Änglarnas hus

Söndagen den 20:e juni

Dörren slog obönhörligt igen bakom honom och han blev stående på andra sidan i flera minuter utan att kunna besluta sig för vad han skulle ta sig för härnäst. Skräcken som hade slagit emot honom när han hittade Hanna i sitt sargade tillstånd bara dryga kvarten tidigare satt som en stor klump i magtrakten och han kunde inte bli fri oron som gnagde i honom. Var det verkligen rätt att lämna henne ensam i det skicket? Samtidigt hade han i de blå ögonen tydligt kunnat läsa en desperat önskan om att bli lämnad i fred, så visste han att hon nog innerst inne var livrädd för att vara just ensam. Han anade att hon kanske skulle reagerat på ett annat sätt om deras gemensamma historia hade sett annorlunda ut samtidigt som han av hela sitt innersta hoppades att det inte hade varit det som var avgörande när hon bett honom lämna henne i fred. Micke hoppade förskräckt till när han plötsligt hörde hennes desperata skrik på andra sidan dörren. Han blev alldeles iskall inombords och det kändes som det ekade uppgivet i trappuppgången under flera minuter. Beslutsamt vände han sig om och knackade försiktigt men ändå bestämt på dörren.
-Hanna!!! Hanna, hur går det? Vill du inte att jag ska stanna ändå?
Han knackade igen men fick inget svar. Skriket hade till slut tystnat och när Micke tryckte örat mot dörren kunde han höra hennes stillsamma snyftningar där innanför. Det gjorde ont i hela hans kropp när han hörde hur övergivet ensamt det lät och han gjorde ett sista försök och knackade en gång till, mer bestämt den här gången.
- Hanna!!!
Inget svar den här gången heller. Han blev stående vid dörren ytterligare några minuter med örat hårt tryckt mot det slitna trät. Nu var det alldeles tyst på andra sidan och trots att det bar honom emot gav han upp och började långsamt gå ner för trappan. Det fanns ju inte mycket mer han kunde göra, i alla fall inte just nu. Han bestämde sig för att han skulle försöka ringa henne om en stund. Det kändes ändå rätt bra att veta att han faktiskt bara fanns två hus bort och om hon ville så skulle han kunna vara hos henne på bara några minuter.
Lite märkligt ändå att de numera bodde så nära varann. Micke tillhörde absolut inte den skara som brukade tro på ödet men han kunde ändå inte låta bli att tänka att det måste funnits en mening med att han valt att flytta just hit. Om det nu inte var ödet; så något var det i alla fall.
Han skyndade på stegen den sista biten, han kunde inte komma hem fort nog. Med hjälp av Internet skulle han snabbt kunna hitta hennes nummer och även om hon inte ville svara skulle hon ju ändå veta att han fanns där, om hon behövde honom. Än så länge hade han inte vågat tänka tanken fullt ut men nånstans i bakhuvudet gnagde ändå ovissheten - vad var det egentligen hon hade varit med om? Han valde att lämna de jobbiga funderingarna för stunden det kändes alldeles för övermäktigt att tänka på just nu.
När Micke satte nyckeln i dörren slogs han av det bisarra i hela den här situationen. Så sent som för bara ett par veckor sedan hade han inte haft en tanke på sin forna klasskamrat på flera år och nu kändes de plötsligt som hon var den viktigaste människan i hans liv. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det hela egentligen handlade om, var det hans dåliga samvete som gjorde sig påmint och han nu ville ta chansen att försöka gottgöra och ställa allt till rätta? Det kunde vara så enkelt men han var inte helt säker på det. Hur som helst, den skräckslagna blicken i de blå ögonen hade berört honom på ett sätt han aldrig varit med om tidigare, och han visste att han inte skulle få någon ro förrän han visste att hon mådde bra igen.

När Hanna vaknade upp på sitt hallgolv några minuter senare var hon först osäker på vart hon var nånstans. Det snurrade i huvudet och hon hade ont i hela kroppen. Så småningom kom hon ihåg vart hon var och förstod att hon måste ha svimmat av för en stund. Plötsligt blev hon akut illamående och med en kraftansträngning lyckades hon kravla sig in på toaletten för att skakande kräkas upp det lilla som fanns i magsäcken. Uttmattad sjönk hon ihop på golvet vid toalettstolen. Huvudet dunkade och hon frös så att hon hackade tänder. Efter många envisa försök lyckades hon slutligen skakande få av sig de genomvåta träningskläderna och på vingliga ben ta sig in i duschen. Hon vred om blandaren så långt det gick och öppnade kranen för fullt. Hanna lutade sig blundande mot väggen och lät sig tacksamt omslutas av de heta vattenstrålarna. Sakta men säkert kände hon hur värmen fick hennes ömmande kropp att slutligen slappna av. Hanna stod med slutna ögon en lång stund. När hon till slut orkade öppna dem igen såg hon att det varma vattnet på duschkabinens golv hade färgats rosa av blod. Det var först då som hon upptäckte hur otroligt sönderriven hon var på så gott som hela kroppen. De taggiga busksnåren som hennes förövare hade släpat in henne i hade lämnat tydliga spår på både armar och ben och Hanna insåg med ens att hon faktiskt hade ganska så ont. Hon blev också medveten om att hon var öm i pannan, snett över det vänstra ögonbrynet. När hon kände efter med pekfingret upptäckte hon en cirka fem centimeter lång reva som sträckte sig ända upp tillhårfästet. Hanna slöt återigen ögonen. Hon ville inte, och orkade inte. Inte nu, hon fick känna efter senare. Nu ville hon bara tänka på det varama vattnet som omslöt hennes kropp, vattnet som nu inte bara blandades med blodet från hennes sargade kropp, utan också med hennes ensamma tårar.....

Fortsättning följer......