Bloggpaus!!!

Har inte hänt så mycket här på senaste tiden....och det lär inte göra det de närmaste veckorna heller.....finns en fortsättning på Änglarnas hus som jag filar lite på men mitt tips så är att den kommer nån gång i början på Augusti. För nu tänker min hjärna gå semester ett tag och ägna sig åt att försöka ladda batterierna inför en intensiv höst. Tills dess - ha det gott och ta hand om er, och om varandra!!!

Varför är vi så rädda för att våra barn ska ha tråkigt?

Jag tycker att det här är en epidemi som sprider som en löpeld i vårt så kallade civiliserade samhälle. Från det att de små liven lämnar den trygga livmodern och ända upp i vuxen ålder verkar det som att det allra viktigaste och mest livsnödvändiga för en trygg uppväxt är att våra avkommor har hysteriskt roligt HEEEELA tiden.

Självklart vill vi väl alla att livet ska vara så roligt som möjligt men det innebär ju inte för den skull att tillvaron måste förgyllas med en ständig guldkant där hela världen är som ett enda stort nöjesfält vars enda uppgift är att roa alla mellan 0 och 20 år.

På nåt sätt känns det som vi är livrädda för att våra barn ska behöva uppleva de som för tidigare generationer kallas vardag. Redan från den första stund de håller sina små änglar i famnen för första gången verkar allt fler föräldrar se som sin huvuduppgift att roa, aktivera och underhålla sina barn. De ska på babysim, öppna förskolan, babygympa, sång och lek, babymassage, mm, mm, mm.........för att sedan fortsätta med alla möjliga och omöjliga aktiviteter under hela uppväxten. För vems skull, undrar jag??

Självklart har man som förälder ett ansvar för att ge sina barn en så stimulerande och utvecklande barndom och ungdomstid som möjligt men det behöver ju inte för den skull innebära att livet måste vara en enda stor latjolajbanlåda med oavbruten underhållning för det. För vad är det som är så fruktansvärt med att tvingas stå ut med vardagen och att faktiskt ha lite tråkigt ibland?

Jag är övertygad om att vi gör våra ungar en björntjänst om vi hela tiden försöker lägga allt till rätta och använder all vår kraft och energi till att underhålla och roa våra små älsklingar. Hur ska de då så småningom hantera tillvaron när vardagen och allvaret till slut kommer i kapp dem? Hur vi än vrider och vänder på det så kan inte allting i livet hela tiden vara roligt och det måste vi ju ändå nånstans lära oss acceptera, så även våra barn.

Hur ska de hitta motivationen till att ta sig igenom nio års skolgång om de hela tiden förväntar sig att allting ska va kul? Plugga glosor är inte roligt, men det är kul att få bra resultat på proven, räkna oändlig mängd mattetal kan också va urtrist men man kan faktiskt ha nytta av det framöver, städa rummet är dötråkigt men det känns skönt när det är klart......hela tillvaron är ju full av motgångar och tristess som vi alla måste lära oss hantera.

Det måste ju ändå få finnas någon slags vardag där man är så illa tvungen att stå ut med att ha lite tråkigt ibland, helt enkelt för att det är en del av livet. Och hur ska man kunna uppskatta det roliga och fantastiska i livet om det aldrig finns sånt som är trist och tråkigt?

Så snälla föräldrar, låt era barn ha lite tråkigt ibland - så blir det roliga såååååå mycket roligare!

Nu kommer den krypande - separationsångesten!!

Usch!!! Jag avskyr när den närmare sig - skol avslutningen!! Jag vet, det ska vara en glad tillställning som alla i skolans värld borde se fram emot...men inte jag!

Jag tycker helt enkelt att det är skitjobbigt!!!

För det skolavslutning betyder för mej är att jag är tvungen att skiljas från en massa härligt underbara ungar som till hösten ska gå vidare till högstadiet. Visst, det är ju helt naturligt och oundvikligt men det är ju så in i helvete jobbigt!!!!

Och i år kommer det bli värre än på länge!! Jag har jobbat rätt intensivt med båda de klasser som lämnar oss i år under ganska så lång tid och jag älskar dem varenda en! Jag har ju liksom sett dom växa upp så det känns som de är mina allihop.

Det allra värsta är att jag i år för första gången missar själva avslutningen eftersom den krockar med mina egna ungars. Och då blir det ju inte lättare när eleverna så gott som dagligen kommer och ber om att jag ska försöka ordna så jag kan komma. Men nånstans så måste ju mina egna små änglar ändå få komma först en sån dag, de är ju trots allt sonens första.

Och kanske är det lika bra för det skulle antagligen ändå bra bli outhärdligt. Ska allt se till att vi får ett bra avslut tillsammans ändå, så att jag får kramas och gråta en rejäl skvätt i alla fall.

Redan i morgon är det dags för den traditionella avslutningslunchen och i år har jag faktiskt tänkt hålla tal, vi får väl se om jag lyckas hålla tårarna borta eller om jag blir så där lagom pinsam så de kommer redan då.

Jag får väl hoppas att de håller sina löften om att hälsa på med jämna mellanrum så kanske jag överlever ändå. Jag har ju faktiskt den enorma turen att ha ett gäng gamla elever som fortfarande efter 4 år håller kontakten och tar sig tid och tittar in då och då , och varje sånt tillfälle är värt hur mycket som helst och gör mej varm i hela själen.

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni

Efter en dryg halvtimmes idogt arbete med att täcka över de värsta spåren av nattens händelser så kände sig Hanna vid en närmare inspektion i spegeln trots allt ganska så nöjd. Resultatet var långt ifrån perfekt men hon bestämde sig ändå för att det fick duga så länge. I förhoppning om att kunna dölja det mesta av den fula revan över ögonbrynet beslutade hon sig för att låta håret vara hängande, det lurade väl alltid någon.
Hon återvände till köket för en välbehövlig kopp kaffe och passade samtidigt på att titta ut genom fönstret i ett försök att bestämma sig för vilka kläder hon skulle välja inför morgonens shoppingtur. Till sin lättnad upptäckte hon att solen vid det här laget hade tagit sin tillflykt bland molnen och att det faktiskt såg ut att kunna mulna på riktigt ordentligt. Termometern visade en temperatur på behagliga 17 grader. Ett väder som gjort för jeans och långärmad tröja konstaterade Hanna snabbt, det skulle bli betydligt enklare att gömma sig i än shorts och t-shirt. Hennes mål var ju att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt och att gå runt på stadens gator i långbyxor om temperaturen, som dagen innan, började stiga mot 25-gradersstrecket kunde givetvis väcka en del funderingar hos omgivningen.
Hon försåg sig med en stor kopp rykande hett kaffe innan hon begav sig mot klädkammare för att göra sig färdig för dagens utmaning.
En stund senare stod Hanna obeslutsam vid busshållplatsen med den svarta handväskan över axeln och mobilen i ett fast grepp i högerhanden. Hon kunde inte bestämma sig för om hon tålmodigt skulle ägna den närmaste kvarten åt att vänta på nästa buss eller om hon helt enkelt skulle promenera ner mot stan. Promenaden in mot centrum skulle ta henne en dryg halvtimme om hon gick i rask takt och hon var övertygad om att när hon väl var på väg skulle det enbart kännas uppfriskande för hennes stela muskler. Trots det bar det henne ändå emot, tanken på att tillbringa så pass lång tid ensam på cykelvägen gjorde henne fullständigt skräckslagen men samtidigt var det minst lika obehagligt att föreställa sig att hon skulle behöva vänta ensam på busshållplatsen i hela 15 minuter. Den känsla av skräck som hade övermannat henne så snart hon kom utanför den egna lägenheten hade överrumplat henne och hon hade inte alls varit beredd på att hon skulle reagera så starkt Nu stod hon där med en växande klump i magen medan greppet om mobilen hårdnade och hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig för. Samtidigt kände hon hur ilskan kom krypande - det här var ju löjligt!!! Klockan var närmare halv elva på förmiddagen och om hon ansträngde sig kunde hon höra att det var gott om folk i rörelse i närheten. Från lekplatsen några hundra meter längre bort kunde hon tydligt höra några barn i livlig diskussion om parkens enda två gungor samtidigt som en irriterad kvinnoröst försökte medla. När hon tittade bort längs cykelvägen som ledde mot centrum upptäckte hon ett tillsynes lyckligt par med barnvagn framför sig och en lurvig blandras som på valpars vis busade med kopplet samtidigt som den med glada skall försökte påkalla parets uppmärksamhet. Flyttade hon blicken ännu lite längre bort kunde hon se en äldre man med ica-kasse i handen som uppenbarligen var på väg hem, vid närmare eftertanke kände hon nog faktiskt till och med igen honom. Hur skulle det här kunna vara farligt? Beslutsamt skakade hon av sig skräcken och började med raska steg sin promenad mot stadens centrum. I takt med att hon ökade farten kände hon också att rädslan övergick allt mer i ilska, hon tänkte minsann inte låta sig styras av en ynka fånig incident...men för säkerhets skull letade hon med flinka fingrar fram sin mors nummer på mobilen så att det bara var att trycka på luren om något oförutsett skulle inträffa. Men sen ändrade hon sig och valde istället att gå in på missade samtal, vad skulle hennes hysteriska mamma kunna göra om det hände nåt akut? Hon tvekade en stund men klickade sedan bestämt fram Mickes nummer, han hade ju trots allt erbjudit henne sin hjälp och oavsett vad hon tyckte om honom, i en nödsituation var han ju betydligt mer att räkna med en Hannas mor. Och vad hade hon egentligen för val, vänner hade hon ju faktiskt i stort sett inga......

