Vakta mej du vinterbrud, finns hos mej i mörkrets timmar.
Ömsint smekt som vårens vindar viskar.
Finns där i din silvervita skrud, när frosten skimrar.
Men också när höstens ondska den ömma jorden piskar.
Låt mej vila tryggt i natten, när drömmarna rider min själ.
Förgör min styrka med fasan i alla vrår.
Som bäckens renande vatten, när solen kysser morgontimman farväl.
När ångesten kryper längs min väg och strör salt i mina öppna sår.
Ge mej mod att sväva fritt, när mina sinnen längtar.
Med en frärils spröda vingar i var orörd vrå.
Som en svalas ljuva röst, som bärs fram över sköna ängar.
Så att jag åter kan få ro i själen, även när månen ser på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar