Vad är det som gör en del ungar så arga att det känner att de måste slå ner varann??

Är det inte märkligt ändå....??

Har den senaste tiden insett att det på fullt allvar finns människor som ägnar en faslig massa tid åt att ha koll på andra. Dels i verkligheten men också på nätet. Det märkliga är att det verkar som vissa till och med lägger hur mycket energi som helst på att ha koll på männsikor som de över huvdtaget inte känner eller borde ha med att göra.
Sen kan man ju tycka att det är ju en av poängerna med alla dessa socila forum som finns på nätet, att kunna hålla koll på varann. Och de må väl va hänt. Det märkliga tycker jag är att en del människor verkar ägna mer tid åt att tycka, tänka och lägga sig i andras liv än att ta hand om sina egna.
Det som jag personligen tycker är det mest skrämmande i allt det här är att dessa människor verkar tro att den bild de får av andra på nätet är hela verkligheten, och att de väljer att basera hela sin syn på andra på vad de kan utläsa av inlägg och stausuppdateringar på diverse sociala nätverk. Och att de utifrån dessa skrivna rader också väljer att döma människor. För mej är detta helt absurt och ett väldigt trångsynt sätt att se på andra. Att tro att man genom att följa någons blog eller korta uppdateringar på tvitter och FB känner en person och därigenom har de sanna bilden är ju lika korkat som att tro att kvällstidningarna nu för tiden endast levererar nyheter...eller att tro att allt man läser i Hänt Extra är sant.
Det är då de glömmer att det bara är skrivna ord som kan tolkas så ofantligt olika. Och att det som skrivs i vissa fall innehåller en rejäl dos ironi, sarkasm eller helt enkelt bara e tänkt som ett skämt. Och det kan ju också vara så att den som skriver faktiskt är ute efter att provocera...eller inte på långa vägar väljer varje ord med omsorg utan bara uttrycker det han eller hon tänker i stunden...eftersom han/hon inte tror att det är någon som på fullt allvar tar det skrivna som den enda sanningen. Och att författaren i fråga inte alls kan föreställa sig att det faktiskt finns människor i vår moderna värld som dömer någon enbart utifrån en skämtsam bild, status på facebook eller ett i stunden påkommet inlägg på tvitter. Men tro mej, dessa tunnelseende och trångsynta människor existerar faktiskt.
Och de värsta är när de därefter ägnar sig åt att sprida rykten och osanningar om de människor som de ju överhuvudtaget inte känner. Om de dessutom försöker hålla koll på en i vardagen och ljuga ihop en massa strunt bara efter att ha sett nån som råkar ta en fika på samma ställe som nån annan, eller kanske rent av har ett umgänge som sticker i ögonen på andra då kan man snart räkna med att rykteskarusellen är igång på allvar.
Jag vet ju inte vad ni anser men för mej är detta löjeväckande tidsfördriv oerhört märkligt och förvånande. Hur orkar man lägga så mycket tid och kraft på att hållla koll på andras liv istället för att ägna sig åt att försöka leva sitt eget?
Nu till er som ägnar sig åt att följa, eller snarare förfölja mej personligen  och som dömer mej utifrån vad ni läser här eller mina statusuppdateringar på facebook och som rent av ägnar sig åt att googla på mitt namn för att hålla koll ( hur man nu kan tycka att det ger nåt) - fortsätt ni, det biter inte!!! De människor som verkligen är viktiga och betyder nåt känner mej på riktigt och vet sanningen. Och de skulle aldrig komma på tanken att döma mej utifrån vad de hittar om mej på nätet och de skulle heller aldrig ägna sig åt att tro på grundlösa rykten baserade på skitsnack som enbart kommer av vad andra tror sig veta eller ha hört. Så har ni nu så gott om tid och så lite annat att ägna er åt så håll på då! Ett litet tips är ju att nån gång pröva att lägga tiden på att ta tag i era egna liv istället. Det är ju bra mycket mer utvecklande och givande att försöka lära känna sig själv och gå framåt i livet än att smutskasta andra. Och en sak som är värd att tänka på - det finns alltid, ALLTID oskyldiga som drabbas i sånt här. Och kan ni leva med att ha det på ert samvete så kan ni ju fortsätta...om inte, så är det dags att ägna tiden åt något bättre.

Jag kunde inte sagt det bättre själv:

http://youtu.be/8gc5W47zaAA

Ett litet tips på hur vi alla kan hjälpa till att skapa en varmare och fredligare värld!!

http://fredsuppdraget.wordpress.com/

Den här mannen är ett geni!! Lyssna och lär!!

http://youtu.be/MAhKKAppyB4

KASAM = LIVSNÖDVÄNDIGT!!!

Vill du andas med mej då...

När morgontimman närmar sig och mörkret stilla flyr
när solens strålar obarmhärtigt väcker mej till liv
När som sömnen smärtsamt lämnar mej, då när dagen gryr
när verkligheten vill att jag ska leva just mitt liv
Då frågar jag dej stilla - vill du andas med mej då,
vill du åter hjälpa mej att få mitt hjärta slå

När det vackra inte längre känns som någonting för mej
när jag inte längre orkar vara så där som alla vill
När det enda som jag tänker är att jag ständigt saknar dej
när jag inget hellre önskar än att tiden ska stå still
Då frågar jag dej stilla - vill du andas med mej då,
vill du åter hjälpa mej att få mitt hjärta slå

När mitt hjärta inte längre orkar slå förutan ditt
när jag inte längre vill vakna om du inte finns här
När jag inte orkar leva om ditt liv inte blir mitt
när jag inte kan fungera om jag inte har dej när
Då frågar jag dej åter - vill du andas med mej då,
vill du åter hjälpa mej att få mitt hjärta slå....

Snälla, snälla....andas med mej då.....

Vardagslyx är....

...att titta ut genom fönstret och konstatera att jag inte kommer kunna klippa gräset i dag heller... =)

Det här är fasligt bra!!!

Högtider med traditioner i all ära....

...men väldigt många av dom är för mej smått obegripliga!! så om vi tar det från början...

- Nyårsafton - visst, jag fattar väl också att vi firar in det nya året..min fundering är mest vem som bestämt att det nya året ska börja just i Januari?? Och vart kommer alla löften som vi aldrig håller ifrån??

- Tjugondedag knut - hur många är det egentligen som orkar hålla kvar julen ända fram till 13 januari?? Dom flesta jag känner har tröttnat redan vid nyår...och varför måste vi ha en särskild dag då vi kastar ut julen..och hur många är det egentligen som har något i granen som är värt att plundra nu för tiden?

- Alla hjärtans dag - jo då, vi vet allihop att det är ett påfund som bara är till för att handeln behöver dra in en extra slant efter julruschen har lagt sig...och visst är det puttinuttigt och romantiskt att vi uppmärksammar de vi älskar lite extra...men är det inte på tiden att vi lär oss göra det annars också?!

- Påsk - PÅSK??? den mest obegripliga av alla högtider. Visst, Jesus uppstod visst och gav oss människor en genväg till himlen...eller hur det nu var...men vart kommer kycklingarna och påskäggen ifrån?? Och påskharen och alla fjädrarna?? Och varför flyger bara påskärringarna till Blåkulla?? Och hur blev just kvasten det ultimata färdmedlet?? Kan det bli mer förvirrande än så..??

-Valborgsmässoafton - Ändå en av de mer begripliga högtiderna...Tjoho!! Nu är våren här liksom....jag har bara inte fattat - VEM SJUTTON ÄR VALBORG??

- 1 Maj - Den enda begripliga....men det kanske beror på att jag är så fasligt vänstervriden :)

- Kristi himmelsfärds dag - det är här jag avslöjar att jag inte läst bibeln..och att jag konfirmerade mej enbart för att få ha lektioner ihop med min gamla klass....Vad fasen ägnade sig Jesus åt mellan Påsk och Kristi himmelfärd?? Minglade han bara runt...eller kan det va så att han hade lika taskigt lokalsinne som undertecknad....så att det tog så lång tid att hitta till himlen?

-Pingst- ?????????

-6 Juni/ Nationaldagen - Hmmm.....känns det inte väl krystat ändå...eller e det bara jag som tycker att det hela verkar mest ansträngt och tillgjort....som att vi måste för att visa norrmännen att vi minsann också kan.

- Midsommarafton - Visst, vi är mitt i sommaren och det hade väl nåt med skörd och fruktbarhet eller va det nu va att göra....men små grodorna och sillen och nubben??? Glassen och jordgubbarna däremot - det är nåt jag begriper :)

-Kräftpremiär - joo, det kan väl va gott...men e det inte ett jäkla jobb att äta dom små krälande varelserna?? Och om vi ska vara ärliga, är det inte bara ännu en ursäkt för att supa skallen av sig??!

-Halloween - min enda fråga - MÅSTE VI VERKLIGEN TA EFTER AMERIKANARNA I ALLT??!!

- Alla helgons dag - det här är faktiskt en av de få högtider jag förstår och tycker e värd att värna om...det kan ju aldrig vara fel att ta sig tid att minnas och hedra sina älskade och saknade.

-Lucia - Kan inte påstå att jag riktigt får ihop det här med de övriga svenska högtiderna....men i det här fallet skiter jag faktiskt i vilket - Lucia är mysigt!!!!

-JUL - slutligen den mest traditionsbundna, ångestfyllda och framför allt förvirrande högtiden av alla!! Hur mycket jag än anstränger mej så får jag inte ihop det - Jesu födelse (som enligt de belästa egentligen ligger på en annan dag), jultomten, julgranen, julstrumpan, julbocken, julklapparna, m.m, m.m......Men vet ni vad, allt det där spelar egentligen ingen roll....jag ser det hela som en ursäkt för att ha det mysigt med mina närmaste och vad skälet är och hur vi gör det är helt ointressant - JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR JULEN!!!

Vad är det med Europa och Världs-mästerskap som kan göra även den mest ointresserade så gott som fotbollstokig??

I den bästa av världar...

...är rättvisa en rättighet och inte bara en omöjlig dröm
...går varenda unge och lägger sig med en känsla av att vara älskad
...bara för att han/hon finns till
...behöver ingen somna hungrig
...finns det plats för alla...oavsett färg, sexualitet, kön, ålder, ursprung eller religion
...får alla, och då menar jag alla göra sin röst hörd
...är pengar endast ett medel och inte detsamma som makt
...känns sommarlovet som en magisk dröm där ingen behöver vara ensam
...längtar varend unge till skolan i höst...just för att de vet att de duger som de är
...är gräset aldrig grönare på andra sidan
...är gränslös kärlek något för alla
.... Men det....det är i den bästa av världar....

Varför är jag, som tycker allt vad mat heter är så tråkigt, så faschinerad av matlagningsprogram??

Jag begriper det fortfarande inte.......

Obegripliga tv-program:

Visst, jag förstår att det tillhör traditioner och till viss del också public service att visa dessa program men för mej är det ändå helt obegripligt....vem vill titta på dom liksom?

Midsommarfianden - visst, det finns ju en och annan som tvingas sitta ensamma även denna högtid men inte sjutton blir dom väl muntrare av att se klämkäcka människor leka små grodorna och dansa folkdans på bästa sändningstid.

Nobelfesten - jo då, även jag facshineras av alla dessa vackra klänningar och vackra hår uppsättningar men heeela festen??!! Det blir ju mest som ett hån emot oss som aldrig kommer bli bjudna!

Nationaldagsfirande - känns bara oerhört krystat!! Räcker väl med ett kortatare inslag i de lokala nyhetssändningarna.

Kronprinsessans födelsedag - först året va väl lite småtrevligt....men nu blir det ju mest som en enda lång repris......

Kungliga dop och bröllop - ännu en hyllning till ett förlegat system som bara känns som ett hån mot alla oss mindre bemedlade skattebetalare som står för notan!

Ännu ett bevis på....

....hur förlegad hela idéen om vårt svenska kungahus egentligen är. I dag döptes lilla Estelle, inget ont i det, men visste du att våra svenska monarker MÅSTE vara medlemmar i den svenska kyrkan???!! Annars måste de helt enkelt abdikera!! Så mycket för den religionsfriheten!! Och dessutom är det självvart!!
Kan man inte tycka att ett modernt kungahus ändå borde visa vägen och sträva efter att föregå med gott exempel i frågor som dessa, men nähä då! För ett antal år sedan kom visst ett förslag om lagändring i denna fråga men detta förslag avböjdes av vårt svenska hov. Snacka om framåtsträvare!!
Så mitt hopp står nu till lilla Estelle. För visst vore det lite spännande om hon vid myndig ålder helt sonika fick för sig att konvertera till Islam eller någon annan kontroversiell religion. Då du, då skulle det nog hända grejer!!

När blev världen så skruvad?

Kan någon förklara för mej när sjutton det blev självklart att små åttaåriga tjejer ska komma sminkade till skolan så gott som dagligen? Och då snackar vi inte lite gulligt läppglans utan i värsta fall både ögonskugga och framför allt mascara!!

Och när blev utseendet så viktigt i dessa åldrar att samma åttaåringar måste granska sig i spegeln och kolla att frisyren är okej innan de går in i klassrummet??

Och varför kommer små 6-7-åringra till skolan i små tunna skinnstövlar, helst med klack, mitt i ett smällkallt januari så att de inte ens kan tillbringa tio minuter på skolgården utan att förfrysa tårna??

Och när blev det så ute med regnställ och överdragsbyxor överhuvudtaget att vissa nio-åringar aldrig ens skulle tänka tanken att ta dem på sig om inte vi vuxna ihärdigt krävde det när vi ska släpa med dem till skogen en halvdag?

Och när började små 6-åringar bli så kaxiga att de kan stå och hånflina sin förskolelärare rätt i ansiktet efter att de tydligt visat att de skiter fullständigt i vad fröken säger?

Och när blev det okej för 9-10-åringar att medvetet sno åt sig bästa kompisens flick- eller pojkvän?

Och hur kan en morsa sitta och titta på Fråga Olle-dokumentären ihop med sin nioåriga dotter??

Och när fan blev det ok att visa reprisen av den vidriga företeelsen Big Brother klockan sex på kvällen när så gott som varenda låg - och mellanstadieunge runt om i vårt avlånga land hänger framför TV:n?

OCH VART SJUTTON TOG VUXENVÄRLDEN VÄGEN MITT I ALLTIHOP DET HÄR???

OCH NÄR....NÄR ÄR DET DAGS ATT VI ÅTERIGEN TAR TILLBAKA VÅRT ANSVAR OCH LÅTER VÅRA BARN VARA JUST BARN....OCH INGET ANNAT??!!

Ha!!!! Tro det eller ej, menjag har faktiskt hittat en Kent-låt jag gillar :)

http://youtu.be/JZLyoUTYXoc

Jag är så innerligt trött på alla glansiga och tjusiga fasader!!

Det går inte en dag utan att jag undrar över alla dessa människor som verkar ägna all sin tid åt att visa upp en ständigt glänsande, tjusig och felfri fasad. Jag tycker rent av att det är sorgligt beklämmande att se hur mycket energi en del verkar göra av med på att få allt och alla runtomkring att tro att just deras liv är alldeles felfritt och perfekt. Varför e det då viktigt att ge sken av att allt är total lycka och glamour och att hela deras tillvaro är så gott som komplett?? Det handlar om att visa upp fina bilar, lägga upp fantastiska bilder på underbara utlandsemestrar, ge bevis på en lyckad karriär, skryta om sina fantastiskt välartade barn, och inte minst visa prov på sitt engagemang i diverse föreningar och det sociala livet i största allmänhet.
Jag påstår absolut inte att det är något fel i att vara lycklig och nöjd med livet och självklart får man gärna visa upp det för alla som vill se.....men, och det är ett stort MEN...hur många är det som vågar visa hur dom mår eller har det egentligen? För det kan ju inte bara vara jag och mina närmaste vänner som lever i liv som ser ut som en ständigt pågående bergoch dalbana med enorma toppar men också avgrundsdjupa dalar..eller? Men varför är det då så få som vågar visa den sidan av livet? Vad är det som gör att det bara är det vackra, tjusiga och lyckade som ska visas upp för andra...vad är det som är så fel med att vara människa?
Jag tillhör ju dom som allt som oftast är ganska så aktiva på Facebook och det händer att jag med jämna mellanrum medvetet gör statusuppdateringar som bara går ut på att visa att mitt liv ibland faktiskt kan va ett litet helsike och att jag ibland kan känna mej rätt så misslyckad. Bara för att jag är så trött på alla dessa glansiga och flashiga ytor, och för att visa att det är okej att vara människa. Och klarar man inte av att se den sidan av mej så är det ju bara att ta bort mej som vän.

För jag tänker i alla fall sluta be om ursäkt för:

att jag för tillfället är så jäkla fattig att jag så gott som varje månad det senaste halvåret varit tvungen att ansöka om anstånd med betalningen av åtminstone ett par räkningar för att över huvudtaget kunna se till att mina barn får mat på bordet....
att jag trots att jag har kvarterets största trädgård avskyr att rensa ogräs och vägrar göra det trots att jag anar att mina grannar förfäras över min operfekta gräsmatta och oklippta häckar....
att jag allt som oftast, med gott samvete, låter mina barn leva på hel och halvfabrikat bara för att jag tycker allt som har med mat att göra är så outhärdligt tråkigt att jag inte lyckas motivera mej att ta tag i det.....
att jag alldeles för ofta skäller på mina barn och kan va den mest opedagogiska morsa i världen trots att jag jobbar med barn hela dagarna....
att jag har sårat människor på ett sätt som jag inte borde, eller ville...men tyvärr gjorde det ändå.....
att jag tycker om att stå i centrum och älskar när alla lyssnar på just mej bara för att jag faktiskt tycker att jag har en hel del vettigt att säga och vill få andra att inse det......
att det kan gå en hel helg utan att jag ser till att mina barn kommer utanför dörren en enda gång.....
att jag i stort sett varje lördag morgon använder tv:n som barnvakt för att själv kunna njuta av att ligga kvar i sängen och läsa en bra bok.....
att jag trots mitt självsäkra yttre innerst inne är alldeles livrädd för att inte vara älskad.....
att det kan gå ett par veckor utan att jag överhuvudtaget tänker på att damsuga.....
att jag ibland kan va så översocial att människor blir alldeles trötta på mej för att i nästa stund vara helt osocial och stänga in mej utan att prata med nån alls på ett par dar.....
att det händer att jag kan gå och längta efter att mina barn, som jag älskar mer än livet självt, äntligen ska gå och lägga sig så jag äntligen får lite lugn och ro....även om det händer allt mer sällan.....
att jag kan åka till samma ställe ett flertal gånger och ändå inte hitta dit.....
att jag är grym på att ge sken av att ha koll på läget fast jag egentligen e totalt förvirrad.....
att jag älskar att sjunga högt och ofta trots att jag vet att det låter förjäkligt......
att jag kan ägna en hel helg åt att bara läsa och käka godis.....

Trots detta så gillar jag mej själv rätt bra ändå...och tycker att jag är värd att älskas trots alla mina fel och brister...eller kanske just tack vare dom....

Jag har en hemlig dröm....

om att nån gång få Nobelpris....jag vet att det är både naivt och smått patetiskt med tanke på att chansen att det ska hända är så gott som obefintlig...men jag drömmer ändå. Det ultimata vore givetvis att få det i litteratur eftersom jag även har en dröm om en framtida, om än väldigt liten, karriär som författare. Men eftersom det går något trögt med boken för tillfället, den finns i huvet men verkar för närvarande trivas bäst där, så känns ju det något avlägset...men jag är inte den som är den, jag kan tänka mej att tilldelas utmärkelsen i vilken kategori som helst...biologi, medicin ( vore ju coolt ), matematik ( kanske allra mest osannolikt ), kemi....ja, vad som helst. Skulle jag få mina 15 minuter i rampljuset skulle jag mer än gärna tillbringa dem i Blå hallen....och givetvis gå på festen sen....bara jag slipper sitta bredvid några kungligheter eller käka mat med bestick som jag inte begriper... =))

Hur får man ungar att sluta kalla varandra för jävla bög??

Tro mej, jag har brottats med denna fråga så gott som varje dag de senaste åren och ännu inte hittat något bra svar. Jag har diskuterat, förklarat, kört diverse värderingsövningar och förmanat men ingenting hjälper. Hur ska man få barn att på allvar fatta att det är kränkande??
Problemet som jag ser det är i första hand inte att den som blir kallad jävla bög känner sig kränkt utan att det faktiskt är oerört kränkande för just bögarna. Jag kan ju bara försöka föreställa mej hur det skulle kännas om hela min person och det jag är ständigt skulle användas som ett allmänt vedertaget skällsord.
Och det hjälper ju dessvärre inte att försöka prata ungarna till rätt, för jag har försökt. För just i det läget när man pratar och förklarar är de för de mesta helt med på att det är helt ok att vara kär i samma kön och att alla har rätt att älska vem man vill, men därifrån till att få dem sluta använda uttrycket för att förnedra varandra känns det som om vägen är oändligt lång.
Så har du tips och förslag så är jag innerligt tacksam, för jag har i alla fall inte hittat nån lösning...än.

Lycka är att bara få vara och finnas till :)

Ett par ord om vårt "kungliga" nytillskott

Hade länge bestämt mig för att envist ignorera det faktum att vårt svenska kronprinspar fått tillökning, inte för att jag har något rent principiellt emot att våra kungligheter förökar sig, inte alls, utan för att jag tycker att det finns sååå mycket annat som jag borde rikta min uppmärksamhet mot istället.

Men efter den enorma mediabevakning som följde i samband med nedkomsten har jag som vanlig svensk skattebetalare oerhört svårt att hålla tyst. För oavsett vad man anser om kungahusets vara eller icke vara kan det ju knappast vara mer än en handfull svenska medborgare som kan anse att den rent av horribla mediabevakning som ägnats åt denna, trots allt ganska vanligt förekommande, händelse (det föds ju ändå små barn så gott som varje minut, eller i alla fall timme runt om i vårt avlånga land) kan vara befogad.

För mej är det rent av löjeväckande att så gott som dagligen under mer än en veckas tid mötas av löpsedlar som skriker ut nya rubriker om den nyfödda. Det handlar om allt från den lyckliga faderns rörda tårar till olika mediakåta historiker och författares löjliga diskussion om den nya hertiginnans namn.

Tro mej, jag önskar Daniel och Viktoria all lycka till med den nya familjemedlemmen, precis som jag gör med alla andra nyblivna föräldrar, men det är också allt. Det kan ju inte finnas någon rim och reson i att hela media- Sverige väljer att ägna så mycket tid och spaltmeter åt att bevaka något som händer runt om i vår värld hela tiden. Visst, jag vet också att det inte är varje dag som det föds en ny kunglihet....men det är inte varje dag som det föds en ny Karlsson eller Persson heller och det är ingen som ger dom all denna uppmärksamhet för det. Jag vet, det är viss skillnad...men inte tillräckligt stor för att ursäkta att hela Sverige ska rikta all sin mediala uppmärksamhet mot denna händelse under mer än en veckas tid. Inte en chans!!

