Ni får ha lite tålamod......

Visst strul med nätet för tillfället så det dröjer nog ett par dagar till innan det kommer en fortsättning på Änglarnas hus.......eller andra längre inlägg. Återkommer när det funkar lite bättre.
Har ni inget annat för er tycker jag att ni ska ta er tid att läsa "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" - skönaste bok jag läst på länge!!

Ha det bäst så länge och passa på och njut av vårsolen så länge det varar :))

Varför är det så få som vill vara med och ta ansvar??

Det finns ett ämne som jag medvetet undvikt att skriva om här av flera anledningar - dels så har jag en tendens att reta upp mej fullständigt när jag kommer igång, och jag har ingen lust att sitta här och va förbannad resten av kvällen, och sen så upplever i alla fall jag att det ofta är som att stånga sig blodig när man sakligt försöker diskutera frågan och få människor att se den andra sidan av saken.

Ämnet det handlar om är en av det här landets heliga kor, nämligen alkohol, eller kanske snarare vad denna drog ( för det är ju trots allt det det är) ställer till med och framför allt kostar vårt samhälle både ekonomiskt men kanske framför allt socialt.

Jag har ingen lust att vara nån slags moralkärring, tro mej jag skiter egentligen fullständigt i om vuxna människor hänger sig åt vinorgier eller rent av super skallen av sig då och då, men jag är så makalöst trött på att dessa vuxna människor är så ovilliga att ta sitt ansvar och vara med och betala för kostnaderna.
20.3 MILJARDER - det är vad alkoholen kostar vårt samhälle VARJE ÅR!!!!! 20.3 MILJARDER!!!

De flesta människor som jag har försökt föra den här diskussionen med hävdar bestämt att det måste vara upp till var och en att bestämma över sin egen alkoholkonsumtion, "vuxna människor måste väl få kunna avgöra själva om och hur mycket de vill dricka" brukar det heta. Fine, om det nu vore så att alla vuxna människor klarade av att ta det ansvaret, men riktigt så är det ju faktiskt inte för då skulle vi inte ha alla dessa alkoholister, rattfyllerister, alkoholrellaterade våldsbrott, alla missbrukar - barn som far illa, mm, mm,mm....... Listan kan ju göras i stort sett hur lång som helst.
Och ska jag vara helt ärlig så är det inte de som brukar alkoholen jag bekymrar mej om, vill de supa ihjäl sig så visst, det är alla som drabbas i deras väg som jag oroar mej för. Alla de som faller offer för rattfyllerister, alla barn som går hem från skolan varje dag med en stor klump av rädsla i magen för att de inte vet vad som väntar dem, alla anhöriga som går med ständig oro för att deras närmaste ska supa ihjäl sig......det är dom jag oroar mej för.

Om det nu vore så att vuxna människor själva kan ta ansvar för sitt alkoholbruk hur kommer det sig då att andelen missbrukare bara ökar och hur kommer det sig då att vi konsumerar allt mer när tillgängligheten ökar och priset sjunker?? Dessutom måste man ju vara medveten om att om priset sjunker och tillgängligheten ökar så gör den det även för våra ungdomar och missbruket kryper allt längre ner i åldrarna. Man kan ju inte förvänta sig att tonåringar ska ha förmågan att dricka klokt och förståndigt när inte ens vi vuxna gör det.

Jag tänker inte påstå att jag alltid varit guds bästa barn och jag festade en hel del under en period när jag var ung, tackar min lyckliga stjärna för att jag inte fastnade i beroende, men i dag har jag valt att leva som nykterist för att det är mitt sätt att ta ställning. Men det är mitt val och jag fördömmer absolut inte dem som gör ett annat.
Jag tror inte på att förbjuda alkoholen, det skulle aldrig fungera i vårt nuvarande samhälle, men jag skulle önska att fler människor var villiga att se problemen och framför allt var villiga att vara med och betala för dess kostnader.
För det som gör mej allra mest förbannad är när jag hör människor klaga på att alkoholen är så dyr för att skatten är för hög och att man då väljer att göra små inköpsresor till utlandet så man slipper vara med och stå för kostnaderna. Alkohol är ingen livsnödvändighet, det är lyxkonsumtion och en DROG!!!

Om man nu så gärna vill fortsätta konsumera öl, vin och sprit - okej, gör det då. MEN STÄLL FÖR SJUTTON UPP OCH VAR MED OCH BETALA FÖR KOSTNADERNA!!!! Nästa gång kanske det är din son eller dotter som fastnar i ett beroende och behöver vård, eller också kanske det är någon av dina nära eller kära som blir påkörd av en rattfyllerist.....

Jag kräver inte att folk ska sluta dricka - bara att de ska vara med och betala!!!!

Änglarnas hus

Söndagen den 20:e juni

När Hanna väl hade lyckats sansa sig tillräckligt för att motivera sig att kliva ur duschen var hennes kropp inte längre bara öm och sårig utan också alldeles skrynklig. Hon baddade sig försiktigt med det nytumlade badlakanet medan hon inspekterade skadorna. Hon konstaterade att den smärta hon kände just nu antagligen inte skulle vara någonting mot hur det skulle kännas när hon vaknade i morgon, om hon nu skulle lyckas somna överhuvudtaget vilket hon i nuläget starkt betvivlade. Eftersom hon hade en obotlig vana att räkna det mesta här i livet ägnade hon en stund åt att sammanställa antalet rispor och sår hon kunde finna, det slutade på hela 28 stycken och då hade hon ännu inte räknat med såren i ansiktet. Efter att han inspekterat sin sargade kropp tog hon en närmare titt i spegeln för att få klart för sig hur illa det var med hennes ömmande ansikte. Där fick hon ihop det till 4 till, hon trodde faktiskt att det skulle vara värre men förstod snart att det var den rejäla revan i pannan i kombination med rodnaden efter smällen som stod för det mesta av obehaget Det var också dessa blessyrer som skulle bli svårast att dölja för omgivningen. Hade hon riktig otur skulle rodnaden inte bara vara röd efter några timmar utan antagligen övergå till en mer blålila ton som skulle bli betydligt svårare att dölja. Med lättnad insåg hon att hon i alla fall hade sin lediga dag i morgon så hon skulle åtminstone slippa undan arbets kamratenas nyfikna blickar det närmaste dygnet. Blev det riktigt illa fick hon väl helt enkelt sjukskriva sig, det gick ju både maginfluensa och förkylningar på bygden hade hon hört, även om det stred mot alla hennes principer. Nöden hade ju som bekant ingen lag och det här var väl en nödsituation om något.
För ett mycket kort ögonblick snuddade hon vid tanken om att hon nog egentligen borde ringa polisen, sånt här borde väl egentligen anmälas? Hon lät den skrämmande insikten passera lika snabbt som den dök upp. Innan hon klev ur duschen hade hon bestämt sig och hon var fast besluten om att hålla sig till sin plan. Här gällde det att inte tänka, för om hon slutade tänka skulle nog allt så småningom suddas ut och försvinna för gott. Det skulle ta tid men det gick, det visste hon. Och ingen skulle få veta, ingen! Nu gällde det bara att ljuga ihop något bra som höll, även om såren och rodnaderna skulle finnas kvar ett bra tag till. Men hon kände sig förvånansvärt lugn, för var det något hon var bra på så var det att förvränga sanningen och hitta på vita lögner. Hon hade ju tränat, i stort sett hela sitt liv.

