Söndagen den 20:e juni
Som hon sprang, skräcken satt som en iskall klump i magen och varje andetag rev som eld i hennes lungor. Det susade i huvudet och hon fick lägga all sin kraft på att överhuvudtaget klara av att hålla sig på benen. Det var med en känsla av lättnad som hon i ett rasande tempo närmade sig det vid det här laget så välbekanta höghusområdet, bara ett hundratal meter till så skulle hon vara i säkerhet. Hon upptäckte till sin förvåning att hon frös, till och med så pass mycket att skinnet på hennes smala armar knottrade sig till gåshud. Det var en märklig känsla att skaka av köld samtidigt som svetten rann ymnigt längs hennes rygg. Till slut var hon så framme vid porten. I panik greppade hon dörrhandtaget och insåg skräckslaget att den var låst. Självklart, klockan hade ju passerat 21, den tid då alla portar i området av säkerhetsskäl låstes automatiskt och endast kunde öppnas med den fyrsiffriga kod som för Hanna vanligtvis tedde sig så självklar. Men inte nu, hur hon ansträngde sig så var det helt tomt - hon kunde inte för sitt liv komma på en enda siffra. Desperat försökte hon med allt från bankomatkorts koder, personnummer, till postnummer, ja allt hon kunde komma på men utan resultat. Till slut försvann den lilla kraft som fanns kvar och Hanna föll skakande ihop i en liten blek hög bredvid dörren. Tänderna skakade i kapp med knäna, och den sista vilja rann helt enkelt av henne tillsammans med svetten som vid det här laget hade gjort den svarta träningströjan alldeles dyblöt. Hon lät tröttheten ta överhand och med en känslan av total utmattning kände hon sekunden senare hur det svartnade för ögonen och hon lät sig villigt svepas med in i dimman.
-Hanna!!! Hanna.....hallå, hör du mej?
Förvirrad och alldeles desorienterad kände hon hur hon långsamt drogs tillbaka till den skrämmande verkligheten.
-Hanna!!! Är du vaken? Hur mår du??
Den desperata rösten kändes på något märkligt sätt väldigt bekant samtidigt som den var henne helt främmande. Hanna fick anstränga sig till det yttersta för att kunna fokusera blicken och försöka känna igen personen som med milt våld försökte skaka liv i hennes slutkörda kropp.
- Hur känns det? Du är ju alldeles likblek.....och genomvåt. Micke? Kunde det verkligen vara möjligt? Vad gjorde han här, och vart var hon förresten? Hon hörde vinden som fick gungorna att gnisslande röra sig i sina kedjor samtidigt som hon såg det lilla buskaget som ramade in den lilla men välvårdade lekplatsen. Långsamt men brutalt gick sanningen upp för henne och minnet av kvällens händelser gav henne ett otäckt uppvaknande. Hon började skaka okontrollerat och hon kunde riktigt höra hur hjärtat galopperade i bröstet på henne.
- Bor du här, i den här uppgången?
Hon hörde den uppriktiga oron i hans röst och insåg med ens att hon inte hade något val, hon skulle aldrig klara av att ta sig upp för de tre trapporna på egen hand. Hanna såg in i de gröna ögonen och kände att inte ens med all vilja i världen skulle hon lyckas få fram ett svar mellan de skakande tänderna. Istället nickade hon bestämt samtidigt som hon gjorde ett tappert men fruktlöst försök att ställa sig upp på de kraftlösa benen.
- Så ja, ta det lugnt! Jag hjälper dej. Med ett fast grepp runt hennes smala midja lyckades han med förvånansvärd enkelhet hjälpa henne upp på fötter. För ett kort ögonblick svartnade det åter för hennes ögon i samma stund som benen vek sig under henne. Micke som snabbt insåg vad som höll på att hända fångade upp henne samtidigt som han tog ett ännu fastare grepp runt hennes skakande kropp. Han lät henne återfå balansen innan han gjorde ett försök att öppna porten.
- Jäklar ja, den är ju låst! Kommer du ihåg koden?
-4228, viskade hon.
Det kom utan att hon ens behövde fundera över det. Det som för bara några minuter sen verkat helt omöjligt att klara av gick nu som en dans utan att hon behövde anstränga sig det minsta. Micke knappade snabbt in koden och lyckades sen, utan att Hanna ens han fundera över hur, öppna dörren och med foten hålla upp den tillräckligt länge för att han vänligt men bestämt skulle hinna få in henne i den svala trappuppgången. Precis som om han förstod att Hanna inte hade krafter nog att svara honom tittade han snabbt igenom namnen på de boende som snyggt och prydligt fanns på listan till höger om dörren. Utan att Hanna riktigt förstod hur det hade gått till var hon bara några minuter senare i tryggt förvar i den egna hallen. Micke höll henne fortfarande i ett fast grepp om midjan samtidigt som han sökte med blicken efter ett lämpligt ställe att sätta henne på. I samma ögonblick kände Hanna plötsligt ett desperat behov att få bli lämnad i fred. Det hjälpte inte hur tacksam hon än kände sig, han måste bara ut härifrån.
- Tack för hjälpen, men nu klarar jag mej själv. Med en viljeansträngning mötte hon hans oroliga blick och trots att hon kunde se alla frågorna i de gröna ögonen var det ändå som han förstod att det hon behövde mest av allt just nu var att få va ifred.
- Är det säkert? Jag hjälper dej gärna annars.....
Hon såg tacksamt på honom samtidigt som hon kände hur desperationen växte i bröstet på henne, hon höll på att explodera. Och han förstod.
- Jag lämnar mitt nummer, ring om det är nåt....vad som helst...när du vill. Okej?
Hon nickade mot honom. Han raffsade snabbt ner sitt nummer på ett kuvert som låg på det lilla hallbordet innan han tveksamt lämnade lägenheten. Innan han stängde dörren gav han henne en sista orolig blick och Hanna funderade ett kort ögonblick på om hon ändå skulle be honom stanna men istället försökte hon sig på ett ansträngt leende innan han försvann. I samma stund som hon hörde dörren slå igen vek sig benen under hennes kropp och hon föll hjälplöst ner i en viljelös hög på hallgolvet. Med en kraftansträngning drog hon till sist ett djupt andetag och det var som det var först nu som hon verkligen fick luft. Hon andades djupt och sedan var det som om hela hennes inre sönder. Och nu kom tårarna, först stilla och tyst, sen allt mer desperat, och till slut så skrek hon, hon skrek som om hela hennes liv hängde på detta skrik. Sen blev det åter tyst och stilla, och hon lät mörkret befria henne, åtminstonde för en stund....
Fortsättning följer.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar