Änglarnas hus

Tisdagen den 15 juni 2010

-Åhhh, inte nu igen!!! Hanna slog desperat ut med handen på jakt efter larmknappen på klockradion som ännu en morgon valt att väcka henne till liv med Lady Gaga`s nasala stämma. Hon hade väl egentligen inte så mycket emot just Lady Gaga men det var en plåga att väckas av denna enformiga landsplåga morgon efter morgon. Och varje gång lovade hon sig själv att den kommande kvällen skulle hon byta kanal men av nån märklig anledning blev det aldrig av, som så mycket annat i Hannas liv.
Även denna morgon, så som de flesta andra, undrade hon stilla för sig själv om det inte hade varit mycket enklare att inte vakna alls. Varför över huvudtaget göra sig besväret att kliva ur sängen, och för vem?
När hon mödosamt satte sig upp i den alldeles för stora sängen, 1.20 sängen hade verkat som en lysande idè den dag hon äntligen tagit sig för att lämna föräldrahemmet men nu kändes den mest som ännu ett bevis på hur tragiskt ensam hon kände sig, blev hon absolut inte muntrare av att höra regnet som åter igen smattrade mot fönsterrutan denna råkalla junimorgon.
Motvilligt släpade hon sig mot morgonens räddning- kaffebryggaren, till skillnad mot den ödsliga sängen var hon helt övertygad om att hennes silverfärgade OBH nordica tillhörde hennes livs hittills vettigaste investering. Klok och välplanerad som hon var hade hon precis som alltid laddat den kvällen innan så att hon bara kunde trycka på knappen innan hon segade sig vidare mot det vitkaklade badrummet och en välbehövligt varm dusch. Samtidigt som hon till det välbekanta surrandet från bryggare tog de tolv stegen, av nån anledning som hon själv inte begrep hade hon vid nåt tillfälle ägnat sig åt att räkna dem, till badrummet tänkte hon åter igen att en timer till den silverfärgade "nordican" vore den absolut ultimata lösningen. Och precis som tidigare visste hon innerst inne att hon inte skulle ta sig för att skaffa nån dag heller.
Efter en het och välbehövlig dusch kändes det ändå som det skulle kunna bli en rätt så bra dag. Hanna släntrade iväg till sovrummet för att hoppa i de kläder som hon sin vana trogen lagt fram kvällen innan. Medan hon slank i de urtvättade svarta jeansen funderade hon ett ögonblick på om det inte var dags att testa nått nytt, hon kanske skulle överraska arbetskamraterna i Ica.-butiken med en kort tajt kjol och nån snygg topp, figuren var det ju inget fel på det visste hon. men samma ögonblick som tanken passerade insåg hon också det löjliga i att ens försöka, ingen skulle ändå märka hennes ansträngningar så varför bry sig. Hon drog den grå t-tröjan över huvudet och valde att trots att det snart var midsommar dra på sig ett par svarta bomullsstrumpor, hon avskydde verkligen att frysa om fötterna.
Med något lättare steg gick hon åter ut i det gråvita köket och hällde till sig en rejäl kopp rykande hett kaffe som hon tog med sig fram till hallspegeln där hon ägnade den närmaste minuten åt att dra en snabb borste genom det svarta hellånga håret för att sedan dra ihop det i den sedvanliga hästsvansen. Ett par snabba drag med mascaran och det fick räcka för i dag. Innan hon återvände till köket för en snabb frukost betraktade hon sig själv en kort stund i den ovala hallspegeln. De välbekanta blå ögonen som mötte hennes blick var enligt henne själv hennes främsta tillgång. Hon skulle knappast påstå att de var vackra men de var utan tvekan det som gjorde att hennes ansikte var värt att lägga märke till överhuvudtaget. Hennes mamma hade ofta påstått när hon var barn att "de där ögonen skulle hon allt kunna få varenda pojke på fall" Den mörkblå nyansen gjorde att de fick ett ovanligt djup som hon ändå var tvungen att medge var rätt så tilltalande. Men det där med att få killar på fall, det hade då aldrig hänt, kanske berodde det på att hon aldrig vågat se på dem tillräckligt länge.
För övrigt tyckte Hanna att hon såg ganska så alldaglig ut, en sån som försvann i mängden. Såg hon inte lite mer sliten ut än vanligt, uppgiven på nåt vis? Hon ruskade av sig den påträngande olustkänslan och begav sig med raska steg vidare mot det rostfria kylskåpet och den stundande frukosten.
Ännu en stor rykande kopp kaffe och en kesomacka senare stängde hon noggrant av den heta kaffebryggaren och kollade sin vana trogen såväl bryggare som spis tre gånger. Väl ute i den ljusa hallen hoppade hon i sina vita addidas, slängde på sig den svarta regnjackan, tog nycklar, plånbok och mobilen, som förövrigt aldrig ringde utom vid de sällsynta tillfällen som hennes mor tog sig tid för ett av sina krystade samtal, och klev ut i trapphuset. Efter att omsorgsfullt ha låst och kontrollerat att dörren verkligen var låst, exakt tre gånger fem gånger, började hon med snabba steg ta sig de tre trapporna ner mot den regnvåta slånbärsvägen för att bege sig vidare mot femmans buss. Men redan efter det åttonde trappsteget så var den bekanta oroskänslan tillbaka, idag som hon hade bestämt sig för att hon skulle så emot och bara gå vidare Hon stod stilla och funderade nån minut men gav sen vika för den påträngande ångestkänslan och återvände de åtta stegen tillbaka till den välbekanta bruna trädörren. Väl där gick hon återigen genom sin invanda procedur, trycka ner handtaget 1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5 gånger. Så ja, med ett ro fyllt leende begav sig sedan Hanna med snabba steg de tre trapporna ner mot femmans buss. Nu kändes det bra igen, nu var hon säker, helt säker och redo för ännu en dag.

Fortsättning följer....