Fredagen den 18 juni
Hanna log för sig själv där hon stod i solgasset och väntade på bussen. Äntligen kändes det som om sommaren var på väg på allvar. Hon tittade ner på sina bleka ben och funderade åter på om det här med jeans-shorts var en så lyckad ide egentligen, hennes för övrigt hyfsade ben lyste skrämmande vita i det skarpa dagsljuset. Hon förstod inte hur alla andra hade lyckats bli så solbrända under den regninga och kalla våren. Strunt samma, sommarvärmen var äntligen på väg och hon tänkte ta vara på varenda sekund, magnecylbleka ben eller inte, de skulle ju knappast få mer färg av att stängas in i ett par varma långbyxor. Hon såg bussen komma runt krönet och med busskortet i handen och Mix Megapol i öronen kostade hon på sig att le mot den gråhårige och smårunde busschauffören samtidigt som hon letade upp sin vanliga plats mittemot bakdörrarna, precis mitt i bussen. Hon hade tur, platsen var ledig och hon kunde i lugn och ro sjunka ner på det bekanta skinnsätet och med slutna ögon passa på att njuta av en stunds lugn medan solen värmde hennes vinterbleka kinder.
När hon så klev av bussen några minuter senare upptäckte hon till sin glädje att den blonde yngling som hon krockat med i regnet bara ett par dagar tidigare åter stod i gathörnet och delade ut små färgglada flygblad. Hon tog sig tid att fundera någon minut innan hon med målmedvetna steg närmade sig grabben med de vackraste leendet hon sett. Hanna ansträngde sig för att verka oberörd när hon mötte hans blick i samma ögonblick som hon sträckte ut handen för att ta emot ett flygblad.
- Jag kan ta ett sånt där, sa hon samtidigt som de mörkblå ögonen gjorde henne knäsvag.
- Nä men hej........jag hoppas du kunde få rent byxorna, sa han medan ett busigt leende fick hela det vackra ansiktet att lysa i kapp med försommarsolen.
- Ehh, ja då, det var ingen fara. Tack! Hon kunde inte låta bli att hålla fast hans blick samtidigt som hon styrde stegen mot ingången till sin arbetsplats.
- Ha en bra dag då! Han lyfte handen till en snabb vinkning och Hanna blev mot sin vilja varm i hela kroppen och dessutom alldeles hopplöst generad.
- Dessamma, fick hon till sist ur sig innan hon slutligen passerade glasdörrarna och fortsatte sin väg mot omklädningsrummet.
Resten av förmiddagen svävade Hanna omkring som på små moln medan hon smånynnande ägnade sig åt att plocka upp varor på hygienavdelningen. Hon visste att hon var ovanligt naiv och barnslig när hon lät sig dras med i dagdrömmar om den blonde charmören som med sitt busiga leende hade förgyllt hennes dag. Det var ju själklart befängt att tro att han ägnade några som helst tankar åt henne men hon kunde för den skull inte låta bli att fantisera om hur det skulle kunna vara att lära känna honom lite närmare. Hanna insåg givetvis att hennes fantasier till stor del berodde på hennes ofrivilliga ensamhet och önskan om att någon gång hitta någon att dela vardagen med. Det kändes som en omöjlig dröm men hon tänkte för den skull inte låta sig nedslås utan valde att istället ta vara på det pirrande lyckorus som för ovanlighetens skull fyllde hennes kropp. Så när hon vid lunchtid begav sig iväg mot personalrummet för att avnjuta sin pastasallad med tonfisk var det de djupblå ögonen och det plirande leendet som fortfarande fanns i hennes tankar.
Under eftermiddagspasset var det Hannas tur att sitta i kassan. Hon förstod att det började bli ganska så varmt utomhus för flera av de kunder som passerade genom hennes kassa köpte, förutom de vardagliga förbrukingsvarorna, både glass och läsk i en helt annan omfattning än vad de gjort den senaste tiden. Hon fick höra en hel del kommentarer om det strålande sommarvädret och det var som varenda människa gick igenom den här torsdagen med ett enda stort leende på läpparna. Hanna tänkte att det allt var otroligt vad lite solsken kan göra nytta för oss tillknäppta svenskar. På nåt sätt var det som om hela tillvaron blev så mycket trevligare och gladare på bara några timmar. Hon log för sig själv, det var riktigt härlig att sitta där och få ta del av alla positiva människors glädje över att den efterlängtade sommaren nu äntligen verkade vara här.
Tiden rusade på och nästa gång som Hanna tittade på klockan hade hon redan hunnit bli halvfem. Bara en och en halv timme kvar så var den här arbetsdagen slut. Hon såg fram emot att komma hem och hoppa i löparkläderna, i dag skulle det bli extra härligt att ge sig ut på den 1,2 mil långa rundan. Tänk att för en gång skull kunna njuta av en blå himmel som bakgrund till den nedgående solen istället för den jämngrå massan av moln som förföljt dem den senaste tiden.
- Hej!
Hanna lyfte blicken för att artigt hälsa på nästa kund, hon höll på att trilla av stolen. Plötsligt var det som om den nyfunna sommarvärmen var som bortblåst och istället förbyttes till total iskyla. Hon blev alldeles stel i hela kroppen och det växte genast en stor iskall klump i magen. Hon bet i hop och med en kraftansträngning lyckades hon pressa fram ett krystat hej samtidigt som hon mötte ett par gröna ögon som för Hanna var allt för välbekanta.
- Det var länge sen, hur har du det nu för tiden?
Hanna kände hur verkligheten försvann och på ett ögonblick var hon tillbaka igen, tilbaka i den tid som hon jobbat så hårt för att glömma och förtränga, tillbaka på det förhatliga mellanstadiet, då när varje dag var en mardröm , då när hon för det mesta inte ens fanns.
Fortsättning följer......
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Änglarnas hus
Hanna vände sig än en gång om i sin breda säng för att kunna se klockradions ilsket rödlysande siffror, 02.24! I ett desperat försök att finna lita svalka vände hon återigen på kudden, samtidigt som hon försökte hitta en mer bekväm ställning. Men hur hon än vred och vände sig var det ändå fullständigt omöjligt att komma till ro. Det blårutiga påslakanet var vid det här laget både skrynkligt och fuktigt av svett för trots att det hade varit en småruggig försommar dag var det ändå kvalmigt varmt i hennes lilla lägenhet Hon övervägde om hon skulle gå upp och öppna ett av de höga sovrumsfönstren lite på glänt men hur löjlig tanken än var så gjorde oron för att någon skulle kunna ta sig in till henne där hon låg i sin säng alldeles ensam och utelämnad att hon valde att låta bli. Det hjälpte inte att hon visste att det var i det närmaste omöjligt för någon att ta sig in den vägen, hon bodde ju ändå på tredje våningen, moderns ständiga förmaningar under alla år om att låsa alla dörrar noga och stänga alla fönster om sig ordentligt gjorde att det var hopplöst att frigöra sig från känslan av att vara utsatt.
Hon vände sig på mage och gjorde ett nytt försök att komma till ro. 02.38, det hjälpte inte att hon försökte med alla möjlig avslappningsövningar som att räkna andetag eller fantisera om gröna sommarängar och rofyllda vattenfall, sömnen ville helt enkelt inte infinna sig. Medan hon låg där i sin förtvivlan kände hon att den numer så bekanta oroskänslan började komma krypande och de smått maniska funderingarna på om hon verkligen hade kollat allt innan hon hade gått och lagt sig började bli allt mer påträngande. Som så många gånger förr gick hon tyst för sig själv igenom kvällsproceduren steg för steg - först spisen....alla knappar fem gånger och känna på plattorna 1,2,3,4....1,2,3,4....1,2,3,4, sen ytterdörren, handtaget samma procedur som när hon lämnat lägenheten tidigare samma morgon. Sen hade vi alla fönster, kolla hasparna både uppe och nere - 5 gånger för varje fönster, 16 haspar allt som allt bara det blev 90 gånger. Kaffebryggaren, samma sak där - kontrollera kontakten 5 gånger, när det var riktigt illa brukade hon helt enkelt ställa kaffebryggaren i diskhon för att den värsta ångesten skulle ge med sig. I dag hade hon som tur var inte använt vare sig strykjärn eller brödrost, annars kunde även de ta sin lilla tid. Trots att hon var fullständigt övertygad om att hon hade gått igenom allt precis lika noga som vanligt var det omöjligt att komma till ro. Hanna visste att hon inte hade nåt val, skulle hon kunna få några timmars sömn i natt över huvudtaget var det helt enkelt bara att gå upp och göra om alltihop igen, från början. Motvilligt satte hon sig upp, virade det skrynkliga påslakanet runt sin späda kropp och började sin vandring mot spisen. Det bar henne emot att erkänna det men redan när hon tog första klivet ut i köket på väg mot den första anhalten på sin långa och om ständiga kontrollrutt kände hon att lugnet började sprida sig i kroppen. Hanna visste självklart att hennes beteende var långt ifrån normalt och hon skulle aldrig erkänna för någon levande själ vad hon egentligen höll på med, men det gav henne lugn, och det gav henne ro, i alla fall för stunden.
1,2,3,4,....1,2,3,4....1,2,3,4.....
Fortsättning följer......
Hon vände sig på mage och gjorde ett nytt försök att komma till ro. 02.38, det hjälpte inte att hon försökte med alla möjlig avslappningsövningar som att räkna andetag eller fantisera om gröna sommarängar och rofyllda vattenfall, sömnen ville helt enkelt inte infinna sig. Medan hon låg där i sin förtvivlan kände hon att den numer så bekanta oroskänslan började komma krypande och de smått maniska funderingarna på om hon verkligen hade kollat allt innan hon hade gått och lagt sig började bli allt mer påträngande. Som så många gånger förr gick hon tyst för sig själv igenom kvällsproceduren steg för steg - först spisen....alla knappar fem gånger och känna på plattorna 1,2,3,4....1,2,3,4....1,2,3,4, sen ytterdörren, handtaget samma procedur som när hon lämnat lägenheten tidigare samma morgon. Sen hade vi alla fönster, kolla hasparna både uppe och nere - 5 gånger för varje fönster, 16 haspar allt som allt bara det blev 90 gånger. Kaffebryggaren, samma sak där - kontrollera kontakten 5 gånger, när det var riktigt illa brukade hon helt enkelt ställa kaffebryggaren i diskhon för att den värsta ångesten skulle ge med sig. I dag hade hon som tur var inte använt vare sig strykjärn eller brödrost, annars kunde även de ta sin lilla tid. Trots att hon var fullständigt övertygad om att hon hade gått igenom allt precis lika noga som vanligt var det omöjligt att komma till ro. Hanna visste att hon inte hade nåt val, skulle hon kunna få några timmars sömn i natt över huvudtaget var det helt enkelt bara att gå upp och göra om alltihop igen, från början. Motvilligt satte hon sig upp, virade det skrynkliga påslakanet runt sin späda kropp och började sin vandring mot spisen. Det bar henne emot att erkänna det men redan när hon tog första klivet ut i köket på väg mot den första anhalten på sin långa och om ständiga kontrollrutt kände hon att lugnet började sprida sig i kroppen. Hanna visste självklart att hennes beteende var långt ifrån normalt och hon skulle aldrig erkänna för någon levande själ vad hon egentligen höll på med, men det gav henne lugn, och det gav henne ro, i alla fall för stunden.
1,2,3,4,....1,2,3,4....1,2,3,4.....
Fortsättning följer......
fredag 25 februari 2011
Liten bloggpaus....,
Nu blir det en liten bloggpaus - tänker ägna helgen åt att umgås med sambon och att återse gamla vänner så jag återkommer framåt söndag nån gång. Ha det bäst så länge!
onsdag 23 februari 2011
Änglarnas hus
Hanna tittade på klockan och blev glatt överraskad när hon insåg att hon bara hade knappa 20 minuter kvar av arbetsdagen. Eftermiddagen hade gått fort. Till skillnad från många andra gillade hon arbetet med att plocka upp varor. Det var något metodiskt rofyllt över det som gav henne ett inre lugn. Sedan kunde hon ju inte förneka att hon fann en viss njutning i att sortera och organisera i välordnade rader med exakt rätt antal på exakt rätt avstånd. Bara själva möjligheten att skapa ordning i kaoset var tillfredsställande i sig.
Medan Hanna stod i omklädningsrummet och plockade ihop sina saker för att bege sig hemåt funderade hon på om hon skulle ägna kvällen åt den obligatoriska löparrundan på 12 km eller om hon för ovanlighetens skull borde boka ett spinningpass på gymmet. Hon blev både generad och arg på sig själv när hon tänkte på hur mycket pengar som gick förlorade på hennes inte allt för billiga medlemskap på Korpen varje månad. Hon var inte ens i närheten av att träna upp den summa som drogs från hennes konto varje månadsskifte. Vid närmare eftertanke hade hon besökt den ny renoverade träningsanläggningen på sin höjd sex gånger det senaste halvåret. Det var inte det att hon inte gillade att träna på gym eller köra pass, hon älskade att köra slut på sig själv under ett tufft spinningpass och hon var helt klart sugen på att prova på den nya träningstrenden zumba, det var bara det att så fort hon klev innanför de välputsade glasdörrarna kände hon sig så otroligt fel. Fel, och framför allt väldigt ensam. Visst var hon medveten om att träning i grupp kunde vara ett lysande tillfälle att lära känna människor, att sluta vara ensam men hon visste helt enkelt inte hur man gjorde. Trots sina 21 år var det som om Hanna aldrig hade fått lära sig hur man skulle göra för att lära känna, eller ens hur man umgås med andra.
När hon klev ut genom dörrarna upptäckte hon att det hade slutat regna. Det avgjorde saken, med en känsla av lättnad tog Hanna chansen att använda vädret som ursäkt - det var ju klart att hon var tvungen att ta till vara på den ljuva försommarkvällen med en härlig och livgivande löparrunda. Korpen fick vänta; även denna gång.
Hanna var mycket nöjd med sig själv när hon ett par timmar senare lät duschens ljumma strålar skölja svetten av hennes utpumpade kropp, 58 minuter! Det var utan tvekan ett nytt personbästa, hon hade aldrig förut lyckats springa den sträckan på under en timme. Hon log och nynnade lite för sig själv medans hon metodiskt kramade den värsta vätan ur sin tjocka svarta hårman. Nu skulle det sitta fint med en välsmakande svampomelett och en kopp rykande hett lime-te. Att det dessutom snart var dags för kvällens höjdpunkt, Desperate houswife, gjorde att Hanna anade att det här kunde bli en rätt lyckad kväll, en ensam kväll...men ändå lyckad.
Fortsättning följer.......
Medan Hanna stod i omklädningsrummet och plockade ihop sina saker för att bege sig hemåt funderade hon på om hon skulle ägna kvällen åt den obligatoriska löparrundan på 12 km eller om hon för ovanlighetens skull borde boka ett spinningpass på gymmet. Hon blev både generad och arg på sig själv när hon tänkte på hur mycket pengar som gick förlorade på hennes inte allt för billiga medlemskap på Korpen varje månad. Hon var inte ens i närheten av att träna upp den summa som drogs från hennes konto varje månadsskifte. Vid närmare eftertanke hade hon besökt den ny renoverade träningsanläggningen på sin höjd sex gånger det senaste halvåret. Det var inte det att hon inte gillade att träna på gym eller köra pass, hon älskade att köra slut på sig själv under ett tufft spinningpass och hon var helt klart sugen på att prova på den nya träningstrenden zumba, det var bara det att så fort hon klev innanför de välputsade glasdörrarna kände hon sig så otroligt fel. Fel, och framför allt väldigt ensam. Visst var hon medveten om att träning i grupp kunde vara ett lysande tillfälle att lära känna människor, att sluta vara ensam men hon visste helt enkelt inte hur man gjorde. Trots sina 21 år var det som om Hanna aldrig hade fått lära sig hur man skulle göra för att lära känna, eller ens hur man umgås med andra.
När hon klev ut genom dörrarna upptäckte hon att det hade slutat regna. Det avgjorde saken, med en känsla av lättnad tog Hanna chansen att använda vädret som ursäkt - det var ju klart att hon var tvungen att ta till vara på den ljuva försommarkvällen med en härlig och livgivande löparrunda. Korpen fick vänta; även denna gång.
Hanna var mycket nöjd med sig själv när hon ett par timmar senare lät duschens ljumma strålar skölja svetten av hennes utpumpade kropp, 58 minuter! Det var utan tvekan ett nytt personbästa, hon hade aldrig förut lyckats springa den sträckan på under en timme. Hon log och nynnade lite för sig själv medans hon metodiskt kramade den värsta vätan ur sin tjocka svarta hårman. Nu skulle det sitta fint med en välsmakande svampomelett och en kopp rykande hett lime-te. Att det dessutom snart var dags för kvällens höjdpunkt, Desperate houswife, gjorde att Hanna anade att det här kunde bli en rätt lyckad kväll, en ensam kväll...men ändå lyckad.
Fortsättning följer.......
måndag 21 februari 2011
Änglarnas hus
Hanna tittade på klockan, efter tre intensiva timmar i kassan började magen högljut tala om att det nog borde va dags för lunch snart. En halvtimme kvar innan rast så det var bara att jobba vidare. Trots att morgonen känts så motig hade det så här långt ändå varit en ganska bra dag med mycket kunder varav de flesta av nån anledning verkade var på ganska bra humör. Hon hade bemötts av idel leenden och trevligt småpratande hela för middagen så vid det här laget var hon på ett ganska gott humör. Till skillnad mot hur det kunde vara en vanlig tisdag förmiddag så hade de senaste timmarna passerat ganska fort och hon var för tillfället rätt nöjd med sin placering i kassan. Hon kunde ju inte förneka att morgonens oväntade kollision lite smått bidrog till hennes glada humör. De få stunder när det varit tomt på kunder och hon hade upplevt tillvaron lite småtrist hade hon helt enkelt ägnat sig åt att fantisera om den pliriga blicken och det smittsamma leendet. Efter en stunds intensivt funderande hade hon dessutom kommit underfund med vart hon sett honom förut. Det var ju den alltid lika glada grabben som brukade stå i korsningen vid pressbyrån och dela ut små färgglada flygblad. Det var inte första gången hon fascinerats av den intensiva blicken även om hon aldrig tidigare vågat möta den. Hon hade nog till och med vid tillfälle tagit emot ett av hans reklamblad men hur hon än ansträngde sig kunde hon inte för sitt liv minnas vad det handlade om. Det enda hon kunde komma ihåg var att rubriken innehöll nåt pojknamn, men mer än så lyckades hon inte dra sig till minnes.
Hon kastade åter en blick på klockan, knappt fem minuter till hon skulle bli av bytt. Som en bekräftelse på att det verkligen var dags för en välförtjänt luchrast gav magen ifrån sig ett ganska högljut knorrande och hon log generat när hon förstod att den äldre damen som just var på väg att betala sin skogaholmslimpa och två liter mellanmjölk också hade hört det.
- Ja, det är inte utan att man blir lite hungrig så här dags, sa damen leende när hon fick tillbaka växeln på sin hundralapp. Hanna log tillbaka och såg tacksamt att Britta, den äldsta av hennes arbetskamrater, nu närmade sig för att byta av henne för en halvtimmes paus.
Redan innan Hanna hade tryckt ner handtaget på personalrumsdörren kunde hon höra de välbekanta rösterna och de klingande skratten inifrån. Moa och Sofie var som vanligt snabba med att komma på rast och redan innan hon öppnade dörren visste hon vad deras samtal handlade om. Trots att det var tisdag var det första dagen på arbetsveckan för hennes båda unga kollegor och hon var övertygad om att det var helgens alla små äventyr som avhandlades mellan tuggorna av kycklingsallad med fettfri dressing. Hon hejdade sig kort och funderade hastigt över om hon skulle ta med sig sig lunchen och leta upp nån tom vrå i förrådet istället men kom snabbt fram till att hon inte orkade möta alla undrande blickar denna tisdagsförmiddag. Det var inte det att de var otrevliga på nåt sätt men Hanna hade helt enkelt inte lust att hitta på en massa spännande små vita lögner som svar på den obligatoriska frågan om vad hon gjort för skojigt i helgen. Visst, hon kunde ju alltid säga som det var för omväxlings skull men det var inte så enkelt att rakt upp och ner erkänna att den gångna helgen hade varit lika förutsägbart tråkig, trist och hopplös som alltid. Att hon var ensam helt enkelt, helt ensam.
Hon tog ett djupt andetag, tryckte ner handtaget och gick in.
- Hahaha, ja Mia är faan inte klok! Hon va helt galen på den där snubben, jag va tvungen att släpa med henne till toa så hon inte skulle slå ner honom.
- Att jag missade det! Vad va det för nån då? Har du sett honom förr?
Hanna log för sig själv. Likadant varje gång. Moa och Sofie drog den ena sanslösa historien efter den andra i ett försök att verka mest intressant. Så tyst och diskret som möjligt smög hon fram till kylskåpet för att hämta plastburken med ris och korvstroganoff som skulle värmas i den vid det här laget ganska slitna micron. Som alltid konstaterade Hanna att den välanvända microugnen skulle behöva en rejäl omgång med skursvampen, och precis som vanligt visste hon att det inte skulle bli av i dag heller.
Piiiip! Två minuter och lunchen var klar.
- Så, vad har du gjort i helgen då?
Sjutton också, hon hade nästan börjat hoppas att de skulle ha så fullt upp med sina egna historier att de inte skulle ha tid att fråga henne. Hon drog på svaret medan hon rörde om i korvstroganoffen. För att vinna lite tid låtsades hon som att hon inte hört den vardagliga frågan och gick vidare mot kranen och hällde upp ett stort glas kallt vatten.
