv igenom kvällsproceduren steg för steg - först spisen....alla knappar fem gånger och känna på plattorna 1,2,3,4....1,2,3,4....1,2,3,4, sen ytterdörren, handtaget samma procedur som när hon lämnat lägenheten tidigare samma morgon. Sen hade vi alla fönster, kolla hasparna både uppe och nere - 5 gånger för varje fönster, 16 haspar allt som allt bara det blev 90 gånger. Kaffebryggaren, samma sak där - kontrollera kontakten 5 gånger, när det var riktigt illa brukade hon helt enkelt ställa kaffebryggaren i diskhon för att den värsta ångesten skulle ge med sig. I dag hade hon som tur var inte använt vare sig strykjärn eller brödrost, annars kunde även de ta sin lilla tid. Trots att hon var fullständigt övertygad om att hon hade gått igenom allt precis lika noga som vanligt var det omöjligt att komma till ro. Hanna visste att hon inte hade nåt val, skulle hon kunna få några timmars sömn i natt över huvudtaget var det helt enkelt bara att gå upp och göra om alltihop igen, från början. Motvilligt satte hon sig upp, virade det skrynkliga påslakanet runt sin späda kropp och började sin vandring mot spisen. Det bar henne emot att erkänna det men redan när hon tog första klivet ut i köket på väg mot den första anhalten på sin långa och om ständiga kontrollrutt kände hon att lugnet började sprida sig i kroppen. Hanna visste självklart att hennes beteende var långt ifrån normalt och hon skulle aldrig erkänna för någon levande själ vad hon egentligen höll på med, men det gav henne lugn, och det gav henne ro, i alla fall för stunden.
1,2,3,4,....1,2,3,4....1,2,3,4.....
Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar