Det går inte en dag utan att jag undrar över alla dessa människor som verkar ägna all sin tid åt att visa upp en ständigt glänsande, tjusig och felfri fasad. Jag tycker rent av att det är sorgligt beklämmande att se hur mycket energi en del verkar göra av med på att få allt och alla runtomkring att tro att just deras liv är alldeles felfritt och perfekt. Varför e det då viktigt att ge sken av att allt är total lycka och glamour och att hela deras tillvaro är så gott som komplett?? Det handlar om att visa upp fina bilar, lägga upp fantastiska bilder på underbara utlandsemestrar, ge bevis på en lyckad karriär, skryta om sina fantastiskt välartade barn, och inte minst visa prov på sitt engagemang i diverse föreningar och det sociala livet i största allmänhet.
Jag påstår absolut inte att det är något fel i att vara lycklig och nöjd med livet och självklart får man gärna visa upp det för alla som vill se.....men, och det är ett stort MEN...hur många är det som vågar visa hur dom mår eller har det egentligen? För det kan ju inte bara vara jag och mina närmaste vänner som lever i liv som ser ut som en ständigt pågående bergoch dalbana med enorma toppar men också avgrundsdjupa dalar..eller? Men varför är det då så få som vågar visa den sidan av livet? Vad är det som gör att det bara är det vackra, tjusiga och lyckade som ska visas upp för andra...vad är det som är så fel med att vara människa?
Jag tillhör ju dom som allt som oftast är ganska så aktiva på Facebook och det händer att jag med jämna mellanrum medvetet gör statusuppdateringar som bara går ut på att visa att mitt liv ibland faktiskt kan va ett litet helsike och att jag ibland kan känna mej rätt så misslyckad. Bara för att jag är så trött på alla dessa glansiga och flashiga ytor, och för att visa att det är okej att vara människa. Och klarar man inte av att se den sidan av mej så är det ju bara att ta bort mej som vän.
För jag tänker i alla fall sluta be om ursäkt för:
att jag för tillfället är så jäkla fattig att jag så gott som varje månad det senaste halvåret varit tvungen att ansöka om anstånd med betalningen av åtminstone ett par räkningar för att över huvudtaget kunna se till att mina barn får mat på bordet....
att jag trots att jag har kvarterets största trädgård avskyr att rensa ogräs och vägrar göra det trots att jag anar att mina grannar förfäras över min operfekta gräsmatta och oklippta häckar....
att jag allt som oftast, med gott samvete, låter mina barn leva på hel och halvfabrikat bara för att jag tycker allt som har med mat att göra är så outhärdligt tråkigt att jag inte lyckas motivera mej att ta tag i det.....
att jag alldeles för ofta skäller på mina barn och kan va den mest opedagogiska morsa i världen trots att jag jobbar med barn hela dagarna....
att jag har sårat människor på ett sätt som jag inte borde, eller ville...men tyvärr gjorde det ändå.....
att jag tycker om att stå i centrum och älskar när alla lyssnar på just mej bara för att jag faktiskt tycker att jag har en hel del vettigt att säga och vill få andra att inse det......
att det kan gå en hel helg utan att jag ser till att mina barn kommer utanför dörren en enda gång.....
att jag i stort sett varje lördag morgon använder tv:n som barnvakt för att själv kunna njuta av att ligga kvar i sängen och läsa en bra bok.....
att jag trots mitt självsäkra yttre innerst inne är alldeles livrädd för att inte vara älskad.....
att det kan gå ett par veckor utan att jag överhuvudtaget tänker på att damsuga.....
att jag ibland kan va så översocial att människor blir alldeles trötta på mej för att i nästa stund vara helt osocial och stänga in mej utan att prata med nån alls på ett par dar.....
att det händer att jag kan gå och längta efter att mina barn, som jag älskar mer än livet självt, äntligen ska gå och lägga sig så jag äntligen får lite lugn och ro....även om det händer allt mer sällan.....
att jag kan åka till samma ställe ett flertal gånger och ändå inte hitta dit.....
att jag är grym på att ge sken av att ha koll på läget fast jag egentligen e totalt förvirrad.....
att jag älskar att sjunga högt och ofta trots att jag vet att det låter förjäkligt......
att jag kan ägna en hel helg åt att bara läsa och käka godis.....
Trots detta så gillar jag mej själv rätt bra ändå...och tycker att jag är värd att älskas trots alla mina fel och brister...eller kanske just tack vare dom....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar