Så vaknar själen sakta och ber om att få gå
jag öppnar dörren, visar vägen, och lämnar fönstret mitt på glänt.
Mina sinnen vilar ännu men bevarar minnena så små
försöker samla min tankar och sätta livet mitt på pränt.

För hjärtat mitt är öppet och väntar på en vän
jag lyssnar, och jag vakar och undrar vad det är som hänt.
Något kommer att förändras, jag har det ju på känn
för allting blir så tyst nu när vindarna har vänt.

Så tänder jag ett ljus och låter tiden ha sin gång
finner mej till ro medans natten sakta smyger in.
I trädens alla kronor viskar månen nu sin sång
han tar mej stilla i sin famn och kallar mej för sin.

För jag ska inte längre vandra ensam på min väg
nej, sanningen har sagt mej att den tiden är förbi.
I trappan klampar framtiden i kapp med raska steg
klappar mej på axeln och säger - nu du, är det bara vi.