Boktips!

Vad passar väl bättre så här i semestertiden än ett par boktips, för är det något som hör sommaren och ledigheten till, i alla fall för mej, så är det nya härliga läsupplevelser.

Vi börjar med ett par riktigt härliga deckare!

Först ut - Vårlik av Mons Kallentoft. Det är den frjärde boken i en serie av fyra om kriminalpolisen Malin Fors i Linköping. Det hela börjar med en ödesdiger explosion vid en av torgets bankomater som tragiskt resulterar i att två små tvillingflickor mister livet och det blir Malin Fors och hennes kollegor som tvingas utreda fallet som tar heltandra vägar än man väntat sig från början.

Förutom att det är en välskriven kriminalhistoria är det också en skildring av en trasig människas kamp för att hantera vardagen och hitta sig själv mitt i kaoset som råder runt i kring. Malin Fors eviga strävan efter att hitta tillbaka till sin dotter och att själv bli hel igen är bara den i sig en historia som gör den här boken mycket läsvärd.

Alla fyra böckerna i den här serien är värda att ta sig an och även om de alla är fristående berättelser men för att kunna följa Malin Fors kamp med sig själv och vardagen kan jag ändå rekomendera att läsa dem i ordning : Midvinterblod, Sommardöden,Höstoffer och slutligen vårlik.

Nästa bok är även den en deckare vars huvudperson är en kvinlig kriminalpolis. Den här gången är det Anna Janssons senaste om Maria Wern, som vi även kunnat följa som tv-serie, som utspelar sig på Gotland. Precis som Malin Fors är Maria Wern en ganska ensam men ändå stark person som på många sätt strävar efter att finna sig själv och det meningsfulal tilvaron. Vill man följa hennes historia är det till en fördel att läsa böckerna i ordning men det är ingen nödvändighet.

Själva kriminalhistorien börjar med att en sjuksköterska hittas brutalt mördad i Visbys Botaniska trädgård. Därefter följer en till en början ganska ojämn kamp mellen polisen och den iskallt beräknande järningsmannen som hela tiden verkar ligga steget före. En spännande histora med en del oväntade vändningar som jag under ett par dagar hade så gott som omöjligt att lägg ifrån mej

Slutligen något helt annat. För er som bor i Stockholm med omnejd, och som kanske dessutom läser "Situation Stockholm", så är nog Raine Gustafsson en välbekant figur. Han brukar hålla till vid Hornstull där han ägnar flertalet av dygnets timmar åt att sälja tidningar för att få ihop pengar till att överleva vardagen. Raines dagbok är en sammanställning av den dagbok som under tretton år publicerats i tidningen " Situation Stockholm".

Här får vi förmånen att följa Raine i hans vardag som bostadslös och den eviga strävan för att få vardagen att fungera samtidigt som han är på jakt efter ett eget hem. Förutom att det är ett persoligt porträtt av delar av en människas brokiga tillvaro är det också en tankeväckande skildring av det samhälle vi lever i idag. Kanske framför allt den del som många av oss allt för sällan tar oss tid att ta del av och förstå.

Raine skriver enkelt och okomplicerat och hans ödmjuka och positiva inställning till livet och människor i allmänhet gör i alla fall mej medveten om att jag har en hel del här i livet att vara tacksam för. Det är en osentimental berättelse om vardagen och utan tvekan en givande och läsvärd bok som ger en ny syn både på bostadspolitiken och på samhällets sätt att ta hand om sina egna medborgare. För utan att kanske mena det har Raine med sin dagbok, som jag ser det, helt klart bidragit till att berika samhällsdebatten.

Då har ni fått några små läsvärda tips som jag hoppas ni kan ha glädje av både under semestern och resten av året. Ett sätt att fly tillvaron en stund och samla kraft inför den stundande vardagen. Mycket nöje!

Babben -en av de coolaste kvinnor jag vet!!

Jag har nyss läst hennes bok " Jag vägrar dö nyfiken" och vill man ta sig an en lättläst må bra -bok är den absolut att rekomendera. Babben tar oss med på en resa genom valda delar av sitt liv som handlar om allt från tågluff och utbrändhet till upplevelser från hennes karriär som komiker och skådespelare. En underhållande bok som fick åtminstonde mej att garva hysteriskt vissa stunder. Inte minst får man ta del av väl valda Babben-citat från tiden som stå-upp komiker.

" Jag växte upp på en svinfarm på Gotlsnd, och sen gick jag på scenskolan i Stockholm, och jag fatte aldrig skillnaden riktigt..." / Babben på Ståuppklubben Penny Lane

Finns i sjön

Följande utspelade sig när jag och barnen spelade finns i sjön härom dagen:

Dottern: vi börjar i åldrsordning!
Jag: okej, då börjar jag eftersom jag är yngst...
Sonen: men mamma du e ju skitgammal! Men du ser ung ut :-)
Några minuter senare:
Sonen: Mamma, kan jag få alla dina rynkor...dom du har i pannan alltså.....Ha, nu fick du ännu fler! :-))

På tal om något helt annat....

Vet ni att socialtjänsten i Stockholm betalar 250/natt/person för de bostadslösa som tvingas söka dig till natthärbärgen! 250/natt!!! Ni kan ju räkna efter själva....jag är absolut inget mattematiskt geni men även i Stockholm borde det kunna räcka till en helt ok lägenhet.....kan nån förklara hur man tänker...

Måste ju ändå kunna le mitt i eländet.....

Jag är medveten om att jag kan vara löjligt lättroad men jag kan inte låta bli att skratta hjärtligt åt de här....

Det farliga utanförskapet!

Det känns som många inläggen framöver på ett eller annat sätt kommer att ha en koppling till de skrämmande händelser som bara för ett par dagar sedan vände upp och ner på verkligheten i vårt förövrigt så fredliga nord. Men konstigt vore det väl kanske annars för det är ju i stort sett omöjligt att inte påverkas när man följer nyhets -rapporteringarna i media och det vore väl egentligen oroväckande om omskakande händelser som denna inte leder till att människor börjar fundera över hur vår värld och människorna som lever i den faktiskt fungerar.

I mina tankar kring det våld och den hatiska stämning som på ett oroväckande sätt verkar breda ut sig kommer jag allt som oftast tillbaka till det som jag i mångt och mycket tror är en av de grundläggande orsakerna till att vissa människor väljer ett liv fyllt av våld och kriminalitet, nämligen riskerna med att låta människor hamna i utanförskap.

För är det något som i stort sett alla människor har behov av och strävar efter så är det känslan av att höra till, att vara en del av något större, en gemenskap. Om man av olika anledningar inte upplever att man hör till eller får vara med leder det till en bitterhet, ilska och sorg som i förlängningen övergår till något ännu värre.

Jag är övertygad om att det är denna känsla av utanförskap som ligger till grund för många av de problem vi har i form av vålds och hatbrott i vårt samhälle i dag. Alla de gånger vi misslyckas med att se till att barn och ungdomar blir en del av gemenskapen och känner sig delaktiga i de sammanhang som finns runt dem riskerar vi att dessa skadade individer söker sina egna grupperingar och situationer där de känner att de har en funktion och given plats, och då handlar det allt för ofta om en tillvaro som är betydligt mer destruktiv.

Om jag upplever att det samhälle jag förväntas vara en del av och tar ansvar för struntar i mej så varför ska jag då bry mej om det? Varför ska jag vara solidarisk och laglydig, visa andra respekt om jag inte känner att någon respekterar mej?

För vad är det som gör att ungdomar väljer att ansluta sig till kriminella gäng, nynazister, extremvänstern, huliganer eller för all del sekter av olika slag? Jo, helt enkelt ett sökande efter gemenskap, känslan av att tillhöra och att göra skillnad, att jag har betydelse och är en del av något större.

Trots att detta inte är något nytt lägger vi alldeles för lite kraft och medel på att komma tillrätta med detta destruktiva samhällsproblem. Redan i skolan, jag till och med förskolan, slås barn obarmhärtigt ut och hamnar i denna förödande ensamhet och det är alldeles för få vuxna i den här världen som förstår allvaret i detta. Att redan i tidig ålder behöva känna att man inte är önskad eller behövd är obarmhärtigt och det går att göra så mycket mer för att komma till rätta med den här problematiken.

Jag tänker inte påstå att det är känslan av utanförskap gör att vissa barn väljer att mobba andra, för det vore att förenkla ett problem som är betydligt mer komplext, men däremot är jag säker på att rädslan för att hamna utanför kan göra att en del väljer att delta i just kränkningar och trakaserier.
Det är ju tragiskt att det görs så lite åt ett problem som ändå funnits i alla tider.

Jag är helt övertygad om att det här är ett av vårt tids allvarligaste samhällsproblem och det är på tiden att våra beslutsfattare förstår vidden av det och tar tag i det nu istället för att som så ofta bidra till det utanförskap som i förlängningen kan vara livsfarligt. Inte bara för den enskilde individen utan för hela samhället.

Manifestationer i all ära......

Efter det som hände i Oslo den 22 juli kan man överallt se och läsa om olika manifestationer både på nätet, i tidningar och runt om i samhället vars syfte är att visa att man stöttar de drabbade och tar ställning mot alla former av våld och terror, och allt detta är ju givetvis hedervärt.

Och jag är övertygad om att alla grupper på Facebook, uppmaningar att tända ljus för de drabbade eller sätta Norges flagga på sin profilbild kan leda till något positivt, om så bara för stunden, och att de alla fyller en viktig funktion efter en tragedi som denna, inget snack om saken. Visst är det bra att människor reagerar tar ställning och visar sitt stöd i denna svåra stund, men.......

jag vill ändå hävda att det är det vi gör i vardagen varje dag som verkligen räknas. För hur många ljus vi än tänder och hur många tysta minuter vi än har så förändrar det ju inte särskilt mycket om vi inte sen är beredda att ställa upp för våra medmänniskor resten av tiden.

Visst, det kan låta hårt men jag möter allt för ofta människor som är cyniska och fördömande när det gäller så väl hur de bemöter och talar om sina medmänniskor. För när det handlar om vår attityd gentemot människor omkring oss handlar det ju inte bara om släktingar och vänner utan alla vi möter dagligen.

Tänk efter, hur ofta har du inte genom åren tänkt, tyckte eller vräkt ur dej någon nedsättande kommentar om människor i din omgivning som du överhuvudtaget inte känner? Hur ofta har du med hela ditt kroppsspråk varit avvisande mot människor du aldrig tidigare mött bara för att du "känner på dej" att de är på ett visst sätt? Hur ofta dömer du inte andra på förhand utan att ge dem en ärlig chans?

För jag hävdar bestämt att det är våra attityder och handlingar i vardagen som ger oss det samhälle vi förtjänar, och inte olika manifestationer när något tragiskt och fruktansvärt redan har hänt.

Jag får ibland höra att jag är väl naiv i min syn på andra människor men jag vägrar att släppa min tro på att människan i grunden är god och att det är den omgivning och de människor vi omges med som i slutändan gör oss till de vi är. Att vi präglas av de människor och de attityder vi möter.

Så om vi ska få ett samhälle värt att leva i är det vi som befolkar samhället som måste hjälpas åt att skapa det.

För jag är hellre naiv, ödmjuk med ett stort och varmt hjärta än cynisk, fördömande och fylld av hat - vår värld blir som de människor som lever där och jag vill ha ett öppet samhälle som fortsätter tro på mänskligheten!

Tragedin i Norge

Det är ju i stort sett omöjligt att sätta sig och skriva något här dessa dagar utan att beröra den fruktansvärda tragedi som bara ett par dygn tidigare drabbade vårt närmaste grannland. Är det inte otäckt hur snabbt den verklighet man trott va sann kan förändras på bara ett par timmar?

När jag först fick reda på att gärningsmannen till allas förvåning visade sig vara en etnisk och infödd norrman och inte den muslimske terrorist som alla förväntade sig kände jag trots den enorma förödelsen ändå en viss lättnad. En lättnad över att det brinnande hatet mot Islam som religion och muslimer i allmänhet för en gång skull inte skulle få ännu ett skäl att eldas på.

Men sen inser man att det här inte alls handlar om det; det har i grund och botten oerhört lite att göra med vare sig religion, politik eller andra fanatiska övertygelser utan det handlar om vad en trasig människa i vårt trots allt relativt civiliserade samhälle kan ställa till med på bara ett par timmar. För man kan ju inte vara annat än skadad och trasig om man tar sig för något så oerhört fasansfullt.

Det som trots allt skrämmer mej mest i hela det här tragedin är att vi, trots att vi ändå lever på 2000-talet, inte verkar ha någon som helst plan eller beredskap för hur vi ska komma till rätta med och ta hand om alla de skadade individer som finns mitt ibland oss. För vi är ju oerhört naiva om vi inte vill inse att det som hände Oslo med omnejd bara är ett symptom på ett problem som är oerhört mycket större. För denne Norrman är ju långt ifrån ensam, hela vårt samhälle är fullt av trasiga och skadade individer som vi bara väljer att blunda för.

Utan att ha någon egentlig kunskap om gärningsmannens bakgrund kan man ju ändå dra slutsatsen att något har gått oerhört snett, och det gick ju inte snett först för en vecka sen utan det började ju långt tidigare. Och som sagt, det här är ju bara toppen av ett isberg.

Det är ju inte religiösa övertygelser eller politiska åsikter i sig som är farliga, det är ju människorna bakom dem som dödar, lemlästar och terroriserar. Det är ju dem vi måste ta hand om och göra något åt annars kommer det här bara vara början på något som kommer fördärva och förändra vår värld mycket lång tid framöver.