Änglarnas hus

Söndagen den 20:e juni

När Hanna väl hade lyckats sansa sig tillräckligt för att motivera sig att kliva ur duschen var hennes kropp inte längre bara öm och sårig utan också alldeles skrynklig. Hon baddade sig försiktigt med det nytumlade badlakanet medan hon inspekterade skadorna. Hon konstaterade att den smärta hon kände just nu antagligen inte skulle vara någonting mot hur det skulle kännas när hon vaknade i morgon, om hon nu skulle lyckas somna överhuvudtaget vilket hon i nuläget starkt betvivlade. Eftersom hon hade en obotlig vana att räkna det mesta här i livet ägnade hon en stund åt att sammanställa antalet rispor och sår hon kunde finna, det slutade på hela 28 stycken och då hade hon ännu inte räknat med såren i ansiktet. Efter att han inspekterat sin sargade kropp tog hon en närmare titt i spegeln för att få klart för sig hur illa det var med hennes ömmande ansikte. Där fick hon ihop det till 4 till, hon trodde faktiskt att det skulle vara värre men förstod snart att det var den rejäla revan i pannan i kombination med rodnaden efter smällen som stod för det mesta av obehaget Det var också dessa blessyrer som skulle bli svårast att dölja för omgivningen. Hade hon riktig otur skulle rodnaden inte bara vara röd efter några timmar utan antagligen övergå till en mer blålila ton som skulle bli betydligt svårare att dölja. Med lättnad insåg hon att hon i alla fall hade sin lediga dag i morgon så hon skulle åtminstone slippa undan arbets kamratenas nyfikna blickar det närmaste dygnet. Blev det riktigt illa fick hon väl helt enkelt sjukskriva sig, det gick ju både maginfluensa och förkylningar på bygden hade hon hört, även om det stred mot alla hennes principer. Nöden hade ju som bekant ingen lag och det här var väl en nödsituation om något.
För ett mycket kort ögonblick snuddade hon vid tanken om att hon nog egentligen borde ringa polisen, sånt här borde väl egentligen anmälas? Hon lät den skrämmande insikten passera lika snabbt som den dök upp. Innan hon klev ur duschen hade hon bestämt sig och hon var fast besluten om att hålla sig till sin plan. Här gällde det att inte tänka, för om hon slutade tänka skulle nog allt så småningom suddas ut och försvinna för gott. Det skulle ta tid men det gick, det visste hon. Och ingen skulle få veta, ingen! Nu gällde det bara att ljuga ihop något bra som höll, även om såren och rodnaderna skulle finnas kvar ett bra tag till. Men hon kände sig förvånansvärt lugn, för var det något hon var bra på så var det att förvränga sanningen och hitta på vita lögner. Hon hade ju tränat, i stort sett hela sitt liv.

När hon så slutligen var färdig i badrummet och hade fått på sig lite rena kläder, de svettiga och smutsiga träningskläderna hade mycket bestämt förpassats till sopnedkastet, kändes tillvaron ändå rätt okej. Hon påminde sig åter igen om att det faktiskt hade kunnat gå mycket värre och samtidigt som hon bryggde sig en stor kopp av sitt favorit-te bestämde hon sig för att istället för att fundera så mycket helt enkelt fick ägna sig åt att vara tacksam för att hon var vid liv.
Med det varma te koppen i ena handen letade hon fram mobilen ur handväskan, mamma hade säkerligen ringt och dessutom behövde den nog laddas. Det var nära på att hon tappade den varma koppen i ren förvåning - 8 missade samtal och 4 sms. Något allvarligt måste ha hänt eller också hade hennes mor drabbats av ännu en av sina ångest attacker. När hon tittade närmar insåg hon dock att inte ett enda samtal eller sms var från hennes oroliga moder. Numret var helt obekant men så fort hon fick fram det första meddelandet stod det klart för henne vad det handlade om, Micke. Först blev hon nästan panikslagen när hon insåg att han fått tag på hennes nummer men ju mer hon läste desto lugnare kände hon sig. Eller ja, lugn var kanske fel ord men hon blev liksom varm i hela kroppen och hur hon än ansträngde sig kunde hon inte stoppa de tårar som långsamt letade sig ner längs hennes röda kinder samtidigt som hon kände den oro och omtanke som alla dessa små meddelanden bar med sig. I nästa stund var det en annan mindre angenäm tanke som slog henne - Micke, han visste ju! Inte allt; men han skulle knappast tro på någon vit lögn om nån liten cykelolycka eller liknande. Och hur skulle hon få honom att hålla tyst? Dessa tankar snurrade förbrilt i hennes huvud medans hon övergick till att lyssna av de fyra röstmeddelanden som låg och väntade. Medan hon lyssnade letade sig ett försiktigt leende fram till hennes läppar och värmen började åter sakta men säkert sprida sig i hennes ömma kropp, allt skulle nog kunna ordna sig ändå....till slut....

Fortsättning följer......