Det måste finnas så många händelser och såååå många människor som har gjort sig mer förtjänt av denna uppmärksamhet än vårt, i mitt tycke, rätt ointressanta och meningslösa kungahus.

Så ingen blev väl gladare än jag när löpsedlarna övergick till att handla om att det faktiskt blivit en ganska hetsig diskussion på SVT:s nyhetsredaktion när det gäller just bevakningen av denna händelse. Tack och lov så var det en och annan inom redaktionen som hade reagerat på hur oförtjänt mycket tid som ägnats åt lilla Estelle.

För tro det eller ej, världen stannar ju inte för att vår kronprinsessa föder barn. Det finns fortfarande konflikter och oroshärdar runt om i världen som behöver bevakas och det finns fortfarande en hel massa händelser och människor även här hemma i Sverige som har gjort sig förtjänta av medias tid och uppmärksamhet. Och ingen blir väl antagligen gladare än Viktoria och Daniel om vi äntligen lämnar de nyblivna föräldrarna i fred....en stund i alla fall.

Vissa filmer har ju en märklig förmåga att både göra ont och få en att må bra samtidigt...

Jag vet att den har några år på nacken men den här borde ses av alla som har med unga människor att göra....eller är unga själva..eller nån gång har varit unga....ALLA helt enkelt. För det är så lätt att glömma vilket helsike det kan vara att växa upp...så en liten påminnelse kan allt vara på sin plats....och det här, det är sevärt!!!

Alla barn är egentligen som gjorda för att bli charmiga små humorister -det gäller bara att ge dem chansen :)

Och glöm inte.....

du är allra bäst på att vara just du, precis som jag är allra bäst på att vara just jag...och det, det kan ingen ta ifrån oss

Bara en tanke.....

Visst är det häftigt med dessa människor som på nåt sätt alltid vågar utmana sig själva. De som hoppar utan fallskärm trygga i förvissningen att de på nåt sätt alltid kommer landa på fötterna...

Litet tack...

till den lilla men tydligen ändå trogna skara som trots allt tar sig tid att kika in här ibland trots att jag varit riktigt usel på att komma med nya inlägg den senaste tiden. Vi är med i en stegräknartävling på jobbet sen en tid tillbaka och jag har en tendens att bli något fanatisk när det gäller sånt här så de senaste veckorna har jag ägnat fasligt mycket tid åt att just gå....men jag har en massa tankar i huvet, inte minst om vad som hänt i världen den senaste tiden...så ha bara lite tålamod, så fort jag fått mitt lag i mål så ska jag ta tag i skrivandet på allvar. :)

En Babben:

" En höst va jag så deprimerad att jag svalde en tårtspade. Patetiskt självmordsförsök. Doktorn sa att jag skulle vänta tills den kom ut den naturliga vägen. Det gjorde mej osäker. Vad är den naturliga vägen för en tårtspade?"

Babben Larsson

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni

Knappt fem minuter senare var Hanna åter ute på gatan i det bländade solskenet, den här gången i sällskap av sin ny vunna bekantskap. Återigen slogs hon av det absurda i situationen. Hela morgonen hade hon ägnat åt att oroa sig för att, i sitt sargade tillstånd, behöva möta en enda människa, känd som okänd. Och här var hon nu, utan vidare eftertanke på väg till stans mest välbesökta fik med en total främling. Jon som utan tvekan kunde läsa osäkerheten som stod skriven över hela hennes ansikte gav henne ännu ett avväpnande leende och öppnade gentlemannamässigt dörren åt henne innan han med en enkel gest visade henne in i den ljusa cafè-lokalen. Hon noterade tacksamt att fiket var så gott som tomt på folk, ett par äldre herrar satt i samspråk över morgonens första kopp borta vid det minsta förnsterbordet men det var också allt.

- Jag tar en kaffe och en ost och skink-fralla. Ta den där grova sorten. Vad vill du ha Hanna? Jon såg frågande på henne.

-Ehh....Hon tvekade men insåg snart att det faktiskt kurrade en del i magen så även hon valde en grov fralla, men det fick bli te istället för kaffe. Till sin glädje såg hon att det fanns en hel bänk full med olika sorters lös-teer och påsar och hon tog god tid på sig att botanisera runt bland härligheterna innan hon slutligen bestämde sig för "Kiss me Kate". Ett grönt te som faktiskt tillhörde hennes absoluta favoriter och hon kom fram till att det nog fick bli ett besök i stadens välsorterade kaffe och te-butik någon av de närmaste dagarna. Kanske rent av redan i dag...men först skulle hon njuta av den välfyllda kopp hon hade framför sig, och sin nyvunna bekantskap.

Hanna insåg när hon letade sig fram till Jon som omtänksamt nog valt ett bord i den inre delen av lokalen, han måste anat hennes oro, att hon omständigheterna till trots ändå mådde ganska bra. Och när hon slog sig ner mitt emot den leende ynglingen kände hon sig förvånansvärt lugn.

- Dom har riktigt goda mackor på det här stället. Han log mot henne samtidigt som han tog en rejäl tugga av den färska frallan.

- Mmmm....Hanna sippade på sitt heta te och slogs av hur längesen det var hon som hon var på nåt fik överhuvudtaget. Hon var tvungen att fundera en lång stund innan hon kom fram till att det åtminstonde måste varit närmare två år sen. Det hade dessvärre inte varit så mycket att minnas utan ännu ett av de desperata cafébesök hon under sin tonårstid tvingats genomleva i sällskap av sin smått hysteriska mamma. Hon ruskade lätt på huvudet i ett försök att bli kvitt de otrevliga minnena. Istället följde hon Jons exempel och tog en rejäl tugga av den nygjorda smörgåsen, han hade rätt - dom hade riktigt goda mackor hos Hermanssons. Hon log avslappnat mot honom och insåg i samma stund att hon såg fram emot den närmaste stunden. Vem vet, hon kanske skulle kunna finna den vän hon så väl behövde.

- Nå, Hanna....vem är du då, förutom tjejen som jobbar på Ica? Och som alltid verkar va på väg nånstans....

I vanliga fall hade Hanna troligtvis tittat ner i bordet samtidigt som hon letat efter något kort avvisande svar som kunde få den frågande att byta till ett mindre personligt ämne men uppriktigheten i hans blick fick henne att faktiskt vilja svara. Men frågan var inte helt enkelt, det var väl inget man funderade så värst mycket över...samtidigt som det i stort sett va det enda hon faktiskt brukade fundera över.

- Jag vet inte...är väl som folk är mest tror jag...jobbar som sagt på Ica, men det vet du ju redan...rösten dog ut medan Emma funderade och hon insåg med ens vad sorgligt lite det fanns att berätta. Vad hade hon för liv egentligen? Jobba, läsa en och annan bok och den vanliga löprundan, som hon med fasa insåg mycket väl kunde bli ett minne blott, vad var det att berätta? Men hon valde ändå att säga som det var:

- Det händer väl inte så mycket....gillar att läsa och springer en del...annars gör jag så nog inte så mycket mer....

Jon tittade nyfiket på henne:

- men vem är du då? Berätta om dina familj....har du några syskon?

Det var ju en alldelse självklar och oskyldig fråga men Hanna upplevde genast hur kylan spred sig inombords och det var nästan så hon kunde känna hur all färg försvann från hennes ömma kinder. Och utan att hon kunde hejda det kom minnena rusande tillbaka och inom loppet av bara några sekunder var Hanna åter en sorglös fyra-åring som njöt av en dag med familjen på stranden. Hon kan känna de varma strålarna som värmde hennes redan solröda axlar, och kommer ihåg hur brännan hettade i huden och hur hon trots mammas omsorgsfulla förmaningar envisas med att springa runt i bara bikinitrosor. Hon är tillbaka i den där känslan när hela kroppen känns lätt och dagen är oändlig, känslan innan det började göra ont, så outhärdligt ont..

Den 27:e Juni 1995

-Haaanna!!!! Hanna kom nurå!!!

- Snaaart...jag ska bara...jag kommer..snart!! Hanna tittar över axeln på Frida som ser väntande på henne och viftar med handen för att visa att hon är där, bara hon kan vänta lite. Hon fortsätter mot sina semesterglada föräldrar som skrattande pussas på filten längre upp på stranden. Hon blir glad i hela kroppen när hon ser föräldrarna nojsa med varandra och raskar på stegen för att ge mamma en stor blöt kram.

-Uuusch vad blöt och kall du är klagar mamma men ler ändå med hela ansiktet. Pappa skrattar bullrande samtidigt som han killar Hanna i knävecken, där han vet att hon är som kittligast, och hon fnittrar hysteriskt samtidigt som hon försöker visa det hon har i handen.

- Sluuuta pappa!! Titta vad jag hitta!! Stolt visar hon upp den släta alldeles sammetsmjuka stenen och båda hennes föräldrar känner och ler.

-Men Hanna kom nurå!!!! Hon hör hur Frida har börjat tröttna och börjar småspringa ner mot sin väntande syster.

- Gå inte längre bort än att ni ser oss!!! Ropar pappa förmanande.

- Närå..vi ska inte!!! Svarar de båda flickorna i kör samtidigt som de med vattnet yrande runt fötterna fortsätter bort längs strandkanten på jakt efter fler fynd. De fortsätter skrattande letande och snart inser Hanna att de kommit ganska långt från sina föräldrar. Men hon ser dom, hon kan till och med ana hur mamma fnittrar när pappa lekfullt kysser henne på halsen så hon ler och letar vidare.

-Kolla!! Den va ju jäättestor! Frida kräver hennes uppmärksamhet och när hon ser det systern har i handen är det inte så svårt att förstå hennes entusiasm. Den är säker bortåt 7 centimeter i diameter och alldeles vit och slät. Hon låter avundsjukt fingrarna känna sig fram över ytan samtidigt som hon bestämmer sig för att hon ska minsann hitta en minst lika stor. Med sänkta huvuden och full koncentration fortsätter de utforska vattenbrynet efter naturens märkliga skatter och när Hanna är nära på att ge upp ger hennes storasyster plötsligt till ett tjut som får henne tappa balansen i den våta sanden.

-Hanna kolla!!!! I handen har hon den vackraste mest utsökta skatt Hanna någonsin skådat. Den är alldeles platt och slät och skimrande svart. Frida ser hennes längtande och avundsjuka blickar och som den omtänksamma storasyster hon är säger hon utan tvekan:

- Du får den, jag kan hitta en ny.

Hanna kan inte hejda sig utan kastar sig lyckligt om halsen på sin leende syster innan hon med snabba steg vänder om mot föräldrarna.

- Jag måste bara visa mamma! Ropar hon samtidigt som hon upptäcker att hon knappt längre kan upptäcka föräldrarna där bakom sanndynerna.

- Men skynda dej, jag väntar här!!

När hon äntligen kommer fram måste hon hämta andan en stund innan hon över huvudtaget får fram ett ljud. Hon ser på mammas rosiga kinder och leende ögon att pussandet hade fortsatt även sen hon lämnat dem.

- Titta vad jag fick av Frida! Det går inte att ta miste på fyraåringens sprittande glädje som smittar av sig på alla i hennes närhet och de båda ler varmt mot sin lyckliga dotter.

- Men var e Frida?? Pappa tittar frågande på henne innan han låter blicken svepa över sanddynorna ner mot vattenbrynet. Hanna andas fortfarande i ett rasande tempo men pekar åt de håll hon kommit från.

- Hon väntar längre bort.

- Vart?! Hon kunde höra hur faderns röst hade förändrats en aning medan han ställde sig upp och fortsatte leta med blicken. Nu kom även hennes mamma på fötterna och på bara någon sekund hade den tidigare så glada stämningen förändrats. Hanna kunde riktigt känna hur hjärtat slog snabbare samtidigt som hon med snabba steg följde efter sina föräldrar över sanddynerna. Till en början förstod hon inte riktigt varför allt förändrats. Frida var ju därborta och letade stenar, det kunde väl inte va så farligt. Men vart var hon? Hon ökade farten och var snart förbi båda sina föräldrar.

- Frida!! Friiiida!! Hon va ju här förut... Friiiida!!!

Nu hörde hon också pappans frågande röst som blev allt mer desperat:

- FRIIDA!!! Svara då!! Vart e du?!! Vart fasen har ungen tagit vägen??

Hanna fortsatte leta med blicken men stranden va alldeles tom. Hon andades allt snabbare och på nåt sätt var det som luften tog slut. Hur mycket hon än drog in så fanns ingen luft kvar. Paniken dunkade innanför tinningarna och suset i öronen blev allt högre. I samma stund som benen försvann under henne hörde hon moderns allt mer desperata rop:

- Friiiidaaa!!! FRIIIIIDAAA!!!

Men Frida svarade inte.....och till slut blev det alldeles, alldeles tyst.....

Fortsättning följer.......

Ett litet filmtips!

Det här är en av de där filmerna som gör nästan plågsamt ont att titta på men som man ändå inte ska låta bli. Det är en alltigenom smärtsam historia om hur krigets efterverkningar förs vidare till kommande generation och den vardag som allt för många tvingas genomleva dagligen och som vi den privilegarde delen av världen så gott som aldrig behöver kännas vid.

Nawals hemlighet är en thriller som utspelar sig i inbördeskrigets mellanöstern. En moders testamente tvingar tvillingarna Jeanne och Simon att söka efter sina rötter i ett sargat land med en historia som genom berättelsen drabbar de båda vid flera tillfällen. Historien tar en oväntad vändning och slutet är lika smärtsamt som överraskande.

En i mitt tycke mycket sevärd och tankeväckande film. Inget för den som är ute efter lättsam fredagsunderhållning men absolut värd att lägga ett par timmar på för den som vill se en film som verkligen har ett budskap och som stannar kvar i tanken även när eftertexterna rullat förbi...på gott och ont.

Börjar nog bli dags för en fortsättning på Änglarnas hus...

Det var ju ett bra tag sen nu och ni som har följt mitt lilla bokprojekt börjar väl antagligen tvivla på om det verkligen kommer nån fortsättning....det gör det. Har haft lite skrivkramp den senaste tiden...eller alldeles för mycket annat att tänka på....men nu börjar skrivarlusten återvända så en fortsättning är faktiskt på gång. Blir det som jag tänkt mej kommer det innan veckan e slut...så ha tålamod bara, ni som nu är intresserade =)

Måsten som är svåra att komma undan....och ack så tråkiga

Jag brukar ju försöka hävda både för mej själv och andra att det finns inget man måste göra, det handlar bara om i fall man är beredd att ta konsekvenserna. Och det är ju förvisso sant, ett val har man ju nånstans alltid. Men så finns det ju de där måstena vars konsekvenser är väl jobbiga att ta, även för mej. Och dom är ju såååååå tråkiga!!!

Här kommer några exempel på de absolut tristaste:

Att gå på toaletten och göra sina behov - visst, man kan ju "skita" i det men i det här fallet är nog faktiskt konsekvenserna värre än själva måstet.

Snyta sig - inte bara tråkigt utan gör dessutom ont till slut...och det blir dessutom bra äckligt både för en själv och andra om man låter bli.

Tanka bilen - inte ens jag lyckas tvinga min bil de två milen till jobbet utan soppa, tyvärr!!

Skotta snö - låter ju som nåt man skulle kunna strunta i, och det kan man för det mesta, om det inte blir som de senaste vintrarna...för då hade man ju inte ens tagit sig utanför dörrn..och mat måste man ju inskaffa nån gång.

Att äta - jag vet, det låter märkligt men jag tycker det är tråååååkigt!!!!!

Fila fötterna - låter kanske också som överkurs men mina blir i alla fall stenhårda och gör vidrigt ont om jag låter bli..och nåt måste man ju traska runt på ändå.

Sova - visst är det underbart skönt, men lik förbaskat fasligt tråkigt!! Tänk vad mycket roligt man kan göra istället :-))

Landet som sparkar på den som redan ligger

Det händer inte allt för sällan att jag får frågan om vad det är som tycker är så illa med hur alliansen styr vårt land. De har ju ändå på ett relativt föredömligt sätt tagit hand om Sveriges finanser och lotsat landet genom en lågkonjuktur som på många sätt drabbat resten av Europa betydligt hårdare än oss. Det må vara hänt, men frågan är ju hur man har gjort det och på bekostnad av vad eller snarare vem/vilka?

Det som framför allt oroar mej med högerns politik är att den allt som oftast slår hårdast mot de svagaste i samhället. Jag tror givetvis inte att det är målet men det blir ändå oroväckande ofta konsekvensen.

Jag ska ge er ett mycket konkret exempel som bevis på detta, och det handlar om vårt näst intill absurda sjukförsäkringssystem som de senaste åren förändrats till en slags bestraffning snarare än det skyddsnät som från början var tanken.

Jag har en kollega som för ganska exakt ett år sedan genomgick en ganska så omfattande knäoperation där i stort sett hela leden byttes ut mot en protes. Hon har sedan dess kämpat sig igenom sjukgymnastik, diverse inflammationer med olika antibiotikabehandlingar som följd, och rehabilitering och smärtlindring i alla upptänkliga former. Sedan ett par månder tillbaka är hon till sin egen och alla andras stora glädje tillbaka i arbete till 50%. Tilläggas bör att det här är en mycket aktiv person som arbetat och idrottat hela sitt liv och som inget hellre vill än att så snart det bara går vara tillbaka på heltid. Det enda som hindrar henne är hennes knä som, trots att hennes arbete anpassats för att undvika onödig belastning och trots att hon själv gör sitt bästa för att anpassa sig till situationen, ger henne kroniska smärtor och efter dagens slut för det mesta svullnat upp till dubbel storlek.

Det är nu vårt fantastiska sjukförsäkringssystem visar vad det verkligen går för. Inte nog med den fysiska och psykiska belastning hon utsatts för under det senast året hon har ju dessutom tvingats leva på en sjukersättning som redan nu är betydligt lägre än hennes vanliga lön. Nu när ganska exakt ett år har gått ska hon bestraffas ytterligare. Dels genom att försäkringskassan börjar jaga henne med blåslampa och ifrågasätter hennes behov av sjukskrivning, trots att hennes läkare kan intyga att hon inte på långa vägar är färdigrehabiliterad, men också genom att sänka hennes ersättning ytterligare.

Det är nu jag gärna skulle vilja att någon förklarar för mej hur detta på något sätt skulle kunna påverka hennes fysiska förmåga att återgå till arbetet till 100%. Hur kan sänkt ersättning göra att smärtorna försvinner och dessutom ge henne rörligheten och den fulla arbetsförmågan tillbaka? Hur?? För mej är detta fullkomligt obegripligt och inget annat än bestraffning

Det som för mej är så upprörande med denna sjukförsäkrings och för den del även social- och arbestlöshets-försäkrings politik är att man tar för givet att alla sjuka och arbetslösa har som mål att fuska och utnyttja systemet så mycket det går. Man ser det på nåt sätt som självklart att alla som av olika anledningar inte jobbar är lata och faktiskt vill ha det så. Vad är det för människosyn?

Genom sig själv känner man andra, som det brukar heta. Så det måste ju med andra ord innebära att de som fattar besluten själva är lata fuskare som inte vill något hellre än att ligga på sofflocket och låta övriga skattebetalare stå för försörjningen, eller??

Självklart finns det en och annan som faktiskt gör sitt bästa för att utnyttja vår svenska välfärd men frågan är om de är tillräckligt många för att det ska vara värt att offra alla dem som inte vill något hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Vart har tron på människors vilja att bidra och höra till tagit vägen? Som jag ser det så är det som vårt svensk välfärdssystem ägnar sig åt för tillfället inget annat än kollektiv bestraffning Och vad jag vet så ses det som oacceptabelt i de flesta andra sammanhang.

Så för den som undrar vad det är som jag tycker är så fel med borgarnas välfärdspolitik så finns det bara ett enkelt svar - man ägnar sig åt att sparka på dom som redan ligger!

Några som äntligen verkar ha gjort ett vettigt val

När vi nu ändå är inne på ämnet politik och ledarskap kan jag inte låta bli att nämna Vänsterpartiets nya ledare Jonas Sjöstedt. För den som har för vana att följa mina inlägg är det ju knappast någon nyhet att mina sympatier hamnar ganska så långt åt vänster. Så det är med viss lättnad och glädje som jag kan konstatera att det verkar som de för en gång skull har gjort ett ganska så klokt val.

Visserligen tyckte jag nog att både Gudrun Schyman och Lars Ohly kändes som vettiga kandidater till en början men ändå inte alls lika självklara. Gudrun hade på nåt sätt en förmåga att irritera och provocera snarare än att ena och Lars tappade ganska snart i förtroende genom sina i vissa fall ganska ogenomtänkta uttalanden.

Till skillnad mot dessa två tror och hoppas jag att Jonas Sjöstedt har en förmåga att skaffa sig respekt och förtroende både inom och utanför partiet. Han verkar vara en man med sunda värderingar och båda fötterna på jorden vars främsta mål är att föra Vänsterpartiet framåt snarare än att marknadsför sig själv. Jag hoppas och tror att han har den ödmjukhet och det engagemang som krävs för att få Vänsterpartiet på fötter.

MEN....hade jag fått välja fritt hade jag helst sett den här mannen, Kalle Larsson, som ny partiledare. Det var ganska länge sen jag såg honom som aktiv i den politiska debatten men i början och mitten på 90-talet när invandringspolitiken var en het potatis var han med i var och vart annat debatt program. En person som verkar ha modet och förmågan att stå upp för sina åsikter och som inte är rädd att ifrågasätta makthavare både inom och utanför landets gränser. En politiker med civilkurage och engagemang helt enkelt.

Men man kan ju inte alltid få som man vill, så då får man nöja sig med det man får. Och jag tro på Jonas Sjöstedt...och Vänsterpartiet!

Vart är vi på väg egentligen...??

Det är ju näst intill omöjligt, som politiskt intresserad och engagerad, att i dagar som dessa undvika att göra ett inlägg om det som händer inom Sveriges största parti för tillfället. För oavsett vart man har sina sympatier är det ju svårt att inte beröras eller åtminstone förundras över det som sker.

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag egentligen inte har någon bestämd uppfattning om Håkan Juholts insats som ledare för socialdemokraterna, inte heller om hans insats inom den svenska politiken genom åren. Däremot tycker åtminstone jag att det verkar som han har varit utdömd och chanslös redan från början. Huruvida det beror på hans kvalitéer som partiledare eller hans förmåga, eller om man så vill oförmåga, att föra partiet i rätt riktning ska jag låta vara osagt.

Jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll vad han hade gjort eller presterat, motståndet både i och utanför partiet var för starkt redan på förhand. Och i ett sådant läge krävs det inte många misstag för att man ska hängas offentligt.