-Hallå!! Hanna, står du och sover? Hon kunde höra att Moa inte tänkte ge sig utan förväntade sig ett svar. Och det var väl inte så konstigt, för de flesta människor var det en helt naturlig fråga som knappast borde upplevas som vare sig särskillt krävande eller påträngande. Det handlade ju bara om lite småprat vid lunchbordet.
- Oj förlåt, vad sa du? Hanna försökte låta obesvärad.
- Jag undrade bara vad du haft för dej i helgen.
- Ähh, jag har inte gjort nåt särskillt. Har bara varit hos min kusin i Göteborg, vi va ute på lördan och träffa lite folk men annars var det rätt lungt. Hanna hoppades att det lät så naturligt som hon önskade och att de inte skulle börja fråga om detaljer....
- Va kul! Vart gick ni nånstans då?
- Aah, jag kommer inte ihåg vad stället hette, det va nån liten pub, jättemysig men inte så välkänd tror jag......Hon tog dagstidnigen och satte sig vid bordet närmast dörren och hoppades att de skulle förstå vinken och lämna henne i fred.
- Du skulle sett den där bruden som Micke fick ihop det med, måste vart desperat asså........
Hanna andades ut, de hade tydligen tappat intresset för henne för den här gången och hon kunde i lugn och ro ägna sig åt sin medhavda matlåda och lokaltidningens vardagliga nyheter. Efter rasten var det dags att plocka upp varor på mejeriavdelningen. Skönt, då kunde hon va säker på att slippa besvärliga frågor.....dessutom skulle hon ju ha massor av tid att fantisera vidare, om två djupblå leende ögon. Det skulle nog bli en rätt bra dag ändå.....
Fortsättning följer.....
Hon kastade åter en blick på klockan, knappt fem minuter till hon skulle bli av bytt. Som en bekräftelse på att det verkligen var dags för en välförtjänt luchrast gav magen ifrån sig ett ganska högljut knorrande och hon log generat när hon förstod att den äldre damen som just var på väg att betala sin skogaholmslimpa och två liter mellanmjölk också hade hört det.
- Ja, det är inte utan att man blir lite hungrig så här dags, sa damen leende när hon fick tillbaka växeln på sin hundralapp. Hanna log tillbaka och såg tacksamt att Britta, den äldsta av hennes arbetskamrater, nu närmade sig för att byta av henne för en halvtimmes paus.
Redan innan Hanna hade tryckt ner handtaget på personalrumsdörren kunde hon höra de välbekanta rösterna och de klingande skratten inifrån. Moa och Sofie var som vanligt snabba med att komma på rast och redan innan hon öppnade dörren visste hon vad deras samtal handlade om. Trots att det var tisdag var det första dagen på arbetsveckan för hennes båda unga kollegor och hon var övertygad om att det var helgens alla små äventyr som avhandlades mellan tuggorna av kycklingsallad med fettfri dressing. Hon hejdade sig kort och funderade hastigt över om hon skulle ta med sig sig lunchen och leta upp nån tom vrå i förrådet istället men kom snabbt fram till att hon inte orkade möta alla undrande blickar denna tisdagsförmiddag. Det var inte det att de var otrevliga på nåt sätt men Hanna hade helt enkelt inte lust att hitta på en massa spännande små vita lögner som svar på den obligatoriska frågan om vad hon gjort för skojigt i helgen. Visst, hon kunde ju alltid säga som det var för omväxlings skull men det var inte så enkelt att rakt upp och ner erkänna att den gångna helgen hade varit lika förutsägbart tråkig, trist och hopplös som alltid. Att hon var ensam helt enkelt, helt ensam.
Hon tog ett djupt andetag, tryckte ner handtaget och gick in.
- Hahaha, ja Mia är faan inte klok! Hon va helt galen på den där snubben, jag va tvungen att släpa med henne till toa så hon inte skulle slå ner honom.
- Att jag missade det! Vad va det för nån då? Har du sett honom förr?
Hanna log för sig själv. Likadant varje gång. Moa och Sofie drog den ena sanslösa historien efter den andra i ett försök att verka mest intressant. Så tyst och diskret som möjligt smög hon fram till kylskåpet för att hämta plastburken med ris och korvstroganoff som skulle värmas i den vid det här laget ganska slitna micron. Som alltid konstaterade Hanna att den välanvända microugnen skulle behöva en rejäl omgång med skursvampen, och precis som vanligt visste hon att det inte skulle bli av i dag heller.
Piiiip! Två minuter och lunchen var klar.
- Så, vad har du gjort i helgen då?
Sjutton också, hon hade nästan börjat hoppas att de skulle ha så fullt upp med sina egna historier att de inte skulle ha tid att fråga henne. Hon drog på svaret medan hon rörde om i korvstroganoffen. För att vinna lite tid låtsades hon som att hon inte hört den vardagliga frågan och gick vidare mot kranen och hällde upp ett stort glas kallt vatten.
-Hallå!! Hanna, står du och sover? Hon kunde höra att Moa inte tänkte ge sig utan förväntade sig ett svar. Och det var väl inte så konstigt, för de flesta människor var det en helt naturlig fråga som knappast borde upplevas som vare sig särskillt krävande eller påträngande. Det handlade ju bara om lite småprat vid lunchbordet.
- Oj förlåt, vad sa du? Hanna försökte låta obesvärad.
- Jag undrade bara vad du haft för dej i helgen.
- Ähh, jag har inte gjort nåt särskillt. Har bara varit hos min kusin i Göteborg, vi va ute på lördan och träffa lite folk men annars var det rätt lungt. Hanna hoppades att det lät så naturligt som hon önskade och att de inte skulle börja fråga om detaljer....
- Va kul! Vart gick ni nånstans då?
- Aah, jag kommer inte ihåg vad stället hette, det va nån liten pub, jättemysig men inte så välkänd tror jag......Hon tog dagstidnigen och satte sig vid bordet närmast dörren och hoppades att de skulle förstå vinken och lämna henne i fred.
- Du skulle sett den där bruden som Micke fick ihop det med, måste vart desperat asså........
Hanna andades ut, de hade tydligen tappat intresset för henne för den här gången och hon kunde i lugn och ro ägna sig åt sin medhavda matlåda och lokaltidningens vardagliga nyheter. Efter rasten var det dags att plocka upp varor på mejeriavdelningen. Skönt, då kunde hon va säker på att slippa besvärliga frågor.....dessutom skulle hon ju ha massor av tid att fantisera vidare, om två djupblå leende ögon. Det skulle nog bli en rätt bra dag ändå.....
Fortsättning följer.....
lördag 19 februari 2011
Änglarnas hus
Som alltid var Hanna ute i god tid och fick tillbringa en ganska lång stund i den sönderslagna busskuren med vinden och regnet piskade i ansiktet. Åter igen en påminnelse om hur den svenska sommaren brukade retas så här i början av juni. Efter den drygt 10 minuter långa väntan dök den efterlängtade bussen så äntligen upp bakom krönet och Hanna drog en lättnadens suck när hon kände att det slitna busskortet säker fanns på plats i jeansfickan, som alltid hade hon känt efter i stort sett varje minut sedan hon lämnade den egna lägenhetsdörren bakom sig men trots det kände hon sig aldrig helt säker.
Väl på plats i den varma bussen satte hon mp3-spelaren i öronen och lät ljudet av Tina Turners hesa stämma fylla hennes huvud medan hon blundande njöt av lugnet den kort stund det tog lokaltrafiken att ta henne till sin arbetsplats.
Nästan exakt sju minuter senare var Hanna återigen ute i snålblåsten. Hon drog den tunna regnjackan tätare runt sin späda kropp, drog huvan över huvudet och började med raska steg ta sig den sista biten mot den alldagliga Ica-butiken som under de senaste ett och ett halvt åren varit hennes arbetsplats. Eftersom hon höll blicken stadigt i backen för att slippa det värsta regnet såg hon aldrig den blåklädda figur som med lika raska och bestämda steg var på väg rakt mot henne. Alldeles för sent upptäckte de varandra och krocken gick inte att undvika.
- Oj, förlåt!! Hanna lyckades i sista stund undvika att placera sin jeansklädda rumpa i enorm vattenpöl och tog lite lagom klumpigt emot sig med vänsterhanden och delar av vänster ben där det på det gråsvarta jeanstyget genast bildades en stor våt fläck. Hannas första reaktion var att slita mp3-spelaren, som nu hade övergått till att spela en av Bryan Adams gamla hittar, ur öronen och ge den skyldiga en rejäl utskällning för sin oförlåtliga klumpighet. Hon han dock inte längre än till att dra lurarna ur öronen innan hon hejdades av en hjälpsam hand och de vackraste djupblå ögon hon någonsin haft nöjet att titta in i. Hon kände genast hur det hettade om kinderna och hur ett löjligt leende spred sig över hela hennes regnvåta ansikte. Hon sänkte generad blicken och svor ännu en gång över hur lätt hon hade för att rodna, det var en förbannelse som hade förföljt henne sen barnsben
- Hur gick det? Det var verkligen inte meningen, jag hoppas att du inte gjorde illa dej.
När Hanna åter vågade möta de leende ögonen upptäckte hon att det var nåt bekant över det rågblonda håret och de plirade ögonen. Hon blev genast helt övertygad om att hon mött den där blicken tidigare men kunde omöjligt komma på var. Hon vågade sig på ett försiktigt leende.
- Nä, det är ingen fara, det är helt okej.
Han gav henne ett ännu större leende och Hanna kände hur en oväntad värme spred sig ändå från tårna upp till hårfästet, men den här gången vek hon inte undan med blicken utan log ogenerat tillbaka innan hon sa ett snabbt "hej då" innan hon snabbt skyndade in mellan Ica- butikens glasdörrar och vidare mot ännu en arbetsdag.
Väl på plats i den varma bussen satte hon mp3-spelaren i öronen och lät ljudet av Tina Turners hesa stämma fylla hennes huvud medan hon blundande njöt av lugnet den kort stund det tog lokaltrafiken att ta henne till sin arbetsplats.
Nästan exakt sju minuter senare var Hanna återigen ute i snålblåsten. Hon drog den tunna regnjackan tätare runt sin späda kropp, drog huvan över huvudet och började med raska steg ta sig den sista biten mot den alldagliga Ica-butiken som under de senaste ett och ett halvt åren varit hennes arbetsplats. Eftersom hon höll blicken stadigt i backen för att slippa det värsta regnet såg hon aldrig den blåklädda figur som med lika raska och bestämda steg var på väg rakt mot henne. Alldeles för sent upptäckte de varandra och krocken gick inte att undvika.
- Oj, förlåt!! Hanna lyckades i sista stund undvika att placera sin jeansklädda rumpa i enorm vattenpöl och tog lite lagom klumpigt emot sig med vänsterhanden och delar av vänster ben där det på det gråsvarta jeanstyget genast bildades en stor våt fläck. Hannas första reaktion var att slita mp3-spelaren, som nu hade övergått till att spela en av Bryan Adams gamla hittar, ur öronen och ge den skyldiga en rejäl utskällning för sin oförlåtliga klumpighet. Hon han dock inte längre än till att dra lurarna ur öronen innan hon hejdades av en hjälpsam hand och de vackraste djupblå ögon hon någonsin haft nöjet att titta in i. Hon kände genast hur det hettade om kinderna och hur ett löjligt leende spred sig över hela hennes regnvåta ansikte. Hon sänkte generad blicken och svor ännu en gång över hur lätt hon hade för att rodna, det var en förbannelse som hade förföljt henne sen barnsben
- Hur gick det? Det var verkligen inte meningen, jag hoppas att du inte gjorde illa dej.
När Hanna åter vågade möta de leende ögonen upptäckte hon att det var nåt bekant över det rågblonda håret och de plirade ögonen. Hon blev genast helt övertygad om att hon mött den där blicken tidigare men kunde omöjligt komma på var. Hon vågade sig på ett försiktigt leende.
- Nä, det är ingen fara, det är helt okej.
Han gav henne ett ännu större leende och Hanna kände hur en oväntad värme spred sig ändå från tårna upp till hårfästet, men den här gången vek hon inte undan med blicken utan log ogenerat tillbaka innan hon sa ett snabbt "hej då" innan hon snabbt skyndade in mellan Ica- butikens glasdörrar och vidare mot ännu en arbetsdag.
torsdag 17 februari 2011
Det får nog vänta lite.....
En sprängande huvudvärk och ungar som inte har nån lust att lämna mej i fred tillräckligt länge gör att det tyvärr inte lär bli nåt skrivet här i dag heller........vi gör ett nytt försök på lördag =)) Så ha bara tålamod!! Kramar på er så länge!!
onsdag 16 februari 2011
Fortsättning följer.....i morgon!
Hade tänkt fortsätta på mitt lilla projekt i dag men min hjärna verkar inte arbeta normalt i kväll, lyckas inte få fram en enda vettig tanke :( Men jag lovar fortsättningen på Änglarnas hus kommer i morgon :-))
Tills dess - ha det bäst!!!!
Tills dess - ha det bäst!!!!
tisdag 15 februari 2011
Fixat en av sakerna på listan :))
Måste bara löjligt stolt få berätta att jag i dag fixat en av de grejjer jag har med på listan över sånt jag ska ha gjort innan det är över. Så i dag, för första gången någonsinn, lyckades jag stänga på fritids utan att gå tillbaka en extra gång och kolla att dörren va låst!! Jag kollade visserligen jäkligt noga första gången men ändå - jag gjorde det!!!! =))) Rätt så stolt just nu!!!
Änglarnas hus
Tisdagen den 15 juni 2010
-Åhhh, inte nu igen!!! Hanna slog desperat ut med handen på jakt efter larmknappen på klockradion som ännu en morgon valt att väcka henne till liv med Lady Gaga`s nasala stämma. Hon hade väl egentligen inte så mycket emot just Lady Gaga men det var en plåga att väckas av denna enformiga landsplåga morgon efter morgon. Och varje gång lovade hon sig själv att den kommande kvällen skulle hon byta kanal men av nån märklig anledning blev det aldrig av, som så mycket annat i Hannas liv.
Även denna morgon, så som de flesta andra, undrade hon stilla för sig själv om det inte hade varit mycket enklare att inte vakna alls. Varför över huvudtaget göra sig besväret att kliva ur sängen, och för vem?
När hon mödosamt satte sig upp i den alldeles för stora sängen, 1.20 sängen hade verkat som en lysande idè den dag hon äntligen tagit sig för att lämna föräldrahemmet men nu kändes den mest som ännu ett bevis på hur tragiskt ensam hon kände sig, blev hon absolut inte muntrare av att höra regnet som åter igen smattrade mot fönsterrutan denna råkalla junimorgon.
Motvilligt släpade hon sig mot morgonens räddning- kaffebryggaren, till skillnad mot den ödsliga sängen var hon helt övertygad om att hennes silverfärgade OBH nordica tillhörde hennes livs hittills vettigaste investering. Klok och välplanerad som hon var hade hon precis som alltid laddat den kvällen innan så att hon bara kunde trycka på knappen innan hon segade sig vidare mot det vitkaklade badrummet och en välbehövligt varm dusch. Samtidigt som hon till det välbekanta surrandet från bryggare tog de tolv stegen, av nån anledning som hon själv inte begrep hade hon vid nåt tillfälle ägnat sig åt att räkna dem, till badrummet tänkte hon åter igen att en timer till den silverfärgade "nordican" vore den absolut ultimata lösningen. Och precis som tidigare visste hon innerst inne att hon inte skulle ta sig för att skaffa nån dag heller.
Efter en het och välbehövlig dusch kändes det ändå som det skulle kunna bli en rätt så bra dag. Hanna släntrade iväg till sovrummet för att hoppa i de kläder som hon sin vana trogen lagt fram kvällen innan. Medan hon slank i de urtvättade svarta jeansen funderade hon ett ögonblick på om det inte var dags att testa nått nytt, hon kanske skulle överraska arbetskamraterna i Ica.-butiken med en kort tajt kjol och nån snygg topp, figuren var det ju inget fel på det visste hon. men samma ögonblick som tanken passerade insåg hon också det löjliga i att ens försöka, ingen skulle ändå märka hennes ansträngningar så varför bry sig. Hon drog den grå t-tröjan över huvudet och valde att trots att det snart var midsommar dra på sig ett par svarta bomullsstrumpor, hon avskydde verkligen att frysa om fötterna.
Med något lättare steg gick hon åter ut i det gråvita köket och hällde till sig en rejäl kopp rykande hett kaffe som hon tog med sig fram till hallspegeln där hon ägnade den närmaste minuten åt att dra en snabb borste genom det svarta hellånga håret för att sedan dra ihop det i den sedvanliga hästsvansen. Ett par snabba drag med mascaran och det fick räcka för i dag. Innan hon återvände till köket för en snabb frukost betraktade hon sig själv en kort stund i den ovala hallspegeln. De välbekanta blå ögonen som mötte hennes blick var enligt henne själv hennes främsta tillgång. Hon skulle knappast påstå att de var vackra men de var utan tvekan det som gjorde att hennes ansikte var värt att lägga märke till överhuvudtaget. Hennes mamma hade ofta påstått när hon var barn att "de där ögonen skulle hon allt kunna få varenda pojke på fall" Den mörkblå nyansen gjorde att de fick ett ovanligt djup som hon ändå var tvungen att medge var rätt så tilltalande. Men det där med att få killar på fall, det hade då aldrig hänt, kanske berodde det på att hon aldrig vågat se på dem tillräckligt länge.
För övrigt tyckte Hanna att hon såg ganska så alldaglig ut, en sån som försvann i mängden. Såg hon inte lite mer sliten ut än vanligt, uppgiven på nåt vis? Hon ruskade av sig den påträngande olustkänslan och begav sig med raska steg vidare mot det rostfria kylskåpet och den stundande frukosten.
Ännu en stor rykande kopp kaffe och en kesomacka senare stängde hon noggrant av den heta kaffebryggaren och kollade sin vana trogen såväl bryggare som spis tre gånger. Väl ute i den ljusa hallen hoppade hon i sina vita addidas, slängde på sig den svarta regnjackan, tog nycklar, plånbok och mobilen, som förövrigt aldrig ringde utom vid de sällsynta tillfällen som hennes mor tog sig tid för ett av sina krystade samtal, och klev ut i trapphuset. Efter att omsorgsfullt ha låst och kontrollerat att dörren verkligen var låst, exakt tre gånger fem gånger, började hon med snabba steg ta sig de tre trapporna ner mot den regnvåta slånbärsvägen för att bege sig vidare mot femmans buss. Men redan efter det åttonde trappsteget så var den bekanta oroskänslan tillbaka, idag som hon hade bestämt sig för att hon skulle så emot och bara gå vidare Hon stod stilla och funderade nån minut men gav sen vika för den påträngande ångestkänslan och återvände de åtta stegen tillbaka till den välbekanta bruna trädörren. Väl där gick hon återigen genom sin invanda procedur, trycka ner handtaget 1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5 gånger. Så ja, med ett ro fyllt leende begav sig sedan Hanna med snabba steg de tre trapporna ner mot femmans buss. Nu kändes det bra igen, nu var hon säker, helt säker och redo för ännu en dag.
Fortsättning följer....
-Åhhh, inte nu igen!!! Hanna slog desperat ut med handen på jakt efter larmknappen på klockradion som ännu en morgon valt att väcka henne till liv med Lady Gaga`s nasala stämma. Hon hade väl egentligen inte så mycket emot just Lady Gaga men det var en plåga att väckas av denna enformiga landsplåga morgon efter morgon. Och varje gång lovade hon sig själv att den kommande kvällen skulle hon byta kanal men av nån märklig anledning blev det aldrig av, som så mycket annat i Hannas liv.
Även denna morgon, så som de flesta andra, undrade hon stilla för sig själv om det inte hade varit mycket enklare att inte vakna alls. Varför över huvudtaget göra sig besväret att kliva ur sängen, och för vem?
När hon mödosamt satte sig upp i den alldeles för stora sängen, 1.20 sängen hade verkat som en lysande idè den dag hon äntligen tagit sig för att lämna föräldrahemmet men nu kändes den mest som ännu ett bevis på hur tragiskt ensam hon kände sig, blev hon absolut inte muntrare av att höra regnet som åter igen smattrade mot fönsterrutan denna råkalla junimorgon.
Motvilligt släpade hon sig mot morgonens räddning- kaffebryggaren, till skillnad mot den ödsliga sängen var hon helt övertygad om att hennes silverfärgade OBH nordica tillhörde hennes livs hittills vettigaste investering. Klok och välplanerad som hon var hade hon precis som alltid laddat den kvällen innan så att hon bara kunde trycka på knappen innan hon segade sig vidare mot det vitkaklade badrummet och en välbehövligt varm dusch. Samtidigt som hon till det välbekanta surrandet från bryggare tog de tolv stegen, av nån anledning som hon själv inte begrep hade hon vid nåt tillfälle ägnat sig åt att räkna dem, till badrummet tänkte hon åter igen att en timer till den silverfärgade "nordican" vore den absolut ultimata lösningen. Och precis som tidigare visste hon innerst inne att hon inte skulle ta sig för att skaffa nån dag heller.
Efter en het och välbehövlig dusch kändes det ändå som det skulle kunna bli en rätt så bra dag. Hanna släntrade iväg till sovrummet för att hoppa i de kläder som hon sin vana trogen lagt fram kvällen innan. Medan hon slank i de urtvättade svarta jeansen funderade hon ett ögonblick på om det inte var dags att testa nått nytt, hon kanske skulle överraska arbetskamraterna i Ica.-butiken med en kort tajt kjol och nån snygg topp, figuren var det ju inget fel på det visste hon. men samma ögonblick som tanken passerade insåg hon också det löjliga i att ens försöka, ingen skulle ändå märka hennes ansträngningar så varför bry sig. Hon drog den grå t-tröjan över huvudet och valde att trots att det snart var midsommar dra på sig ett par svarta bomullsstrumpor, hon avskydde verkligen att frysa om fötterna.
