Jag älskar skräck - uahhhh!!!

Jag är helt enkelt löjligt förtjust i skräckfilmer, ju läskigare desto bättre. Jag har sett (och läst) i stort sett allt som skräckmästaren Stephen King har skrivit, tagit mej igenom all Elm street filmerna och plöjt igenom en massa annat i skräckgenern men jag har aldrig tidagare upplevt nåt så blodigt och läskigt som Sawfilmerna.

För mej är inte mängden sprutande blod ett mått på hur läskig en film är, det är helt andra saker. För det mesta brukar det snarare ha motsatt effekt för min del och göra att det blir både löjligt och mindre trovärdigt. Men Sawfilmerna har en märklig förmåga att trots alla blodpölar, sprutande inälvor och andra äckligheter få mej att känna att det faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. För det är ju egentligen förmågan att skapa trovärdighet som gör en bra skräckfilm riktigt skrämmande.

Min fascination för skräck får mej dock att undra hur jag egentligen är skapt som tycker denna bisarra konsform är underhållande. Bor det kanske en hämmad psykopat inom mej som bara väntar på att komma ut?? Det som är än mer anmärkningsvärt är hur någon kan sitta och komma på dessa vidriga historier och hur är egentligen den människan funtad som bär alla dessa fantasier i huvudet?

Det jag finner extra intressant i dessa filmer är själva grund-idèn, för hur illa man än tycker om massmördaren Jigsaw kan man ändå inte låta bli att tycka att de han ger sig på nånstans förtjänar det - i alla fall litegrann. Nånstans finns det en sensmoral som går ut på att man själv ansvarar för sitt liv och att man bör ta vara på det och att man inte har rätt att leka gud och genom sitt handlande utsätta andra människor för lidande utan att själv få betala för det.
Det får åtminstone mej att tänka över mitt liv lite extra.

Ett varningens ord bara: Maria - du ska inte se de här filmerna, förstått!!!!!