Det som på allvar oroar mej med hela den här karusellen är det ansvar och den makt som på nåt sätt vilar på enskilda personer. Svensk politik i dag handlar allt mer om enskilda individers förmågan att föra sig och charma mediavärlden än om ideologier, åsikter och värderingar. Det spelar inte längre så stor roll vad partierna står för, det viktigaste är att ha mediatränade människor i toppen som kan trollbinda och locka till sig tillräckligt många väljare.

Visst krävs det trygga och karismatiska ledare som har förmåga att föra fram sitt politiska budskap men är det inte lite skrämmande när ett helt lands politiska framtid på nåt sätt står och faller med en handfull människor. För vem funderar egentligen i dag på vad Socialdemokraterna står för som parti? Finns det någon journalist i media-Sverige i dag som vågar ta sig tid att verkligen lyfta fram vad partierna står för, istället för att ägna spaltmeter efter spaltmeter åt att hänga ut enskilda partiledare? Antagligen inte, det lär ju knappast sälja några lösnummer.

Jag önskar och hoppas verkligen att vi någon gång i framtiden ska återvända till det som politiken i grunden handlar om - ideologier, åsikter och värderingar. Att partiledarna återgår till att vara partiernas språkrör och ansikte utåt och inget annat. Så att när Håkan Juholt, eller någon annan partiledare för den delen, trampar i klaveret handlar det om just Håkan Juholt och inte hela socialdemokratiska partiets framtid.

Och när vi nu ändå är inne på ämnet trygga karismatiska ledare så tror jag att jag inte är den enda som i dagar som dessa mer än någonsin saknar Anna Lindh. För oavsett vad jag tycker om att enskilda individers förmågor har för stort inflytande över svensk politik så går det inte att förneka - hade Anna Lindh varit i livet i dag är jag övertygad om att Sverige hade varit ett helt annat land...om inte bättre så i alla fall betydligt humanare.

En gala för oss lite mer normalt onormala....

Jag har lite svårt för alla dess galor som radas upp i våra tv-kanaler, den ena mer eller mindre den andra lik. Det delas ut pris åt höger och vänster till skådisar, artister och inte minst idrottsstjärnor..är man fotbollspelare har man till och med en helt egen gala.

Och det är väl fantastiskt att vi hyllar alla dessa förmågor, äras dem som äras bör liksom...men är det inte utan att det blir liiite trist?! Det är ju så otroligt förutsägbart, det är ju alltid på nåt sätt de bästa som vinner. Eller ja, bästa och bästa, de som vissa tycker är bäst och som gärna hörs och syns mest ändå. Och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite enahanda.

Så därför tycker jag att det är på tiden med en gala för alla oss andra...vi lite mer normalt onormala, för vi e ju ganska många ändå. Och jag har redan en hel hög med förslag på olika kategorier vi kan dela ut pris till som i mitt tycke skulle vara mycket intressantare, och helt klart mindre förutsägbara. Så här kommer de:

Årets mest intressanta förlossning - tänk vad mycket action det kan va på förlossningen en vanlig vardag kväll och aldrig är det nån som hyllas för allt det makalösa som händer där.

Årets lokalvårdare - det är väl på tiden att vi lyfter fram dessa vardagshjältar som dag ut och dag in kämpar vidare med att hålla rent åt oss andra lortgrisar.

Årets idèspruta - finns så många kreativa människor med lysande lösningar på diverse vardagsproblem som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar.

Årets Civilkurage - vardagshjältar i all ära men de finns de som ständigt i vardagen vågar stå upp för vad de tror på men som vi på nåt sätt har för vana att bara ta för givet.

Årets vardagskomiker - ni vet dom där som får en att garva bara genom att kliva in genom dörren. Ett gott skratt förlänger ju livet så visst borde dessa glädjespridare hyllas.

Årets garv - kan man ge pris till årets mål eller årets låt så måste man väl kunna dela ut pris till årets roligaste händelse.

Årets arbetsmyra - så att åtminstone någon av alla dom som kämpar på i det tysta också kan få sin stund i rampljuset.

Årets sopsäcksträff - för jag vet att det inte är bara är jag i detta avlånga land som för en evig kamp med att få alla dessa hopknycklade pappersbollar att träffa i rätt papperssäck och denna dagliga kamp borde hyllas!

Årets klumpighet - slutligen ett pris som jag mest skulle vilja ha med för att jag ska kunna ha en rimlig chans, för är det nån som, spiller, ramlar, tappar, tappar bort, missar, fumlar och allmänt klantar till det så gott som dagligen så är det jag!

Det var mina förslag men det finns säkert många fler så har ni några idéer är det bara att bidra! :)

Litet tips i all välmening.....

Jag tycker att de flesta av oss, så dessvärre även jag emellanåt, lägger alldeles för mycket tid på en massa ytligt kallprat. Inte så att jag tycker att vi ska sluta vara sociala och småprata
med människor omkring oss, absolut inte, detta småprat fyller självklart sin funktion i det mellanmänskliga samspelet. Däremot anser jag att vi allt för ofta missar chansen till djupare och mer meningsfulla samtal i vår rädsla för att vara för framåt, för ärliga eller kanske rent av för närgångna.

För hur ofta hör man inte kommentarer om att man ska undvika allt för känsliga ämnen som politik, religion och varför inte rent av värderingsfrågor när man är på fest för att det finnas risk att det skulle försöra stämningen. Och hur många är det egentligen som VERKLIGEN vill veta hur du mår när de lite lättsamt undrar hur läget är?? Och vad är det som gör att vi så självklart kan prata jobb eller vardagsskvaller med kollegor och bekanta men så sällan frågar vad de ha för politiska åsikter eller om de tror att det finns ett liv efter döden??

För visst vore det bra mycket intressantare att diskutera frågor som exempelvis hur din bordsgranne ser på det Zlatans löjligt höga lön i jämförelse med sjukvårdsbiträdets torftiga inkomst istället för meningslöst pladder om hur snygg fru han har eller om det inte är på tiden att han byter frisyr. Och håll med som att fikasnacket i personalrummet skulle bli betydligt mer spännande om ni ägnade det åt att försöka hitta en lösning på den ekonomiska krisen i Europa istället för att prata om hur lite snö det har varit i vinter, om det nu inte skulle vara så att det leder er in på hur vi ska komma tillrätta med den förstärkta växthuseffektekten förstås.

Tänk så mycket spännande vi kan lära oss om våra vänner och bekanta och inte minst om vår omvärld om vi faktiskt vågar prata om det som vi innerst inne undrar och tänker på istället för om väder och vind. Och vem vet, du kanske kan få någon gammal skolkompis du råkar springa ihop med på stan att på allvar känna sig sedd och bekräftad om du tar dej tid att fråga hur hon eller han verkligen mår, men då gäller det ju också att ta sig tid att lyssna på svaret.

Det bästa med att göra listor är inte att det blir lättare att komma ihåg utan den sköna känslan när man kan stryka över det man gjort!!

Stephen King!!

Det finns väl få människor som är mer förknippade med skräck, rysningar och läskigheter än just Stephen King, men den här författaren är sååå mycket mer. Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har en aning om hur många romaner och noveller han har lyckats producera genom åren men det är en aktningsvärd mängd och jag har inte lyckats ta mej igenom mer är en bråkdel...än.

Men så pass mycket har jag i alla fall läst att jag har insett att den här mannens kulturella gärning handla om betydligt mycket mer är otäcka figurer och skrämmande historier. Han har en förmåga att berätta en historia som ingen annan. Har man väl upptäckt hans unika berättarkonst är det så gott som omöjligt att slita sig.