Hmm.... pålägg, bröd, äpplen, ett par liter mjölk, fil, lite blandade grönsaker, toapapper, schampo....då var det bara själva middagsmaten kvar då. Hanna stod mellan kyldiskarna på coop och försökte komma fram till vad hon skulle äta den närmaste veckan. Hon tillhörde dem som hade för vana att inte skriva någon inköpslista när hon skulle handla, inte för att hon var oplanerad på nåt vis nej tvärtom, men hon såg det som en utmaning att hålla allt i huvudet. Bra minnesträning hade hon hört, och när det gällde vad som skulle köpas till lucher och middagar föredrog hon att bestämma sig när hon väl var i affären så hon kunde få lite inspiration. Pannbiffar, falukorv, wokgrönsaker, kycklingfile.......hon behövde nog fylla på pastaförrådet också. Hon stod vid pastahyllan och funderade en stund, kanske dags att testa nån ny sort....plötsligt kände hon sig iakttagen på nåt vis. Långsamt lyfte hon blicken och såg sig omkring för att till slut möta ett par vid det här laget välbekant blå ögon och ett leende som mot hennes vilja hade en märklig förmåga att göra henne alldeles varm inombords. Hon kände hur kinderna blev blossande röda men trots det valde hon ändå att möta blicken och le tillbaka, han verkade ju trots allt väldigt ofarlig.
-Hej! Vad trevligt att se dej, jag trodde du bara handlade på Ica?
- Hrm....Hanna blev alldeles tagen på sängen av den oväntade frågan och harklade sig i ett försök att hitta nån passande förklaring till att hon så uppenbart var på fel plats.
- Jag glömde handla i går...och har ingen lust att gå till jobbet när jag är ledig. Den vita lögnen kom helt naturligt och hon kände sig nöjd över att hon lyckades framföra den utan minsta darr på rösten.
- Nä, det är klart....är man ledig så vill man ju inte behöva möta chefen sa han och log.
-Jag heter Jon förresten, sa han och sträckte fram en redan solbränd hand.
-Hanna.
Hans handslag kändes precis lika vänligt och bestämt som hon väntat sig. Och varmt.
- Du, jag har ju faktiskt aldrig fått chansen att gottgöra dej....ja, för att jag knuffade omkull dej alltså. Har du nåt speciellt för dej, annars kanske du har lust att hänga med och ta en fika? Snääälla!! Han log och såg på henne med en bedjande blick, men det kändes absolut inte tillgjort.
Trots att hon blev överrumplad fann hon sig ändå ganska snabbt.
- Tror inte det funkar, vart ska jag göra av det jag handlat? Kylvarorna lär ju inte hålla sig så länge i värmen? Visst lät det som en alldeles godtagbar ursäkt. Men hon insåg med ens att han inte skulle ge upp så lätt.
-Men jag hjälper dej så lägger vi tillbaka dem, också hänger jag med och hjälper dej handla sen, det går fort.....va?
Hanna stod obeslutsamt och funderade en lång stund. Trots att hon absolut inte tillhörde sorten som följde med främmande människor hur som helst stod hon ändå där på Coop nära och övervägde alternativen. Hon hade ju ändå inget annat för sig, och dessutom var huvudet hopplöst tomt på bra ursäkter, och han verkade ju som sagt både ofarlig och snäll....var det inte nån frikyrka han brukade göra reklam för?
- Okej! Hon kände sig förvånansvärt nöjd när hon väl bestämt sig. Nöjd och alldeles skräckslagen Precis som om han kände hennes oro log han avväpnande och tog hennes korg för att återbörda varorna till sina rätta platser. Hanna följde beskedligt efter och några minuter senare stod de på gatan utanför affären.
- Vad sägs om Hermanssons, låter det bra?
Hanna nickade och log försiktigt, det blir bra...det blir alldeles utmärkt det......tänkte hon.....

Fortsättning följer......

Min hemlighet

När klockan tickar sakta, tick tack, tick tack, tick tack
och morgonrådnad väntar på den dagen som ska gry
När solens strålar obarmhärtigt jagar natt-timman på flykt
och världen andlöst väntar på den dag som ska bli ny
Då så ska du få höra det ingen annan vet, då ska jag berätta min egen hemlighet
då ska du få veta det jag redan vet, så att jag sedan vet att du också vet.

När sen solen står som högst och gör himlen ljuvligt blå
och inga skuggor gömmer det vi alla borde se
När barnens glada skratt lyckligt får oss att förstå
och vårens alla färger får den sorgsnaste att le
Då ska du få vara det ingen annan är, då ska du få vara den jag håller kär
då ska du få veta det jag redan vet, så att du också vet att du är min hemlighet.

När så skymning sakta närmar sig och förbereder natten
och alla barnaögon sluter sig till ro
När kylan åter breder ut sig över ängar, träd och vatten
och tanken är att alla vilsna själar ska lägga sig till ro
Då ska alla här få veta det du redan vet, då ska jag berätta min egen hemlighet
då ska de få veta det vi redan vet, så att jag sedan vet att de också vet.

Samlingar!!!

Har av någon ofattbar anledning alltid fashinerats av människor som samlar och deras samlingar. Dessutom har jag nånstans alltid haft en liiiiten dröm om att skapa mej egen samling av något slag, stämmer inte alls med min person för övrigt eftersom jag avskyr att ha för mycket prylar omkring mej, och har genom åren gjort diverse tafatta försök med så väl frimärken som aromalampor för att inte tala om barndomens otaliga mindre uppskattade stensamlingar. Jag har dock aldrig kommit upp till mer än ett tiotal innan jag tröttnat.

Det enda jag egentligen någonsin lyckats samla på mej är böcker, men det handlar mer om svårigheten att skiljas från dem än ett seriöst försök att samla på allvar.

Och eftersom jag insett med åren att min personlighet helt enkelt går ihop med det här med samlande brukar jag istället ägna mej åt att fundera över vilken sorts samlingar jag skulle vilja ha om min personlighet mot förmodan skulle komma att förändras.

Så bara för skojs skull - här kommer en lista på samlingar jag skulle vilja ha:

Te - vad passar väl bättre för ett te-freak som mej, ett smärre problem bara...samlingen tenderar att minska heeeela tiden!

Aromalampor - jag har ju en gång börjat och jag älskar doften av aromaoljor, även här uppstår ett litet problem - om man har igång flera olika lampor och dofter samtidigt kommer det lukta för jäkligt!!!

Skor - bara för att det skulle va mitt livs utmaning - JAG AVSKYR NÄMLIGEN SKOR!!!! Så där skulle jag få lite att bita i.

Bilar - inte för att jag är så särskilt förtjust i bilar utan mer för att det skulle bli mindre gräsmatta att klippa eftersom trädgården skulle förvandlas till en parkeringsplats!

Människor - jag ÄLSKAR människor och tycker allt som oftast att det är jobbigt att skiljas från dem som jag tycker extra mycket om. Vore ju perfekt att skapa en liten samling så att man kan ta fram den man behöver när saknaden tränger på - frågan är ju bara hur förvaringen ska gå till...och vem som ska fixa käk till allihop.....