Med något lättare steg gick hon åter ut i det gråvita köket och hällde till sig en rejäl kopp rykande hett kaffe som hon tog med sig fram till hallspegeln där hon ägnade den närmaste minuten åt att dra en snabb borste genom det svarta hellånga håret för att sedan dra ihop det i den sedvanliga hästsvansen. Ett par snabba drag med mascaran och det fick räcka för i dag. Innan hon återvände till köket för en snabb frukost betraktade hon sig själv en kort stund i den ovala hallspegeln. De välbekanta blå ögonen som mötte hennes blick var enligt henne själv hennes främsta tillgång. Hon skulle knappast påstå att de var vackra men de var utan tvekan det som gjorde att hennes ansikte var värt att lägga märke till överhuvudtaget. Hennes mamma hade ofta påstått när hon var barn att "de där ögonen skulle hon allt kunna få varenda pojke på fall" Den mörkblå nyansen gjorde att de fick ett ovanligt djup som hon ändå var tvungen att medge var rätt så tilltalande. Men det där med att få killar på fall, det hade då aldrig hänt, kanske berodde det på att hon aldrig vågat se på dem tillräckligt länge.
För övrigt tyckte Hanna att hon såg ganska så alldaglig ut, en sån som försvann i mängden. Såg hon inte lite mer sliten ut än vanligt, uppgiven på nåt vis? Hon ruskade av sig den påträngande olustkänslan och begav sig med raska steg vidare mot det rostfria kylskåpet och den stundande frukosten.
Ännu en stor rykande kopp kaffe och en kesomacka senare stängde hon noggrant av den heta kaffebryggaren och kollade sin vana trogen såväl bryggare som spis tre gånger. Väl ute i den ljusa hallen hoppade hon i sina vita addidas, slängde på sig den svarta regnjackan, tog nycklar, plånbok och mobilen, som förövrigt aldrig ringde utom vid de sällsynta tillfällen som hennes mor tog sig tid för ett av sina krystade samtal, och klev ut i trapphuset. Efter att omsorgsfullt ha låst och kontrollerat att dörren verkligen var låst, exakt tre gånger fem gånger, började hon med snabba steg ta sig de tre trapporna ner mot den regnvåta slånbärsvägen för att bege sig vidare mot femmans buss. Men redan efter det åttonde trappsteget så var den bekanta oroskänslan tillbaka, idag som hon hade bestämt sig för att hon skulle så emot och bara gå vidare Hon stod stilla och funderade nån minut men gav sen vika för den påträngande ångestkänslan och återvände de åtta stegen tillbaka till den välbekanta bruna trädörren. Väl där gick hon återigen genom sin invanda procedur, trycka ner handtaget 1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5.....1,2,3,4,5 gånger. Så ja, med ett ro fyllt leende begav sig sedan Hanna med snabba steg de tre trapporna ner mot femmans buss. Nu kändes det bra igen, nu var hon säker, helt säker och redo för ännu en dag.
Fortsättning följer....
måndag 14 februari 2011
Änglarnas hus
Torsdagen den 31 mars 2011
-Faaan också!!! Hon hade inte tid att trampa snett nu. När hon kände hur vänster foten halkade av den hala stenen var hon helt säker på att nu var det kört. Hon sjönk uppgivet ner på den fuktiga, kalla mossan och försökte massera liv i den ömmande vristen. Hon måste vidare, kunde helt enkelt inte stanna här. I den tysta natten lät hennes hjärtas slag som bongotrummor och andetagen ekade i hennes öron.
Hon tog tag i närmsta gren och drog sig mödosamt upp. När hon satte ner foten blev den brännande smärtan så outhärdlig att hon uppgivet satte sig ner i mossan igen. Hon försökte desperat lugna sina andetag, lyssnade oroligt ut i tystnaden. Det var svårt att koncentrera sig när det kändes som hjärtat var på väg att explodera. Den intensiva, näst intill hysterisk språngmarschen fick det att knyta sig i bröstet så varje andetag kändes som det sista. Men än så länge var det tyst omkring henne. Nästan bedövande tyst.
Hanna gjorde ett nytt försök att stödja på foten och den här gången gick det bättre. Den våta tennisskon sjönk ner i den sumpiga mossan och smärtan gick nog faktiskt att härda ut. Med stöd av grenar och buskar tog hon sig åter stapplande framåt. Det gick inte fort men det gick i alla fall framåt.
Det var inte helt lätt att lokalisera sig i den nattsvarta skogen och hon blev allt oftare tvungen att stanna för att hitta nya riktmärken som skulle leda henne ut. Ut till landsvägen och så småningom tryggheten i den civliserade, verkliga världen.
Men vad sjutton var det?? Pulsen som alldeles nyss hade känts rätt normal rusade åter till maxhastighet och hon kände varje hjärtslag pulsera i öronen. Hon stod helt stilla och vågade knappt andas. Där kom det igen, och nu visste hon vad det var - hundarna! De nervösa och upphetsade skallen var avlägsna men ändå alldeles för nära för att hon skulle känna sig lugn. Hon stapplade framåt ett par steg, stannade och lyssnade. Det var möjligt att hon inbillade sig men var det inte så att hundarnas skall blev allt mer intensiva, att de kom närmare?
Det kunde inte hjälpas, hur ont det än gjorde, hon måste springa och hon måste springa fort. Varje ansträngt andetag brann som eld i bröstet och svetten i ansiktet gjorde det svårt att se. Hon stannade kort och hämtade andan, lät den ömma foten vila någon minut för att sedan rusa vidare.
Hela tiden hörde hon hur de flåsande hysteriskt skällande bestarna kom allt närmare, och om hon lyssnade riktigt noga kunde hon även hör upphetsade och frustrerade mansröster blandas med hundarnas skrämmande läten. Nu visste hon, nu var hon helt säker - de visste att hon hade flytt och de tänkte inte ge sig förrän de hittade henne.
Hanna torkade svetten ur pannan och insåg snart att det som irriterande rann ner längs hennes högra ögonbryn och skymde hennes blick inte bara var salta svettdroppar utan också klibbigt blod. Hon kände efter och hittade en rejäl reva strax nedanför det våta hårfästet. I paniken hade hon inte ens märkt när hon rev sig och det kändes för tillfället som ett av hennes mindre problem.
Hanna rusade hysteriskt vidare i blindo och hade inte längre någon som helst aning om vart hon var på väg. Det enda hon visste var att hon måste bort, långt bort. Hon blev återigen tvungen att stanna och hämta andan och när hon tittade upp såg hon med lättnad ljuset längre fram. Först trodde hon att det var solen som långsamt var på väg att möta ännu en dag men insåg sedan till sin lättnad att det var ljuset från gatubelysningen som hon kunde ana där framme. Ljuset från den civiliserade världen, ljuset från verkligheten.
Hanna hittade nya krafter och nu sprang hon som hon aldrig sprungit förr. De hala rötterna och den svampiga mossan gjorde att hon flera gånger var på väg att tappa fotfästet men på något mirakulöst vis lyckades hon hålla sig på fötterna.
Den brännande smärtan i vristen började bli näst intill outhärdlig men det spelade ingen roll. Nu kunde hon skymta den smala landsvägen bara några hundra meter bort och trots att hon kunde höra hur de ivriga hundarna med sina följeslagare kom allt närmare kände hon ändå att det faktiskt kunde gå vägen. Varje andetag kändes som det sista och hon var ganska så säker på att stannade hon nu då skulle hon aldrig klara av att fortsätta. Men nu var det bara ett ynka litet dike kvar, bara ett enda litet hinder och sen skulle hon vara där. Och även om hon hade en bra bit kvar så var hon nu närmare, bra mycket närmare än hon varit på mycket, mycket länge.
Fortsättning följer.......
-Faaan också!!! Hon hade inte tid att trampa snett nu. När hon kände hur vänster foten halkade av den hala stenen var hon helt säker på att nu var det kört. Hon sjönk uppgivet ner på den fuktiga, kalla mossan och försökte massera liv i den ömmande vristen. Hon måste vidare, kunde helt enkelt inte stanna här. I den tysta natten lät hennes hjärtas slag som bongotrummor och andetagen ekade i hennes öron.
Hon tog tag i närmsta gren och drog sig mödosamt upp. När hon satte ner foten blev den brännande smärtan så outhärdlig att hon uppgivet satte sig ner i mossan igen. Hon försökte desperat lugna sina andetag, lyssnade oroligt ut i tystnaden. Det var svårt att koncentrera sig när det kändes som hjärtat var på väg att explodera. Den intensiva, näst intill hysterisk språngmarschen fick det att knyta sig i bröstet så varje andetag kändes som det sista. Men än så länge var det tyst omkring henne. Nästan bedövande tyst.
Hanna gjorde ett nytt försök att stödja på foten och den här gången gick det bättre. Den våta tennisskon sjönk ner i den sumpiga mossan och smärtan gick nog faktiskt att härda ut. Med stöd av grenar och buskar tog hon sig åter stapplande framåt. Det gick inte fort men det gick i alla fall framåt.
Det var inte helt lätt att lokalisera sig i den nattsvarta skogen och hon blev allt oftare tvungen att stanna för att hitta nya riktmärken som skulle leda henne ut. Ut till landsvägen och så småningom tryggheten i den civliserade, verkliga världen.
Men vad sjutton var det?? Pulsen som alldeles nyss hade känts rätt normal rusade åter till maxhastighet och hon kände varje hjärtslag pulsera i öronen. Hon stod helt stilla och vågade knappt andas. Där kom det igen, och nu visste hon vad det var - hundarna! De nervösa och upphetsade skallen var avlägsna men ändå alldeles för nära för att hon skulle känna sig lugn. Hon stapplade framåt ett par steg, stannade och lyssnade. Det var möjligt att hon inbillade sig men var det inte så att hundarnas skall blev allt mer intensiva, att de kom närmare?
Det kunde inte hjälpas, hur ont det än gjorde, hon måste springa och hon måste springa fort. Varje ansträngt andetag brann som eld i bröstet och svetten i ansiktet gjorde det svårt att se. Hon stannade kort och hämtade andan, lät den ömma foten vila någon minut för att sedan rusa vidare.
Hela tiden hörde hon hur de flåsande hysteriskt skällande bestarna kom allt närmare, och om hon lyssnade riktigt noga kunde hon även hör upphetsade och frustrerade mansröster blandas med hundarnas skrämmande läten. Nu visste hon, nu var hon helt säker - de visste att hon hade flytt och de tänkte inte ge sig förrän de hittade henne.
Hanna torkade svetten ur pannan och insåg snart att det som irriterande rann ner längs hennes högra ögonbryn och skymde hennes blick inte bara var salta svettdroppar utan också klibbigt blod. Hon kände efter och hittade en rejäl reva strax nedanför det våta hårfästet. I paniken hade hon inte ens märkt när hon rev sig och det kändes för tillfället som ett av hennes mindre problem.
Hanna rusade hysteriskt vidare i blindo och hade inte längre någon som helst aning om vart hon var på väg. Det enda hon visste var att hon måste bort, långt bort. Hon blev återigen tvungen att stanna och hämta andan och när hon tittade upp såg hon med lättnad ljuset längre fram. Först trodde hon att det var solen som långsamt var på väg att möta ännu en dag men insåg sedan till sin lättnad att det var ljuset från gatubelysningen som hon kunde ana där framme. Ljuset från den civiliserade världen, ljuset från verkligheten.
Hanna hittade nya krafter och nu sprang hon som hon aldrig sprungit förr. De hala rötterna och den svampiga mossan gjorde att hon flera gånger var på väg att tappa fotfästet men på något mirakulöst vis lyckades hon hålla sig på fötterna.
Den brännande smärtan i vristen började bli näst intill outhärdlig men det spelade ingen roll. Nu kunde hon skymta den smala landsvägen bara några hundra meter bort och trots att hon kunde höra hur de ivriga hundarna med sina följeslagare kom allt närmare kände hon ändå att det faktiskt kunde gå vägen. Varje andetag kändes som det sista och hon var ganska så säker på att stannade hon nu då skulle hon aldrig klara av att fortsätta. Men nu var det bara ett ynka litet dike kvar, bara ett enda litet hinder och sen skulle hon vara där. Och även om hon hade en bra bit kvar så var hon nu närmare, bra mycket närmare än hon varit på mycket, mycket länge.
Fortsättning följer.......
söndag 13 februari 2011
Nu tänker jag förvekliga en dröm!!!
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, fascinerats av det skrivna ordet och allt sedan barnsben älskat böcker. Jag tyckte redan tidigt om att fantisera ihop och skriva ner små berättelser och blev så gott som lyrisk när lärarna i skolan pratade om att det skulle skrivas uppsatser eller redovisningar av olika slag. Att få ägna timmar åt att bara skriva rätt ur mina egna tankar var det bästa jag visste.
Och allt sedan dess har jag burit på en hemlig dröm om att nån gång, bara nån gång ägna mej åt författandets konst. Helt enkelt skriva en egen roman eller åtminstone novell som kan läsas av andra.
Så härom dagen när jag satt och funderade över vad jag skulle gör med den här bloggen bestämde jag mej plötsligt för att det var dags, att det helt enkelt är på tiden att förverkliga en av mina största drömmar.
Så oavsett om någon kommer läsa det eller inte, nästa gång jag skriver här så kommer det att bli början på ett nytt alldeles eget litet äventyr. Så varför inte hänga med från början!!
Håll i er för i morgon, ja i morgon då tänker i alla fall jag hoppa - och än så länge har jag ingen aning om vart jag kommer landa!!!
Håll tummarna!!!!!!
Och allt sedan dess har jag burit på en hemlig dröm om att nån gång, bara nån gång ägna mej åt författandets konst. Helt enkelt skriva en egen roman eller åtminstone novell som kan läsas av andra.
Så härom dagen när jag satt och funderade över vad jag skulle gör med den här bloggen bestämde jag mej plötsligt för att det var dags, att det helt enkelt är på tiden att förverkliga en av mina största drömmar.Så oavsett om någon kommer läsa det eller inte, nästa gång jag skriver här så kommer det att bli början på ett nytt alldeles eget litet äventyr. Så varför inte hänga med från början!!
Håll i er för i morgon, ja i morgon då tänker i alla fall jag hoppa - och än så länge har jag ingen aning om vart jag kommer landa!!!
Håll tummarna!!!!!!
onsdag 2 februari 2011
Lite si och så.....
...med inlägg här just nu, har väl inte riktigt vare sig tid eller lust just nu. Har fullt upp med annat som fyller min hjärna just nu. Vi får väl se när och om lusten kommer tillbaka....tills dess, ha det bäst och kramar i massor!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)