Änglarnas hus

Torsdagen den 31 mars 2011

-Faaan också!!! Hon hade inte tid att trampa snett nu. När hon kände hur vänster foten halkade av den hala stenen var hon helt säker på att nu var det kört. Hon sjönk uppgivet ner på den fuktiga, kalla mossan och försökte massera liv i den ömmande vristen. Hon måste vidare, kunde helt enkelt inte stanna här. I den tysta natten lät hennes hjärtas slag som bongotrummor och andetagen ekade i hennes öron.
Hon tog tag i närmsta gren och drog sig mödosamt upp. När hon satte ner foten blev den brännande smärtan så outhärdlig att hon uppgivet satte sig ner i mossan igen. Hon försökte desperat lugna sina andetag, lyssnade oroligt ut i tystnaden. Det var svårt att koncentrera sig när det kändes som hjärtat var på väg att explodera. Den intensiva, näst intill hysterisk språngmarschen fick det att knyta sig i bröstet så varje andetag kändes som det sista. Men än så länge var det tyst omkring henne. Nästan bedövande tyst.
Hanna gjorde ett nytt försök att stödja på foten och den här gången gick det bättre. Den våta tennisskon sjönk ner i den sumpiga mossan och smärtan gick nog faktiskt att härda ut. Med stöd av grenar och buskar tog hon sig åter stapplande framåt. Det gick inte fort men det gick i alla fall framåt.
Det var inte helt lätt att lokalisera sig i den nattsvarta skogen och hon blev allt oftare tvungen att stanna för att hitta nya riktmärken som skulle leda henne ut. Ut till landsvägen och så småningom tryggheten i den civliserade, verkliga världen.
Men vad sjutton var det?? Pulsen som alldeles nyss hade känts rätt normal rusade åter till maxhastighet och hon kände varje hjärtslag pulsera i öronen. Hon stod helt stilla och vågade knappt andas. Där kom det igen, och nu visste hon vad det var - hundarna! De nervösa och upphetsade skallen var avlägsna men ändå alldeles för nära för att hon skulle känna sig lugn. Hon stapplade framåt ett par steg, stannade och lyssnade. Det var möjligt att hon inbillade sig men var det inte så att hundarnas skall blev allt mer intensiva, att de kom närmare?
Det kunde inte hjälpas, hur ont det än gjorde, hon måste springa och hon måste springa fort. Varje ansträngt andetag brann som eld i bröstet och svetten i ansiktet gjorde det svårt att se. Hon stannade kort och hämtade andan, lät den ömma foten vila någon minut för att sedan rusa vidare.
Hela tiden hörde hon hur de flåsande hysteriskt skällande bestarna kom allt närmare, och om hon lyssnade riktigt noga kunde hon även hör upphetsade och frustrerade mansröster blandas med hundarnas skrämmande läten. Nu visste hon, nu var hon helt säker - de visste att hon hade flytt och de tänkte inte ge sig förrän de hittade henne.
Hanna torkade svetten ur pannan och insåg snart att det som irriterande rann ner längs hennes högra ögonbryn och skymde hennes blick inte bara var salta svettdroppar utan också klibbigt blod. Hon kände efter och hittade en rejäl reva strax nedanför det våta hårfästet. I paniken hade hon inte ens märkt när hon rev sig och det kändes för tillfället som ett av hennes mindre problem.
Hanna rusade hysteriskt vidare i blindo och hade inte längre någon som helst aning om vart hon var på väg. Det enda hon visste var att hon måste bort, långt bort. Hon blev återigen tvungen att stanna och hämta andan och när hon tittade upp såg hon med lättnad ljuset längre fram. Först trodde hon att det var solen som långsamt var på väg att möta ännu en dag men insåg sedan till sin lättnad att det var ljuset från gatubelysningen som hon kunde ana där framme. Ljuset från den civiliserade världen, ljuset från verkligheten.
Hanna hittade nya krafter och nu sprang hon som hon aldrig sprungit förr. De hala rötterna och den svampiga mossan gjorde att hon flera gånger var på väg att tappa fotfästet men på något mirakulöst vis lyckades hon hålla sig på fötterna.
Den brännande smärtan i vristen började bli näst intill outhärdlig men det spelade ingen roll. Nu kunde hon skymta den smala landsvägen bara några hundra meter bort och trots att hon kunde höra hur de ivriga hundarna med sina följeslagare kom allt närmare kände hon ändå att det faktiskt kunde gå vägen. Varje andetag kändes som det sista och hon var ganska så säker på att stannade hon nu då skulle hon aldrig klara av att fortsätta. Men nu var det bara ett ynka litet dike kvar, bara ett enda litet hinder och sen skulle hon vara där. Och även om hon hade en bra bit kvar så var hon nu närmare, bra mycket närmare än hon varit på mycket, mycket länge.

Fortsättning följer.......