När hon så slutligen var färdig i badrummet och hade fått på sig lite rena kläder, de svettiga och smutsiga träningskläderna hade mycket bestämt förpassats till sopnedkastet, kändes tillvaron ändå rätt okej. Hon påminde sig åter igen om att det faktiskt hade kunnat gå mycket värre och samtidigt som hon bryggde sig en stor kopp av sitt favorit-te bestämde hon sig för att istället för att fundera så mycket helt enkelt fick ägna sig åt att vara tacksam för att hon var vid liv.
Med det varma te koppen i ena handen letade hon fram mobilen ur handväskan, mamma hade säkerligen ringt och dessutom behövde den nog laddas. Det var nära på att hon tappade den varma koppen i ren förvåning - 8 missade samtal och 4 sms. Något allvarligt måste ha hänt eller också hade hennes mor drabbats av ännu en av sina ångest attacker. När hon tittade närmar insåg hon dock att inte ett enda samtal eller sms var från hennes oroliga moder. Numret var helt obekant men så fort hon fick fram det första meddelandet stod det klart för henne vad det handlade om, Micke. Först blev hon nästan panikslagen när hon insåg att han fått tag på hennes nummer men ju mer hon läste desto lugnare kände hon sig. Eller ja, lugn var kanske fel ord men hon blev liksom varm i hela kroppen och hur hon än ansträngde sig kunde hon inte stoppa de tårar som långsamt letade sig ner längs hennes röda kinder samtidigt som hon kände den oro och omtanke som alla dessa små meddelanden bar med sig. I nästa stund var det en annan mindre angenäm tanke som slog henne - Micke, han visste ju! Inte allt; men han skulle knappast tro på någon vit lögn om nån liten cykelolycka eller liknande. Och hur skulle hon få honom att hålla tyst? Dessa tankar snurrade förbrilt i hennes huvud medans hon övergick till att lyssna av de fyra röstmeddelanden som låg och väntade. Medan hon lyssnade letade sig ett försiktigt leende fram till hennes läppar och värmen började åter sakta men säkert sprida sig i hennes ömma kropp, allt skulle nog kunna ordna sig ändå....till slut....

Fortsättning följer......

Börjar bli dags för en fortsättning på Änglarnas hus - jobbar på att det ska komma ett inlägg i kväll men det är mycket nu så jag vågar inte lova nåt.

Det kan inte gärna bli mycket mysigare än så här.....

Dom har det inte lätt...så här inför påsken =))

Det här är ju skitkul!!!!

Så vaknar själen sakta och ber om att få gå
jag öppnar dörren, visar vägen, och lämnar fönstret mitt på glänt.
Mina sinnen vilar ännu men bevarar minnena så små
försöker samla min tankar och sätta livet mitt på pränt.

För hjärtat mitt är öppet och väntar på en vän
jag lyssnar, och jag vakar och undrar vad det är som hänt.
Något kommer att förändras, jag har det ju på känn
för allting blir så tyst nu när vindarna har vänt.

Så tänder jag ett ljus och låter tiden ha sin gång
finner mej till ro medans natten sakta smyger in.
I trädens alla kronor viskar månen nu sin sång
han tar mej stilla i sin famn och kallar mej för sin.

För jag ska inte längre vandra ensam på min väg
nej, sanningen har sagt mej att den tiden är förbi.
I trappan klampar framtiden i kapp med raska steg
klappar mej på axeln och säger - nu du, är det bara vi.

Jag tycker faktiskt att det är lite märkligt....

...och faktiskt lite synd att den här tjejen inte riktigt lyckas få till det. Visst, hon lever väl på att sjunga och har förmånen att ha sin hobby som arbete men jag tycker att det är lite underligt att hon inte är "större" än hon är.

För hon har ju liksom alla förutsättningar: en grym röst, är hur jäkla snygg som helst och har en utstrålning och personlighet som inte ens den amerikanska Idol-juryn borde kunna klaga på, och ändå får hon liksom inte till det. Med den kapacitet hon har borde hon vara en mega-stjärna i samma klass som Robyn eller i alla fall Carola. Men näää.....är det nån som kan komma ihåg en enda låt som hon gjort??? ( förutom melodifestivalvinsten med Fame) Jag kan i alla fall inte komma på en enda. Nån duktig låtskrivare borde väl kunna fixa lite material som funkar......lite synd tycker jag det är i alla fall, hon är allt värd ett bättre öde!

Änglarnas hus

Söndagen den 20:e juni

Dörren slog obönhörligt igen bakom honom och han blev stående på andra sidan i flera minuter utan att kunna besluta sig för vad han skulle ta sig för härnäst. Skräcken som hade slagit emot honom när han hittade Hanna i sitt sargade tillstånd bara dryga kvarten tidigare satt som en stor klump i magtrakten och han kunde inte bli fri oron som gnagde i honom. Var det verkligen rätt att lämna henne ensam i det skicket? Samtidigt hade han i de blå ögonen tydligt kunnat läsa en desperat önskan om att bli lämnad i fred, så visste han att hon nog innerst inne var livrädd för att vara just ensam. Han anade att hon kanske skulle reagerat på ett annat sätt om deras gemensamma historia hade sett annorlunda ut samtidigt som han av hela sitt innersta hoppades att det inte hade varit det som var avgörande när hon bett honom lämna henne i fred. Micke hoppade förskräckt till när han plötsligt hörde hennes desperata skrik på andra sidan dörren. Han blev alldeles iskall inombords och det kändes som det ekade uppgivet i trappuppgången under flera minuter. Beslutsamt vände han sig om och knackade försiktigt men ändå bestämt på dörren.
-Hanna!!! Hanna, hur går det? Vill du inte att jag ska stanna ändå?
Han knackade igen men fick inget svar. Skriket hade till slut tystnat och när Micke tryckte örat mot dörren kunde han höra hennes stillsamma snyftningar där innanför. Det gjorde ont i hela hans kropp när han hörde hur övergivet ensamt det lät och han gjorde ett sista försök och knackade en gång till, mer bestämt den här gången.
- Hanna!!!
Inget svar den här gången heller. Han blev stående vid dörren ytterligare några minuter med örat hårt tryckt mot det slitna trät. Nu var det alldeles tyst på andra sidan och trots att det bar honom emot gav han upp och började långsamt gå ner för trappan. Det fanns ju inte mycket mer han kunde göra, i alla fall inte just nu. Han bestämde sig för att han skulle försöka ringa henne om en stund. Det kändes ändå rätt bra att veta att han faktiskt bara fanns två hus bort och om hon ville så skulle han kunna vara hos henne på bara några minuter.
Lite märkligt ändå att de numera bodde så nära varann. Micke tillhörde absolut inte den skara som brukade tro på ödet men han kunde ändå inte låta bli att tänka att det måste funnits en mening med att han valt att flytta just hit. Om det nu inte var ödet; så något var det i alla fall.
Han skyndade på stegen den sista biten, han kunde inte komma hem fort nog. Med hjälp av Internet skulle han snabbt kunna hitta hennes nummer och även om hon inte ville svara skulle hon ju ändå veta att han fanns där, om hon behövde honom. Än så länge hade han inte vågat tänka tanken fullt ut men nånstans i bakhuvudet gnagde ändå ovissheten - vad var det egentligen hon hade varit med om? Han valde att lämna de jobbiga funderingarna för stunden det kändes alldeles för övermäktigt att tänka på just nu.
När Micke satte nyckeln i dörren slogs han av det bisarra i hela den här situationen. Så sent som för bara ett par veckor sedan hade han inte haft en tanke på sin forna klasskamrat på flera år och nu kändes de plötsligt som hon var den viktigaste människan i hans liv. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det hela egentligen handlade om, var det hans dåliga samvete som gjorde sig påmint och han nu ville ta chansen att försöka gottgöra och ställa allt till rätta? Det kunde vara så enkelt men han var inte helt säker på det. Hur som helst, den skräckslagna blicken i de blå ögonen hade berört honom på ett sätt han aldrig varit med om tidigare, och han visste att han inte skulle få någon ro förrän han visste att hon mådde bra igen.

När Hanna vaknade upp på sitt hallgolv några minuter senare var hon först osäker på vart hon var nånstans. Det snurrade i huvudet och hon hade ont i hela kroppen. Så småningom kom hon ihåg vart hon var och förstod att hon måste ha svimmat av för en stund. Plötsligt blev hon akut illamående och med en kraftansträngning lyckades hon kravla sig in på toaletten för att skakande kräkas upp det lilla som fanns i magsäcken. Uttmattad sjönk hon ihop på golvet vid toalettstolen. Huvudet dunkade och hon frös så att hon hackade tänder. Efter många envisa försök lyckades hon slutligen skakande få av sig de genomvåta träningskläderna och på vingliga ben ta sig in i duschen. Hon vred om blandaren så långt det gick och öppnade kranen för fullt. Hanna lutade sig blundande mot väggen och lät sig tacksamt omslutas av de heta vattenstrålarna. Sakta men säkert kände hon hur värmen fick hennes ömmande kropp att slutligen slappna av. Hanna stod med slutna ögon en lång stund. När hon till slut orkade öppna dem igen såg hon att det varma vattnet på duschkabinens golv hade färgats rosa av blod. Det var först då som hon upptäckte hur otroligt sönderriven hon var på så gott som hela kroppen. De taggiga busksnåren som hennes förövare hade släpat in henne i hade lämnat tydliga spår på både armar och ben och Hanna insåg med ens att hon faktiskt hade ganska så ont. Hon blev också medveten om att hon var öm i pannan, snett över det vänstra ögonbrynet. När hon kände efter med pekfingret upptäckte hon en cirka fem centimeter lång reva som sträckte sig ända upp tillhårfästet. Hanna slöt återigen ögonen. Hon ville inte, och orkade inte. Inte nu, hon fick känna efter senare. Nu ville hon bara tänka på det varama vattnet som omslöt hennes kropp, vattnet som nu inte bara blandades med blodet från hennes sargade kropp, utan också med hennes ensamma tårar.....

Fortsättning följer......

Utmaning!!!

I morgon är det dags att ta sig an en av de största utmaningarna på länge och jag är otroligt laddad! Jag älskar ju när det händer nya saker och när jag får vara med om upplevelser som är så väl utvecklande som lärorika. Imorgon ska jag och en kollega prata om hur vi på vår skola arbetar för att förebygga och motverka mobbing för, förhoppningsvis, några hundra personer på Rosers salonger i skara. Det är Rädda barnen och studieförbundet vuxenskolan som ordnar en kväll om mobbningen konsekvenser och vad man kan göra åt det. Det här är ju ett otroligt viktigt och meningsfullt ämne och jag ser det som en ära och en stor förmån att få vara delaktig och bidra en sån här kväll. Men framför allt ser jag ju det som en otroligt givande utmaning som förhoppningsvis kan ge mersmak och leda vidare till annat. Ska jag vara ärlig så är ju det här med att stå och prata inför en massa människor något av det roligaste jag vet. Just känslan av att alla i rummet just nu lyssnar enbart på mej. När man dessutom känner att man når fram och att de som lyssnar är genuint intresserade av det jag har att säga så är ju det bara hur häftigt som helst. Särskilt om man känner sig helt säker på det man pratar om och när man vet att det man har att säga är viktigt. Det handlar väl om ett behov av att synas och att få bekräftelse, men oavsett vilket så älskar jag det och är otroligt laddad inför morgondagen. Nu gäller det bara att jag lyckas komma till ro och sova några timmar och att nerverna håller i morgon. Hur det än går så lär det bli en upplevelse jag sent kommer att glömma - så om ni håller tummarna, så ska jag försöka hålla nerverna och tungan i styr :)))

Rätt så körigt just nu så det blir nog lite si och så med bloggandet ett litet tag framöver....

blir lite mer regelbundet när tillvaron har lugnat ner sig lite :))

Snälla föräldrar - sluta skämma bort era barn, för deras skull!!!

Jag ser det dagligen och blir allt mer oroad över hur många av dagens ungar som faktiskt är otroligt bortskämda. Då menar inte jag rent materiellt, det där att man får allt man pekar på, nej det handlar snarare om alla de som helt enkelt har vant sig vid att få göra precis som de vill. De som föräldrarna av någon anledning låtit tro att allt här i världen kretsar kring just dem. Självklart ska man ge sina barn den uppmärksamhet och all den tid de behöver och förtjänar men det är inte alls detsamma som att lura dem att tro att verkligheten alltid kommer att anpassa sig till dem. Det är inte heller rätt att låta sin barn tro att allt handlar om det egna jaget och att man aldrig behöver göra något som man själv inte vill. Vilken värld fungerar på det viset? Jag har trots allt jobbat inom skolans värld i dryga 12 år nu och jag kan ärligt säga att de ungar vi har problem med i dag inte alls är de med olika diagnoser och bokstavskombinationer för dessa elever håller vi trots allt ändå på att lära oss hur vi ska bemöta och stötta för att hjälpa till en vettig utveckling. Nej, de elever som har det allra svårast och som vi har störst bekymmer med är alla de bortskämda. För hur ska man kunna förstå det motstånd och de krav på anpassning som man möter i denna värld om man allt sedan man föddes har vant sig vid att de vuxna omkring en anpassar verkligheten efter en själv? Hur ska man förstå att man måste ta hänsyn till andra och vänta på sin tur om man vant sig vid att alltid få göra allt som man vill precis när man vill? Tro mej, det blir värsta kulturkrocken när de helt plötsligt inser att det är dom som måste anpassa sig efter verkligheten och inte tvärtom. Och ska man vara helt ärlig så är det ett väldigt slöseri med undervisningstid när pedagogerna måste ägna den mesta tiden åt att lösa konflikter med ungar som inte vill, eller lirka med alla de som är vana vid att aldrig någonsin ha tråkigt. Den här tiden skulle kunna användas så mycket bättre. Det är ju inte alls särskilt förvånande att vi har svårt att få eleverna att nå målen i den svenska skolan i dag när vi måste ägna det mesta av tiden åt att uppfostra tjuriga och bortskämda ungar som inte är vana vid att möta den minsta motgång utan ständigt har blivit curlade och uppassade av välmenande föräldrar som inte vill något hellre än att just deras små gulklimpar ska ha det så bra som möjligt. Men tro mej - ni gör era ungar en björntjänst. Barn vill att vi ska ställa krav och sätta gränser, det är dessutom en nödvändighet om vi ska kunna lära dem att fungera tillsammans med andra. Vi måste våga tro att våra små änglar klarar av att ta lite motgångar och att inte hela världen rasar samman bara för att man får ett nej. Vi måste inse att de klarar mer än vi ofta tror och det är inte mer än rätt att vi har förväntningar på dem, det förtjänar de. Så snälla föräldrar - sluta anpassa verkligheten till era barn. Lär dem istället hur de ska kunna anpassa sig och fungera i verkligheten, för ungarnas skull!!!

Änglarnas hus

Söndagen den 20:e juni
Som hon sprang, skräcken satt som en iskall klump i magen och varje andetag rev som eld i hennes lungor. Det susade i huvudet och hon fick lägga all sin kraft på att överhuvudtaget klara av att hålla sig på benen. Det var med en känsla av lättnad som hon i ett rasande tempo närmade sig det vid det här laget så välbekanta höghusområdet, bara ett hundratal meter till så skulle hon vara i säkerhet. Hon upptäckte till sin förvåning att hon frös, till och med så pass mycket att skinnet på hennes smala armar knottrade sig till gåshud. Det var en märklig känsla att skaka av köld samtidigt som svetten rann ymnigt längs hennes rygg. Till slut var hon så framme vid porten. I panik greppade hon dörrhandtaget och insåg skräckslaget att den var låst. Självklart, klockan hade ju passerat 21, den tid då alla portar i området av säkerhetsskäl låstes automatiskt och endast kunde öppnas med den fyrsiffriga kod som för Hanna vanligtvis tedde sig så självklar. Men inte nu, hur hon ansträngde sig så var det helt tomt - hon kunde inte för sitt liv komma på en enda siffra. Desperat försökte hon med allt från bankomatkorts koder, personnummer, till postnummer, ja allt hon kunde komma på men utan resultat. Till slut försvann den lilla kraft som fanns kvar och Hanna föll skakande ihop i en liten blek hög bredvid dörren. Tänderna skakade i kapp med knäna, och den sista vilja rann helt enkelt av henne tillsammans med svetten som vid det här laget hade gjort den svarta träningströjan alldeles dyblöt. Hon lät tröttheten ta överhand och med en känslan av total utmattning kände hon sekunden senare hur det svartnade för ögonen och hon lät sig villigt svepas med in i dimman.
-Hanna!!! Hanna.....hallå, hör du mej?
Förvirrad och alldeles desorienterad kände hon hur hon långsamt drogs tillbaka till den skrämmande verkligheten.
-Hanna!!! Är du vaken? Hur mår du??
Den desperata rösten kändes på något märkligt sätt väldigt bekant samtidigt som den var henne helt främmande. Hanna fick anstränga sig till det yttersta för att kunna fokusera blicken och försöka känna igen personen som med milt våld försökte skaka liv i hennes slutkörda kropp.
- Hur känns det? Du är ju alldeles likblek.....och genomvåt. Micke? Kunde det verkligen vara möjligt? Vad gjorde han här, och vart var hon förresten? Hon hörde vinden som fick gungorna att gnisslande röra sig i sina kedjor samtidigt som hon såg det lilla buskaget som ramade in den lilla men välvårdade lekplatsen. Långsamt men brutalt gick sanningen upp för henne och minnet av kvällens händelser gav henne ett otäckt uppvaknande. Hon började skaka okontrollerat och hon kunde riktigt höra hur hjärtat galopperade i bröstet på henne.
- Bor du här, i den här uppgången?
Hon hörde den uppriktiga oron i hans röst och insåg med ens att hon inte hade något val, hon skulle aldrig klara av att ta sig upp för de tre trapporna på egen hand. Hanna såg in i de gröna ögonen och kände att inte ens med all vilja i världen skulle hon lyckas få fram ett svar mellan de skakande tänderna. Istället nickade hon bestämt samtidigt som hon gjorde ett tappert men fruktlöst försök att ställa sig upp på de kraftlösa benen.
- Så ja, ta det lugnt! Jag hjälper dej. Med ett fast grepp runt hennes smala midja lyckades han med förvånansvärd enkelhet hjälpa henne upp på fötter. För ett kort ögonblick svartnade det åter för hennes ögon i samma stund som benen vek sig under henne. Micke som snabbt insåg vad som höll på att hända fångade upp henne samtidigt som han tog ett ännu fastare grepp runt hennes skakande kropp. Han lät henne återfå balansen innan han gjorde ett försök att öppna porten.
- Jäklar ja, den är ju låst! Kommer du ihåg koden?
-4228, viskade hon.
Det kom utan att hon ens behövde fundera över det. Det som för bara några minuter sen verkat helt omöjligt att klara av gick nu som en dans utan att hon behövde anstränga sig det minsta. Micke knappade snabbt in koden och lyckades sen, utan att Hanna ens han fundera över hur, öppna dörren och med foten hålla upp den tillräckligt länge för att han vänligt men bestämt skulle hinna få in henne i den svala trappuppgången. Precis som om han förstod att Hanna inte hade krafter nog att svara honom tittade han snabbt igenom namnen på de boende som snyggt och prydligt fanns på listan till höger om dörren. Utan att Hanna riktigt förstod hur det hade gått till var hon bara några minuter senare i tryggt förvar i den egna hallen. Micke höll henne fortfarande i ett fast grepp om midjan samtidigt som han sökte med blicken efter ett lämpligt ställe att sätta henne på. I samma ögonblick kände Hanna plötsligt ett desperat behov att få bli lämnad i fred. Det hjälpte inte hur tacksam hon än kände sig, han måste bara ut härifrån.
- Tack för hjälpen, men nu klarar jag mej själv. Med en viljeansträngning mötte hon hans oroliga blick och trots att hon kunde se alla frågorna i de gröna ögonen var det ändå som han förstod att det hon behövde mest av allt just nu var att få va ifred.
- Är det säkert? Jag hjälper dej gärna annars.....
Hon såg tacksamt på honom samtidigt som hon kände hur desperationen växte i bröstet på henne, hon höll på att explodera. Och han förstod.
- Jag lämnar mitt nummer, ring om det är nåt....vad som helst...när du vill. Okej?
Hon nickade mot honom. Han raffsade snabbt ner sitt nummer på ett kuvert som låg på det lilla hallbordet innan han tveksamt lämnade lägenheten. Innan han stängde dörren gav han henne en sista orolig blick och Hanna funderade ett kort ögonblick på om hon ändå skulle be honom stanna men istället försökte hon sig på ett ansträngt leende innan han försvann. I samma stund som hon hörde dörren slå igen vek sig benen under hennes kropp och hon föll hjälplöst ner i en viljelös hög på hallgolvet. Med en kraftansträngning drog hon till sist ett djupt andetag och det var som det var först nu som hon verkligen fick luft. Hon andades djupt och sedan var det som om hela hennes inre sönder. Och nu kom tårarna, först stilla och tyst, sen allt mer desperat, och till slut så skrek hon, hon skrek som om hela hennes liv hängde på detta skrik. Sen blev det åter tyst och stilla, och hon lät mörkret befria henne, åtminstonde för en stund....

Fortsättning följer.......

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!!!

Här kan vi snacka om misslyckande!!!