Jag är ju lite av en boknörd och har läst en avsevärd mängd författare genom åren och ska ärligt erkänna att det finns få som lyckas fånga och beröra mej som just Stephen King. Det spelar egentligen inte så stor roll vad böckerna handlar om, hans berättarteknik har en makalös förmåga att trollbinda mej.

Så därför tänker jag bjuda er på mina absoluta Stephen King - favoriter, helt utan inbördes ordning...för det skulle vara omöjligt att rangordna dessa små kulturskatter!!

DET

Lida

Cell

Dolores Claiborn

Maratonmarschen

Duma Key

Knackarna

Hjärtan i Atlantis

Pestens tid

Talismanen

Flickan somälskade Tom Gordon

Den gröna milen

Förbannelse

Langolonjärerna

Mangeln

Djurkyrkogården - omöjlig att utelämna eftersom det var mitt första möt med King =)

Det finns som sagt massor mer men det är i alla fall en början!

Så det är bara att hugga in, läsa och NJUTA!!!!

Vad är det som är så skrämmande med bögar??

Det här är en fråga som förbryllat mej under många år och som fortfarande gör mej något konfunderad. För vad är det som gör att så många människor tycker att just bögar är så äckliga och skrämmande? Vi har ju ändå kommit en bra bit in på 2000-talet och fortfarande verkar det som det här med homosexuella män väcker starka känslor hos folk.

Ja, jag skrev MÄN. För om man frågar folk i sin omgivning, så väl gammal som ung, så får i alla fall jag känslan av att det är just manlig homosexuallitet som upplevs som mest stötande. Tjejer som blir kära i samma kön och går hand i hand eller pussan på stan verkar inte vara alls ilka provocerande. Frågan är - vad kommer det sig??

Frågar man så lite mer så får jag ofta svaret " att det är så äckligt att tänka sig vad de gör i sängen" alltså är det själva sexakten mellan män som känns frånstötande. Men då undrar vän av ordning - borde då inte all sorts analsex vara provocerande? För det är väl det som det handlar om? Och även om jag för egen del tycker att det mest verkar obehagligt så får man ju ändå uppfattningen när man läser sexundersökningar eller frågespalter i tidiningar att just analsex är ganska vanligt förekommande även bland hetrosexuella. Är det inte då själva analsexet som borde kännas frånstötande och inte bögarna i sig?? För vad är skillnaden om det är en tjej eller kille som blir penetrerad?

En annan fråga som dyker upp i mitt huvud är - varför har människor en förmåga att tänka på själva sexbiten när det handlar om just bögar? Inte sjutton är det första man tänker på när man ser ett hetrosexuellt par vad det har för sig i sängen?? Varför skulle homosexuallitet handla mer om just sex än hetrosexuallitet?? Den kärleken kan väl inte va så fasligt annorlunda än den hetrosexuella??

Ni får förlåta men jag fattar faktiskt inte - vad är det som är så skrämmande med bögar?

Filmtips...eller kanske inte....

Jag är absolut inget större fan av filmer om diverse rymdvarelser eller UFO:n och den här rullen är väl egentligen inte något undantag....men när jag såg den så insåg jag en annan sak - jag är barnsligt förtjust i duktiga barnskådisar, och det finns det faktiskt ett helt gäng av i den här filmen. Så trots att filmen i sig inte kanske va nån direkt höjdare gjorde dessa charmiga ungar att den ändå blev hyfsat sevärd.

Jag vet inte vad det är med just ungar på film men om de är duktiga och charmiga har de på nåt sätt förmågan att lyfta en hel film. Det kanske handlar om att det blir så oskyldigt trovärdigt när unga människor agerar på nåt vis. För när jag tänker efter så är det faktiskt ungar som har huvudrollerna i några av de bästa filmer jag vet - "Skicka vidare", "Mask", "Vid din sida" ( okej, Julia Roberts och Susan Sarandon gör väl sitt till men det är ungarna som gör filmen extra sevärd ), och sist men inte minst en av de bästa filmer som gjorts " Stand by me"- med bara charmiga smågrabbar i huvudrollerna.

Vart har det kollektiva ansvaret tagit vägen??

Om jag inte är helt fel ute så finns det ett afrikanskt ordspråk som lyder nåt i stil med "det krävs en hel by för att fostra en människa"och frågar du mej så är det svårt att komma närmare sanningen. Men frågan är - varför har vi så svårt att leva efter dessa kloka ord i dag??

För som jag ser det är det oerhört sällsynt att vi nu för tiden hjälps åt med att fostra varandras barn, om det nu inte är så att vi har det som arbete och får betalt för det. Det räcker ju att gå tillbaka till sin egen barndom, som trots allt inte är så förtvivlat avlägsen, för att inse att vårt samhälle har förändrats något avsevärt på den här punkten. När jag var barn såg i alla fall jag det som fullt naturligt att bli tillrättavisad av vuxna som fanns i min omgivning även om de inte råkade vara mina föräldrar.

Och går man så långt som 50-60 år tillbaka i tiden var det ju en självklarhet att alla vuxna på gården, i byn eller samhället överhuvudtaget hjälptes åt att ta ett gemensamt ansvar för barns och ungdomars fostran. Det var nog till och med vanligare att bli tillsagd/tillrättavisad av andra vuxna än just den närmaste familjen och sågs som både självklart och helt naturligt.

Vad kommer det sig att vi tappat allt det där i dag? För det kan ju inte bara vara jag som reagerat på att ungar röjer runt på stan i så väl rulltrappor som varuhus och för ett himla liv utan att en endaste vuxen i närheten reagerar. Eller att gäng med 10-12 åriga grabbar tillåts härja fritt i såväl badhus som på biografer utan att någon reagerar med så mycket som en min.

Och när man sen själv fått nog och säger ifrån till dessa vildar tittar de fullständigt överraskade på en och undrar om man just parkerat rymdskeppet utanför. Ungar i dag är så ovana vid att bli tillrättavisade av andra vuxna än sina föräldrar, om de ens blir de, att de står alldeles handfallna när det väl inträffar. Och när de sen så småningom inser att man faktiskt ifrågasätter deras respektlösa beteenden blir man bemött som om man vore en fullständig idiot.

Och det är väl inte så konstigt när det i stort sett aldrig har hänt förut. Vem är jag som kommer och tar mej rätten att kritisera deras uppföranden?

Så vart har det kollektiva ansvaret tagit vägen? För om du frågar mej så är jag övertygad om att det är en av anledningarna till barns och ungdomars attitydproblem i dag. Vi har helt enkelt avsagt oss vår auktoritet som vuxna. Varför har vi gjort det? Ofta tror jag att det handlar om rädsla, rädsla för hur ungarna ska reagera. Kommer jag bli trakasserad, hånad eller rent av nerslagen om jag säger ifrån? Men också rädslan för hur föräldrarna ska reagera, vad har jag för rätt att irågasätt hur de fostrar sina barn?

Men det är ju inte alls det det handlar om. Vi som föräldrar kan ju omöjligt finnas till hands i alla situationer och då önskar i alla fall jag att det finns andra vuxna som kan säga ifrån om mina ungar beter sig illa, eller om någon beter sig illa mot dem. Jag inte bara önskar utan förväntar mej det. Jag ser det som en självklarhet att det är vårt gemensamma ansvar att fostra de barn och ungdomar som växer upp i dag.

Och när jag ser 8-9-åringar som leker datten i köpcentrat utan minsta hänsyn till om de springer ner både varuhyllor eller gamla tanter är det egentligen inte ungarna som gör mej mest förbannad, det är alla fega vuxna runt omkring som inte lyfter ett finger för att göra något åt det. För det är inte bara slappt och oansvarigt, det är fegt, fruktansvärt fegt! För ansvaret är faktist inte någon annans det är mitt och det är DITT!! Det är dags att börja ta det ansvaret nu!!