Minnen - det är väl sånt som alla samlar på sig - det luriga är ju bara hur man ska få dem att stanna kvar i den överfulla hjärnan så länge som man vill.

Alltså det här med kungen.....

....jag tycker att diskussionen som så ofta nu för tiden handlar om fel saker. Problemet är väl inte att kungen har gått på strippklubb, oavsett vad man har för åsikt om dessa ställen, det är ju ändå något han borde reda ut med frugan...nä, problemet är att han ägnar sig åt den typen av nöjen för skattebetalarnas pengar!!!

För som jag sa tidigare - oavsett vad man tycker om strippklubbar, min främsta invändning handlar om att det allt som oftast verkar som människor far illa i den typer av branscher, så är det väl kanske inte den sortens underhållning jag anser att vårt kungahus bör använda statens pengar till. För hur man än vrider och vänder på det så är det ju ändå hans kära undersåtar som står för försörjningen och då kan man ju tycka att vi har rätt att ställa vissa krav på hur pengarna används.

Men det som debatten egentligen borde handla om är väl lämpligheten i att vårt stadsöverhuvud väljer att umgås med diverse mer eller mindre kriminella element! Lite lämpligare sällskap än så borde man väl ändå kunna förvänta sig att vår konung skulle kunna välja, eller???? Hur korkad får man bli om man i hans situation ägnar sig åt den sortens umgänge?!!

Det är ju sådana klantiga val som gör att vi som redan tidigare är tveksamma till själva nyttan med vårt kostsamma kungahus blir allt mer övertygade om att detsamma borde avskaffas.

Då spelar det ingen roll hur bra reklam vår kungafamilj är för vårt kära fosterland - jag ser mer än gärna att mina skattepengar används till något mer meningsfullt!!

Vem avgör egentligen vad som är meningsfullt för mej?

Jag blir ofta lite bekymrad och faktiskt smått förbannad när jag möter människor som på nåt sätt verkar tycka sig ha rätten att var nedlåtande mot andra människors val av liv. Just den där sorten om verkar se ner på de som inte väljer att leva som dem eller som på nåt sätt tror att deras liv är så mycket mer meningsfullt och givande än alla andras. De som väljer att lite stöddigt döma de som valt "svenssonliv", eller som av olika anledningar inte tycker att det är nödvändigt att flänga jorden runt, ha femton olika jobb inom en tioårs period eller flänga runt på olika fester och tillställningar varje helg.

Vem är det egentligen som har rätt att avgöra vad som är meningsfullt för mej?

Så här kommer en liten lista på sånt som jag tycker gör mitt liv extra givand och sen om ni andra tycker det verkar vardagligt tråkigt så är det upp till er, jag dömmer inte över era liv så då kanske ni kan låta bli att döma över mitt!

Saker som gör MITT liv meningsfullt:

Min familj - det är väl helt självklart för de flesta men det jag uppskattar mest är det där att de verkligen känner mej och inte har en massa förväntningar på att jag ska gå runt och va trevlig hela tiden. Vill jag va tråkig och hålla käften en timme så vet de att det inte handlar om dem utan bara är för att jag vill!!


Mitt jobb - självklart ska men inte jobba ihjäl sig men jag håller inte alls med om uttrycket:" man lever inte för att jobba utan man jobbar för att överleva". Om jobbet råkar va min passion då? det är väl ingen som skulle komma på att säga till Zlatan att ta det lite lugnt och inte jobba ihjäl sig - jag tror inte på nåt sätt att hans jobb är mer meningsfullt än mitt, betydligt bättre betalt men inte mer meningsfullt!

Mitt hem - låååångt ifrån perfekt men det är mitt!!! Och där vill jag helst bli lämnad i fred!!


Ensamhet - jag är en oerhört social varelse men samtidigt väääldigt beroende av att få vara ensam. Jag har faktiskt varken tid eller lust att umgås med andra barnfamiljer eller par på helgerna, jag är fantastiskt nöjd med att bara hänga med dem jag bor ihop med, eller helt själv.

Att bara gå hemma och göra det jag känner för när jag är ledig - har aldrig känt nåt större behov av att ge mej ut på en massa resor runt om i världen, visst finns det platser jag jag skulle vilja se och saker jag skulle vilja uppleva men än så länge vet jag inte riktigt om det är värt priset. Måste ju trots allt snåla in på någon annan vardagslyx för att kunna unna sig det. dessutom är ju själva transporten oavsett det handlar om bil, båt, flyg eller tåg ganska så plågsam för den som redan har ont, vet inte om det är värt det priset heller. Tycker det är rätt mysigt att gå hemma och ta dagen som den kommer!

Böcker - jag vet att jag tjatar men man måste nog ha haft den där speciella läsupplevelsen när man känner sig ett med personerna i boken för att förstå mitt beroende. Tänk vad många äventyr man får va med om för en billig peng!

Alla dessa ungar jag har förmånen att se växa upp - att få följa den tjurskalliga, tonårsstöddiga sexåringens väg mot att bli en fullt socialt fungerande och ansvarsfull trettonåring är för mej personligen oerhört givande. Om man sen har turen att få fortsätta vara med och ta del av utvecklingen genom den händelserika tonårstiden fram tills de blommar ut till alldeles fantastiskt sympatiska unga människor så är det en stor ära. Jag bara älskar att ha förmånen att få vara med på resan.

Te - jag kan helt enkelt inte leva utan!!!!!!

Det finns självklart en himla massa mer saker men - jag har turen att dagligen få omge mej med människor jag älskar och som ger mej lycka i själen, jag har ett jobb som jag går till med glädje VARJE dag, jag har ett hem där jag får vara ifred och samla kraft och jag har pengar så jag kan ta hand om mej själv och min familj - vad mer kan man begära???!!!

Nu ska det tydligen firas......

Jag är alldeles för lite patriot för att riktigt förstå poängen med den svenska nationaldagen. Visst är jag oerhört glad över att bo i ett så pass demokratiskt och rättvist land som Sverige men jag har ändå lite svårt att förstå det där behovet att slå sig för bröstet och vara stolt över att va svensk, om det inte handlar om landskamper i idrott förstås - då är jag blågul ända in i hjärteroten, men annars ser jag liksom inte poängen med att hålla på att pinka in revir och envisas med att kalla saker för mitt och ditt eller vårt och ert. Varför inte bara dela liksom.....delad glädje blir ju på nåt sätt dubbel glädje och det är ju faktiskt inte så att det inte räcker till......

Ja, nu var det egentligen inte det som var min fundering, den frågan får vi ta itu med en annan dag, nä det jag tycker är lite märkligt är den här konstigt bestämda uppfattningen en del människor har om det här med att fira. Att det verkar som det måste göras på ett visst sätt för att det ska räknas och vara på riktigt. Hur många gånger har vi inte hör kommentarer om att "vi svenskar är så tråkiga, titta bara på norrmännen, de vet minsann hur man firar ordentligt". Vaddå firar ordentligt, vem är det som avgör det??

Och det handlar ju inte bara om nationaldagen utan om alla högtider - ta midsommar till exempel, om man nu avskyr sill och nubbe och tycker det är urtrist att dansa runt midsommarstången ska man då behöva tvinga i sig rå fisk och skrika snapsvisor samtidigt som man tvingar ungarna att hålla på med små grodorna bara för att det ska räknas som man har firat ordentligt? Skulle aldrig falla mej in.

Eller jul, även där går ju sillen och nubben bort och vill inte jag göra knäck och bjuda in hela släkten så tänker jag inte heller göra det.

Jag tänker dessutom fortsätta bojkotta Hallowen eftersom jag faktiskt har turen att kunna betala ungarnas godis själv, och om jag vill gå och lägga mej klockan 22 spik nykter på nyårsafton så gör jag det - är vaken till långt efter midnatt de flesta andra dagar på året så jag ser inte det speciella i det =P

Hur som helst så tycker i alla fall jag att folk får fira precis hur de vill, eller inte fira precis hur de vill om så är fallet. Så om du vill ägna denna dag åt att hänga framför tv:n, läsa en bra bok eller kanske storstäda huset så gör det, och vill du gå ut och vifta med flaggor och sjunga nationalsången så gör det. Huvudsaken att du är nöjd!!!

Om du firar för mycket, för lite eller alldeles tillräckligt det är ju faktiskt helt och hållet upp till dej!!!