Då var det dags - den årliga separationsångesten är här!!!

Jag hatar, fullkomligt hatar den här tiden på året!! Eller rättare sagt jag avskyr vad den för med sig.

Hur kommer nu det sig undrar väl vän av ordning - sommaren är ju den bästa tiden på året och är det någon som längtat efter sommarlov det här året så är det jag.

MEN- det innebär också att jag måste skiljas från en massa ungar som jag tycker så otroligt mycket om och det är outhärdligt!!!!!

Jag kan inte förstå mej på dessa klasslärare som har klasser i två år och sen lämnar dem vidare utan så mycket som en tår. Jag har för vana att gråta floder.

För även om jag har flera gamla elever som kommer och hälsar på mej med jämna mellanrum så är det ju inte detsamma som att träffa dem dagligen.

Värst är det när det är klasser som jag haft förmånen att jobba ganska mycket med och följt nära under ett par år. För mej innebär det ren och skär separationsångest under lång tid.

Jag hade ett år när jag hamnade i värsta sorgeperioden efter skolavslutningen och det höll i sej i flera månader. När skolan började igen i augusti kände jag bara en stor tomhet, en tomhet som tog ganska lång tid att fylla och som jag fortfarande kan känna av ibland.

Just de ungarna kommer jag att bära med mej i mitt hjärta hela livet och jag saknar dem dagligen. Det är ju tur att flera av dem har insett hur mycket de betyder för mej och att de tittar förbi och muntrar upp mej med jämna mellanrum.

Men oavsett om det är klasser som jag jobbat när eller inte som slutar så är varenda skolavslutning ångestladdad för mej och jag lär nog fälla en och anan tår även i år. För även om man vill att eleverna ska växa upp och gå vidare så kommer åtminstonde jag att sakna dem.

Jag är helt enkelt urdålig på att skiljas från människor jag tycker om. Och det är väl kanske inte så konstigt, de tar ju med sig en bit av mitt hjärta - varje gång........