Alla dessa trökiga måsten!!

Det finns ju alldeles för många!! Så här kommer min egen topplista över mina tråkigaste vardagsmåsten:

1) Laga mat - det värsta av allt!! Eller egentligen disken som blir efter!

2) Betala räkningar - alla jävla OCR-nummer!

3) Alla måste-samtal - tider som ska bokas eller avbokas, försäkringskassan, banken, mm,mm...

4) Besiktiga bilen - medför alltid merarbeten och merkostnader!

5) Tanka bilen - känns det inte väldigt meningslöst!

6) Rensa ogräs - har ju tacka och lov inga trädgårdsland men det räcker såååå bra med den där jäkla uppfarten som alltid är så välrensad hos alla grannar!

7) Tandläkaren - gör ont både i munnen och plånboken!

8) Väcka morgontrötta barn med ett jäkla humör - förlåt mamma!!!!

9) Vika tvätt - det tar ju aldrig slut!!!!

10) Kvällsbestyren innan man kan gå och lägga sig - borsta tänder, släcka lampor, plocka undan, mm...det är ju såååååå tråkigt!!

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni


Klockan hade inte hunnit bli mer än halv sex på morgonen när Micke vaknade med den märkliga känslan av att vara helt förbi av trötthet samtidigt som han var alldeles klarvaken på bara ett ögonblick. Det hade varit en orolig natt med en hel del märkliga och skrämmande drömmar under de få timmar han lyckats sova. Återigen förvånades han över att han reagerat så starkt på gårdagens händelse men han misstänkte att det till stor del handlade om hans eget dåliga samvete som så starkt hade gjort sig påmint den senaste tiden. Det kändes märkligt och faktiskt lite olustigt att den tid som han för länge sen trott att han lämnat bakom sig plötsligt fick sådant stort inflytande över hans vardag.
Efter att rastlöst ha kollat mobilen för fjärde gången och till sin besvikelse fortfarande inte fått nåt nytt meddelande bestämde han sig raskt för att det var läge för en joggingtur, om inte annat för att bli av med den värsta oron. Efter en snabb titt på klockan kunde han konstatera att han nog skulle hinna med "femman" innan det var dags att bege sig till jobbet. Det här med att springa var en vana han lagt sig till med så sent som för ett halvår sen när han insett att både konditionen och den allmänna kroppsformen på allvar hade börjat bli lidande av att han valt att lägga en tidigare ganska så hyfsad fotbollskarriär bakom sig. Han hade visserligen för vana att ta sina små joggingturer på kvällstid i vanliga fall men den här morgonen fick bli ett undantag. Något var han tvungen att ta sig för om han skulle lyckas skingra tankarna.
En kvart senare var han redan helt genomsvett och dessutom ganska rejält medtagen och han kunde konstatera att det här med att ge sig i kast med ett rejält motionspass innan frukost kanske ändå inte var något för honom. Han insåg visserligen, när han tittade på pulsklockan, att han gått ut ovanligt hårt men han hade ändå inte varit beredd på att en tom mage kunde påverka hans prestation i den utsträckningen. Motvilligt sänkte han tempot till en mer behaglig takt och ganska snart lyckades Micke få så pass ordning på andningen att den spontana joggingturen till sist började kännas ganska så behaglig. Han slappnade av och lät tankarna vandra fritt samtidigt som han försökte ta sig tid att njuta av den förbluffande vackra soluppgången. Den var rent förtrollande i sin skönhet och Micke hann tänka att det faktiskt var synd att han inte tog sig för att njuta av den här sortens naturupplevelser lite oftare. Men å andra sidan, hur skulle det se ut? Det här med att romantisera över tjusiga soluppgångar gick väl knappast i hop med bilden av den vanligtvis så själsäkre och cooola Micke som av någon anledning fått rollen som kompiskretsens självklara ledare och starke man. Själv hade han aldrig fattat hur han fick den rollen, det var nåt som hängde kvar sen de tidigaste skolåren och om han skulle han vara ärlig så hade han aldrig känt sig särskilt bekväm med en bilden av sig själv. Men det hade bara rullat på och tagits för givet och nu kändes det som en så gott som omöjlig uppgift att bryta det mönstret.
Han lät tankarna vandra vidare och som så många gånger de senaste dagarna var det Hanna som dök upp som ett orosmoment i huvudet. Hon var som ett envist kliande myggbet som bet sig fast i hans hjärna, ju mer han försökte tänka bort henne desto envisare bet hon sig fast. Det som störde honom allra mest var nog att han inte riktigt begrep varför. Visst, hon var väl rätt söt och hade ju alltid fascinerats av hennes intensiva blick men det var långt ifrån enbart den vanliga attraktionen det handlade om. Det var snarare en slags olustkänsla blandad med frustration som infunnit sig de senaste tillfällena när hon dök upp i hans tankar. Han var oroväckande medveten om att det var hans tidigare beteende som lagt grunden för hans nuvarande känslor. Det var helt enkelt insikten om att han nog på flera sätt bidragit till Hannas många gånger onödigt tuffa skoltid som gav honom samvetskval och ett visst mått av ångest. Utan att han kunde göra något åt det började minnen från den tid han oftast ansträngde sig så hårt för att glömma pocka på hans uppmärksamhet och i samma stund som han bestämde sig för att öka farten ytterligare var det som den osäkra 12-åringen var tillbaka på ett ögonblick.


Fredagen den 18 maj 2001


Musiken var hög och värmen näst intill outhärdlig i det fullpackade vardagsrummet och trots att stämningen var på topp och de flesta såg ut att ha roligt fanns det en lite olustig spänning i rummet som nästan gick att ta på. Den vaksamhet som på något obehagligt sätt ständigt fanns närvarande och behovet av att hävda sig och pinka in revir var tydligt hos så gott som alla som befann sig i rummet den här vårkvällen i maj. Micke fanns som vanligt mitt i händelsernas centrum och som så ofta den senaste tiden förundrades han över detta faktum. Han hade själv ingen aning om när och hur han hade fått rollen som klassens givna ledare, för han kunde absolut inte minnas att det var något han någonsin hade strävat efter. Snarare tvärtom, han var ju egentligen en ganska blyg individ som mer än gärna höll sig lite i bakgrunden Men det var uppenbarligen något som klasskamraterna inte hade en aning om och nu var det ju som det var. För vad skulle hända om han tog ett kliv tillbaka? Det kändes otänkbart. Rädslan för utanförskapet var betydligt starkare än oviljan att ha den påtvingade rollen som klassens självklara ledargestalt.
- Eller hur Micke?!
Han väcktes ur sina funderingar av en hård dunk i ryggen. Det var Albin, den av hans följeslagare som han hade allra svårast att stå ut med, som krävde hans uppmärksamhet och bekräftelse. Micke kunde tydligt se osäkerheten som lös igenom den stöddiga attityd och trots att han tyckte uppriktigt illa om sin alldeles för bullriga och stöddiga anhängare kunde han inte låta bli att tycka lite synd om honom. Så fast än han inte hade en aning om vad han svarade på log han lite kaxigt och nickade samtidigt som han såg hur lättnaden spred sig som ett leende i Albins vinterbleka ansikte. Åter igen slogs han av det tragiska i hela situationen. Fanns det någon i rummet över huvud taget som kände sig trygg med sig själv eller någon annan?
- Då så, då är det dukat på altan och bara att ta för sig! Jessicas mamma visande dem leende vägen ut på den enorma inglasade altanen som mer såg ut som ett extra vardagsrum än den uteplats det från början var tänkt som.
Under glada skratt och tillrop fann de sig så småningom tillrätta vid det väldukade långbordet som dignade under diverse läckerheter så som kycklingklubbor, rökt kalkon, små pajer, sallader och gratänger av olika slag. Som alltid när det var festligheter hos familjen Kvist så tog man i rejält så att det inte skulle finnas någon som helst tvekan om att här fanns det minsann tillgångar. Micke såg hur Jessica njöt och sög i sig av alla glada tillrop över den tjusiga dukningen och mängden av godsaker.
- Men, är inte ni 22 i er klass? Jessica, jag tyckte du sa att ingen hade lämnat återbud...?!
Jessicas mamma såg frågande på den tomma platsen vid Tobias sida och tittade sig förbryllat runt i rummet för att komma på vem som saknades. För en kort stund lade sig tystanden som ett obehagligt täcke över de församlade medans alla genant såg på varann som för att hitta nåt lämpligt svar.
Till slut var det, inte helt oväntat, Albin som bröt den pinsamma tystnaden.
- Äh, det är väl Hanna som inte är här. Vem bryr sig?! Ett stöddigt leende bredde ut sig över hans ansikten medans han väntade på medhåll från de övriga i klassen.
- Jag trodde du hade bjudit alla dina kamrater?!
Jessicas mamma tittade undrande på sin dotter som vid det här laget såg ut att vilja krypa ur skinnet men som slutligen samlade sig och svarade med en självsäker min:
- Hon hade inte velat komma ändå, det gör hon ju aldrig!
Hon såg sig om i rummet och fick snart väntat medhåll i form av diverse nickningar och spridda kommentarer.
- Nä, nu äter vi istället! Varsågoda!
Det tog inte mer än någon halvminut så var sorlet och skratten där igen, precis som inget hade hänt. Micke såg sig om i rummet och undrade om det bara var han som just nu satt där med en stor klump av skam i mellangärdet. Sorlet ökade i styrka och skratten blev allt högre; men nog ekade det ovanligt falskt....falskt och osäkert....Och alla leenden.....vad log de åt...egentligen.....

Fortsättning följer........

Någon annan för en dag!

Jag gissar att det är fler än jag som nån gång ibland drömt om att få vara någon annan, bara för en dag. Så här kommer min lista på personer jag skulle vilja byta plats med...för en dag, eller två:

1) Lauren Froderman - här måste man nog vara ett So you think you can dance-fan för att ha en aning om vem jag menar, förra säsongens vinnare och hon är grym!! JAG VILL OCKSÅ KUNNA DANSA SÅ!!!

2) Barak Obama - Jag älskar ju att bestämma och vad kan va roligare än att få bestämma över ett av världens största länder, och mest trångsynta människor om så bara för en dag. Jösses vad jag skulle hitta på!

3) Stephen King - jag vill kunna skriva som han!!

4) Elvis - på den tiden han var smal och snygg! Visst vore det lite häftigt att ha tusentals skrikande hysteriska fans runt sig, bara för att förstå känslan. Och sen skulle jag också vilja kunna dela ut bilar till folk åt höger och vänster.

5) Annie Lennox - bara för att jag vill ha rösten.

6) Ronny Eriksson - en av de skönaste komiker jag vet. Då skulle jag passa på att skriva ner alla skämt jag kommer på så att jag kan ta fram dem de där dagarna när allt känns grått och trist.

7) Stålmannen - jag gillar ju inte tanken på att vara instängd men vill väldigt gärna flyga så vad kan va bättre!

8) Martin Luther King - bara för att få känna att jag varit med och gjort nån skillnad!

9) Ronja Rövardotter - för att jag vill få chansen att hänga med rumpnissar och vildvittror

10) GUD - Jag menar, här snackar vi verklig makt. Fast det måste va rätt jobbigt att aldrig kunna va säker på om folk tror på en eller inte.

Det var väl ändå på tiden.....

Läste i en av våra större kvällstidningar att vårt svenska kungapar blev avvisade från krogen för att det helt enkelt inte fanns några lediga bord. Det hände någonstans i södra Tyskland där en populär innekrog tydligen varit fullbokad och värdshusägaren uppenbarligen inte förstod förrän efteråt vilka "celebra" gäster hon nekat bord. Så våra svenska kungligheter fick helt enkelt knalla vidare till nästa ställe.

DET VA VÄL TA MEJ FASEN PÅ TIDEN!!!!

Jag är så innerligt trött på detta förlegade synsätt som på nåt sätt vill göra gällande att släkten Bernadotte på något sätt skulle vara för mer än oss andra vanliga dödliga. Inte nog med att deras inkomster finansieras med skattemedel de verkar ju dessutom ta för givet att de ska åka gräddfil hela livet. Det var väl inte mer än rätt att även de fick känna på den vardag alla vi andra upplever dagligen.

Det mest skrämmande är ju naturligtvis att denna händelse ens bevärdigas rubriker i våra största kvällstidningar, det måste ju finnas så mycket mer intressanta saker att skriva om. Det är "nyheter" som dessa som gör att det känns än mer aktuellt att äntligen avskaffa vårt meningslösa och kostsamma kungahus.

Det kanske inte handlar om så mycket pengar i den totala budgeten men jag är övertygad om att dessa slantar ändå skulle kunna rädda 100-tals människoliv i svältkatastrofernas Afrika. För dessa människor handlar vardagen om betydligt svårare motgångar än att bli avvisad från krogen, för dem handlar det om kampen för att överhuvudtaget överleva.

Höstmys!

Jag älskar hösten och tycker att det är en av de absolut bästa årstiderna, om inte annat för att man kan "mysa" med gott samvete och för att det finns en massa saker som får mej att må extra bra så här års. Så här kommer en liten lista på sånt som sätter guldkant på hösten:

Tända ljus - nu kan man med gott samvete ha en massa ljus i alla former tända utan att det känns överdrivet eller att man riskerar drabbas av värmeslag på kuppen!

Soffhäng med en bra bok - också något man känner att man gjort sig lite extra förtjänt av efter en intensiv arbetsvecka.

Lördagsmys med familjen - på nåt sätt uppskattar åtminstonde jag den tid man får med familjen mer så här års än under exempelvis semestern när man i det närmaste hinner tröttna på varann.

Vardagsrutiner - jag vet, det låter skittråkigt men både jag och ungarna mår bättre när vardagen följer vissa rutiner.

Bokmässan - behöver jag säga nåt mer!

Bokrean - samma som ovan!

Alla underbara färger - man måste ju va i det närmaste blind för att undgå att bli betagen av alla gul/orange/röda löv som får träden att glöda under hösten.

Mitt arbetslag - Det är nu när det är som intensivast som jag uppskattar dem som mest, bäst helt enkelt!

Alla mysiga kramar - av ungar som kommer tillbaka efter sommaren och som faktiskt är glada över att just jag finns där =)

Första skoldagen....

....ska ju förhoppningsvis vara något som alla ungar ser fram emot med spänning, glädje, lite pirr i magen och en massa positiva förväntningar. Nu vet vi ju dessvärre allhop att den beskrivningen ligger ganska så långt från verkligheten för oroväckande många barn och ungdomar runt om i vårt avlånga land. Och det är ju sorgligt nog så varje år.

Frågan är vad vi vuxna är beredda att satsa för att göra något åt det här, för det går att göra en hel del mer än det görs i dag. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan utrota dessa problem helt och hållet men det är ju både pinsamt och beklämmande att se hur fjuttiga de insatser är som görs i dag. För det allting handlar om är resurser och prioriteringar. Och det finns inga ursäkter för att prioritera fel!

De beslutsfattare som inte begriper att barn som känner sig ensamma och otrygga och går runt med en ständig klump av oro inte lär sig någonting bör skaffa sig ett annat jobb. Det kan inte vara så svårt att lägga resurserna på rätt sak - för det som fattas är kompetenta och engagerade vuxna som ser verkligheten och dessutom vågar ta tag i den.

Och till alla vuxna som på ett eller annat sätt har med barn att göra oavsett om du är lärare, ungdomsledare i fotboll, fritidspedagog eller helt enkelt förälder - du får inte blunda, DU FÅR ALDRIG BLUNDA!! För att se när det händer och sen vägra ta tag i det är oförlåtligt!!! Fega och konflikträdda vuxna bör inte ha något med ungar att göra - det är ditt, mitt och ALLAS ansvar att se till att göra vårt bästa för att se till att de barn och ungdomar som finns i vår närhet känner sig trygga, älskade och önskade.

Så nu är det dags att göra gemensam sak och vända den här trenden - för även om det kan kännas som en omöjlig uppgift är det aldrig försent. Men det här arbetet kan inte vänta tills i morgon eller nästa vecka - det här arbetet måste börja NU!!!

Snart dags.....

...att ta klivet in i verkligheten igen, på allvar. För jobbar man i skolans värld så blir det här med terminstart lite av en milstolpe och ett startskott för att ta sig i kragen och ta klivet in i hösten. Detsamma gäller väl även om man har barn, livet delas på nåt sätt upp i terminer och lov.

Kan väl lugnt påstå att de senaste veckorna har bestått i ett oavbrutet kaos, ett av skälen till att den här bloggen har legat i nån slags dvala ett tag....men det är ta mej sjutton inte helt enkelt att fokusera på så mycket annat än schemaläggning, planering av höstterminen och inte minst allt som måste ordnas med ens egna ungar just nu.

Jag älskar ju hösten för att det känns som en slags nystart och för att jag brukar sprudla av energi.... I år är väl inget undantag men jag skulle ljuga om jag påstod att det känns som jag har full koll på läget just nu....men det vänder snart.... Tills dess hoppas jag att ni har överseende med att det blir lite si och så med inlägg här....så fort livet har landat och bitarna fallit på plats lovar jag att det ska bli bättre fart på tyckandet.

Ha det bäst så länge och kramar i massor!!

Alltså... försäljare....

Inte för att jag har något emot försäljare i allmänhet, det är ju ett yrke lika hedervärt som något annat, nä det är den här enerverande företeelsen som verkar bli allt vanligare - att de tränger sig på i hemmet som stör mej. Egentligen tycker jag att det började med alla dessa försäljare som envisas med att kasta sig över en så fort man närmar sig ett köpcentrum och som får en att känna sig besvärad bara för att man vänligt men bestämt avvisar deras "fantastiska erbjudanden". Men dessa tycker jag ändå att jag på nåt sätt kan stå ut med, jag är ju ändå ute för att handla och får väl ändå räkna med det.

Då är det helt klart värre med alla de som helt ogenerat väljer att tränga sig på i hemmet, via telefon eller helt enkelt plötsligt står utanför ens dörr. Nu vet jag att dessa människor bara försöker göra sitt jobb och att det inte alls är deras fel att de kränker min privat sfär och det är inte dem personligen jag har något emot, som jag sa - det är själva företeelsen.

För inte nog med att de tränger sig på och stör mej i mitt eget hem där jag enligt mitt tycke borde kunna vara fredad från sånt, det bidrar ju också till ett helt förkastligt konsumtionssamhälle som på alla sätt strider mot det miljötänkande som vi någonstans ändå borde vara upplysta nog att ha anammat så här långt in på 2000-talet.

För de alla dessa försäljare syftar till är ju att skapa ett behov som egentligen inte finns - tanken är ju att vi ska handla mera!! Vilket ju självklart inte alls gynnar miljön.

Dessutom tycker jag att det handlar om att idiotförklara mej som konsument. Jag måste väl i rimlighetens namn själv veta vad jag har behov av och dessutom ha förmågan att söka upp det. För om jag inte känner att jag saknar dessa varor eller tjänster så har ju antagligen inte heller något behov av dem. Så pass förmåga har jag ju faktiskt att tänka själv.

Självklart inser jag ju också att hela vårt samhälle bygger på ett visst mått av konsumtion och att det skulle leda till både arbetslöshet och minskad ekonomisk tillväxt om vi helt slutade konsumera och det är ju självklart inte det jag är ute efter. Däremot tycker jag att det börjar gå väl långt när 90% av de samtal som kommer till min hemtelefon är från olika telemarketingföretag och när jag inte ens kan komma undan dem i mitt eget hem. Det kanske låter väl drastiskt men jag skulle mycket väl kunna tänka mej en lag som helt enkelt förbjuder denna typ av försäljning, om inte annat för att jag tycker hela detta konsumtionstänkande är helt förkastligt.

Jag vill däremot påpeka att det är nåt helt annat när det gäller hjälporganisationer och välgörande ändamål, i kampen att få in pengar till behövande anser jag det mesta bör vara tillåtet.

Så låt mej slippa försäljare i mitt eget hem - känner jag ett skriande behov av att handla så kan jag minsann söka upp det jag behöver, nu för tiden behöver man ju inte ens ta sig utanför dörren....det räcker ju med ett par musklick så har jag ju världens största shoppingcentrum rätt in i mitt vardagsrum.

Det här med Pride......

Det var ju som bekant Pride-festival i Stockholm förra veckan med det traditionsenliga paraden som avslutning. Och visst verkar det festligt och gemytligt på ytan men man kan ju inte låta bli att undra hur det egentligen är att leva som homo- eller bi-sexuell i Sverige i dag. Vi tillhör ju tack och lov ett av de mest vidsynta och tolleranta länderna i världen men trots detta kommer det skrämmande rapporter om att det var fler kränkningar och trakasserier mot deltagarna i år än det någonsin varit tidigare...så då kan man ju undra hur det står till med vårt så "fria" samhälle egentligen.

Såg en dokumentär tidigare i veckan, som jag dessvärre inte minns namnet på, som handlade om de homosexuellas situation på 60- och 70-talet innan en mindre revolution förändrade både samhällets och många enskilda indivders syn på det här med sexualitet. Det som skrämde mej var att jag insåg att trots att 40 år sedan kan låta som en evighet så är det ändå inte så väldigt länge sen. Dessvärre tror jag inte att det är tillräckligt länge, det tar tid att förändra ett samhälles trångsynta människosyn i grunden, och jag är rädd att det finns alldeles för många som ännu inte kommit särskilt långt när det gäller det här.

Kan ni fatta att man för bara 40 år sen kunde hamna i fängelse om det visade sig att man hade haft sex med någon av samma kön? Och kan ni förstå att man åkte runt i skolorna och varnade unga människor för detta syndiga leverne? Nu pratar vi visserligen om dubbelmoralens hemland USA och vi får väl hoppas att vi har kommit något längre....men jag är som sagt inte helt övertygad.

Frågan är ju vad det är som skrämmer de människor som fortfarande går runt och tycker att homosexuella borde utrotas och att alla de som väljer att leva utanför den förväntade normen tillhör samhällets bottenskickt. Vad är det som är så läskigt med att människor älskar varann? Hur kan något som bara handlar om kärlek vara så otäckt att vissa är tvungna att kränka, trakassera och misshandla oskyldiga människor?

Men det är väl som med allt annat som är främmande, det man inte förstår och det man inte kan något om är skrämmande. Problemet är väl att de som är allra räddast inte heller är intresserade av att lära sig.

Massa tankar men är alldeles för rörig och seg i hjärnan.....tar tag i det i morrn... ;)

I ärlighetens namn - vad vill ni ge era barn?

Det händer då och då, rätt ofta om jag ska vara ärlig, att jag funderar över min roll som förälder och vad jag egentligen har för uppgift i denna roll. Visst, vissa saker känns ju helt självklara som den dagliga omsorgen, mat, kläder, en säng att sova i, en vettig fostran som får dem att växa och så småningom gör dem till ansvarsfulla och välfungerande vuxna och givetvis massor av kärlek. Men sen då?

Om man tar frågan lite längre - vad vill jag ge mina barn som jag vet att de har nytta och glädje av för all framtid? Vad kan jag ge dem som de kan bära med sig och ha kvar även den dagen jag inte längre finns här? För den dagen lär ju komma vare sig vi vill det eller ej.

När jag satt och funderade över det kom jag fram till en sak som kändes viktigare än allt annat - andra människor. Det kanske låter märkligt men jag ska förklara. Om jag ska välja ut det som jag själv har mest glädje av här i livet så är det just meningsfulla relationer med andra människor såväl äldre som yngre, släktingar som vänner, kända som okända. Och då är det ju självklart att det även är det som jag vill kunna ge mina barn.

Framför allt så vill jag ge dem ett socialt nätverk av trygga, pålitliga och kärleksfulla människor som kan finnas där och ge dem det jag inte längre kan. Förebilder som de kan se upp till och vända sig till vad det än gäller.

Och i ärlighetens namn så är jag övertygad om att mina barn, och alla andra barn också för den delen, behöver fler trygga "vuxna" i sina liv även så länge vi som föräldrar finns där. Det är ju någon klok människa som myntat uttrycket - det krävs en hel by för att fostra ett barn! Och jag har svårt att hitta något som är mer sant än just det. För jag tror att man lurar sig själv om man tror att man som förälder ensam räcker till för att täcka alla ens barns olika behov såväl känslomässigt som mentalt. Det måste ju vara i stort sett omöjligt. Man måste nog faktiskt inse att man även som förälder måste ta steget tillbaka ibland och överlåta en del av barnens fostran till andra.

Om ni själva tänker tillbaka på er uppväxt så finns det säkert ett flertal vuxna som haft stor betydelse för ert välbefinnande och er utveckling genom åren. Det kan ju handla om såväl lärare och fritidsfröknar som andra släktingar och vänner, och inte minst kompisars föräldrar. Visst fanns det saker när man växte upp, framför allt under tonåren, som man hellre vände sig till nån annan än föräldrarna för att få hjälp med. Och så måste det ju få vara.

Och på nåt sett är det ju det som hela mitt arbete går ut på - att vara en sådan vuxen. Att vara en trygg förebild att vända sig till vad det än gäller, som man kan komma till med sina frågor och funderingar...eller bara snacka bort en stund. En sådan vuxen som jag vill att mina barn ska ha många av i sina liv.

Så det jag helst av allt vill ge mina barn för framtiden är möjligheter till många meningsfulla och givande relationer. För är det något vi alla mår bra av så är det att omge oss med människor som tycker om oss, och som finns där när det blåser som värst.

Angående mitt lilla bokprojekt!

Anar att det kan finnas en och annan som undrar när det kommer en fortsättning på Änglarnas hus, och tro mej - jag jbbar på det! Men det känns som hjärnan fortfarande är lite semestertrött och själva poängen med skrivandet, i alla fall fall för mej, är att det ska kännas roligt och givande annars blir det ändå inget bra. Så ni som väntar och undrar, jag hoppas ni har lite tålamod för jag har allt i huvudet men i nuläget är det lite svårt att sätta ord på det.

Så länge ägnar jag mej åt mindre krävande och mer lättskrivna inlägg som ni får hålla till godo med tills dess att den värsta skrivkrampen har släppt och hjärnan åter igen börjat gå på högvarv.

En Babben:

" Ni som handla kläda på postorder; har ni sett att nu komma sommarkatalogerna till jul? Då vet man ju inte ens vilken storlek man har till sommarn."

Ett ljus i mörkret....

Även om det känns näst intill omöjligt att tala om att massakern i Norge skulle fört med sig något positivt går det inte att komma ifrån att det tragiska som hänt ändå verkar ha lett till att man både i Norge och dess grannländer lyckats hitta en gemenskap och en enighet som vi inte upplevt på länge. Det är som om ondskan har fört det nordiska folket samman till en enad front mot hat, våld och terrorism i alla former och för öppenhet, gemenskap och demokrati.

Jag har ofta känt att jag är född på fel årtionde. Jag skulle så gärna velat vara med i slutet på 60- och början av 70-talet när de unga förde sin envisa kamp på barrikaderna och då politiska frågor och strävan mot ett öppnare och rättvisare samhälle var något som berörde alla. När det på nåt sätt fanns en självklar gemenskap med alla omkring, känd som okänd, bara tack vare att det fanns något gemensamt att kämpa för.

På nåt sätt var det som att det inte var så viktigt vart orättvisorna fanns eller vem som drabbades, kampen var allas och det var självklart att stå på de svagas sida. Jag inbillar mej någonstans att människors behov att främja sin egen sak och att sko sig själva inte var lika utbredd på den tiden utan man var villiga att offra både tid, pengar och den egna bekvämligheten i sin kamp för andra. Jag är ganska övertygad om att bara den där känslan av gemenskap var i sig lika mycket drivkraft som det man kämpade för.

Kanske handlar det en hel del om att de flesta inte hade det så himla bekvämt på den tiden och att många var ganska så välbekanta med de svårigheter som fanns omkring dem, orättvisorna fanns på många sätt på nära håll. Det är väl ändå så, även om det självklart gäller långt ifrån alla, att vi ändå har det väldigt bra i dag...de flesta av oss behöver inte kämpa så värst mycket i vardagen utan har det nog ganska behagligt ändå.

Och det är väl självklart något positivt men det gäller ju att inte glömma bort att det finns andra runt om i världen som inte har det lika lätt och att det alltid finns det som är värt att kämpa för. Det sorgliga är ju att det ska till en stor tragedi för att vi ska vakna upp och stå enade mot det som hotar vårt demokratiska öppna samhälle. Den enigheten och kampen måste finnas där jämt, det är först då vi kan förändra och bekämpa det onda och hatiska omkring oss. Jag har sagt det förr - det är det vi gör i vardagen här och nu, varje dag; det är det som verkligen räknas.