Om jag inte är helt fel ute så finns det ett afrikanskt ordspråk som lyder nåt i stil med "det krävs en hel by för att fostra en människa"och frågar du mej så är det svårt att komma närmare sanningen. Men frågan är - varför har vi så svårt att leva efter dessa kloka ord i dag??
För som jag ser det är det oerhört sällsynt att vi nu för tiden hjälps åt med att fostra varandras barn, om det nu inte är så att vi har det som arbete och får betalt för det. Det räcker ju att gå tillbaka till sin egen barndom, som trots allt inte är så förtvivlat avlägsen, för att inse att vårt samhälle har förändrats något avsevärt på den här punkten. När jag var barn såg i alla fall jag det som fullt naturligt att bli tillrättavisad av vuxna som fanns i min omgivning även om de inte råkade vara mina föräldrar.
Och går man så långt som 50-60 år tillbaka i tiden var det ju en självklarhet att alla vuxna på gården, i byn eller samhället överhuvudtaget hjälptes åt att ta ett gemensamt ansvar för barns och ungdomars fostran. Det var nog till och med vanligare att bli tillsagd/tillrättavisad av andra vuxna än just den närmaste familjen och sågs som både självklart och helt naturligt.
Vad kommer det sig att vi tappat allt det där i dag? För det kan ju inte bara vara jag som reagerat på att ungar röjer runt på stan i så väl rulltrappor som varuhus och för ett himla liv utan att en endaste vuxen i närheten reagerar. Eller att gäng med 10-12 åriga grabbar tillåts härja fritt i såväl badhus som på biografer utan att någon reagerar med så mycket som en min.
Och när man sen själv fått nog och säger ifrån till dessa vildar tittar de fullständigt överraskade på en och undrar om man just parkerat rymdskeppet utanför. Ungar i dag är så ovana vid att bli tillrättavisade av andra vuxna än sina föräldrar, om de ens blir de, att de står alldeles handfallna när det väl inträffar. Och när de sen så småningom inser att man faktiskt ifrågasätter deras respektlösa beteenden blir man bemött som om man vore en fullständig idiot.
Och det är väl inte så konstigt när det i stort sett aldrig har hänt förut. Vem är jag som kommer och tar mej rätten att kritisera deras uppföranden?
Så vart har det kollektiva ansvaret tagit vägen? För om du frågar mej så är jag övertygad om att det är en av anledningarna till barns och ungdomars attitydproblem i dag. Vi har helt enkelt avsagt oss vår auktoritet som vuxna. Varför har vi gjort det? Ofta tror jag att det handlar om rädsla, rädsla för hur ungarna ska reagera. Kommer jag bli trakasserad, hånad eller rent av nerslagen om jag säger ifrån? Men också rädslan för hur föräldrarna ska reagera, vad har jag för rätt att irågasätt hur de fostrar sina barn?
Men det är ju inte alls det det handlar om. Vi som föräldrar kan ju omöjligt finnas till hands i alla situationer och då önskar i alla fall jag att det finns andra vuxna som kan säga ifrån om mina ungar beter sig illa, eller om någon beter sig illa mot dem. Jag inte bara önskar utan förväntar mej det. Jag ser det som en självklarhet att det är vårt gemensamma ansvar att fostra de barn och ungdomar som växer upp i dag.
Och när jag ser 8-9-åringar som leker datten i köpcentrat utan minsta hänsyn till om de springer ner både varuhyllor eller gamla tanter är det egentligen inte ungarna som gör mej mest förbannad, det är alla fega vuxna runt omkring som inte lyfter ett finger för att göra något åt det. För det är inte bara slappt och oansvarigt, det är fegt, fruktansvärt fegt! För ansvaret är faktist inte någon annans det är mitt och det är DITT!! Det är dags att börja ta det ansvaret nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar