Vad är det med vårt samhälle när var och varannan människa verkar vara fullständigt konflikträdda och hopplöst motvilliga att utvecklas. För vad är det annars som gör att så många människor blir alldeles skräckslagna vid blotta tanken att någon annan ska ifrågasätta vad de egentligen håller på med?
Vad är det som gör att så många har svårt att skilja på sak och person och ser det som ett personligt misslyckande så fort någon försöker komma med konstruktiv kritik eller välmenande feedback?
Varför kan man inte istället se det som en möjlighet att faktiskt få lära sig nåt nytt?
Nu menar jag självklart inte direkta påhopp eller kränkningar utan ärligt och uppriktigt menad kritik som har till syfte att leda till en vettig förändring.
Vad är det som gör detta så skrämmande?
Jag ser det som en självklarhet och rent av förväntar mej att människor omkring mej ska visa mej så pass mycket respekt att de ifrågasätter det jag gör och det jag tycker, att det helt enkelt tar sig tiden att fundera över vad jag egentligen håller på med. Och att det dessutom visar mod nog att tala om det för mej.
För hur ska jag annars kunna utvecklas och gå framåt om jag bara omger mej med ja-sägare som bara nickar och håller med och som aldrig vågar tala om vad de egentligen tycker?
På samma sätt förväntar jag mej att människor i min omgivning ska kunna ta till sig mina tankar och idéer och att de har så pass höga tankar om mej att de inser att mitt ifrågasättande inte handlar om dem som person utan att det faktiskt rör sig om deras agerande eller åsikter. Att de kan förlita sig på att syftet inte är att såra eller kränka någon utan att det helt enkelt handlar om att vilja förändra eller utveckla, att ta tag i saker som jag inte tycker fungerar.
Vad mycket enklare det vore om människor istället för att gå i försvar eller känna sig personligt kränkta vågade ta till sig och lära sig av varann. Tänka vad mycket vi skulle kunna förändra och vad mycket vi skulle kunna uträtta. Ja, tänk om.......
Ibland är du ovanligt klok! ;)
SvaraRadera