Ännu ett bevis på....

....hur förlegad hela idéen om vårt svenska kungahus egentligen är. I dag döptes lilla Estelle, inget ont i det, men visste du att våra svenska monarker MÅSTE vara medlemmar i den svenska kyrkan???!! Annars måste de helt enkelt abdikera!! Så mycket för den religionsfriheten!! Och dessutom är det självvart!!
Kan man inte tycka att ett modernt kungahus ändå borde visa vägen och sträva efter att föregå med gott exempel i frågor som dessa, men nähä då! För ett antal år sedan kom visst ett förslag om lagändring i denna fråga men detta förslag avböjdes av vårt svenska hov. Snacka om framåtsträvare!!
Så mitt hopp står nu till lilla Estelle. För visst vore det lite spännande om hon vid myndig ålder helt sonika fick för sig att konvertera till Islam eller någon annan kontroversiell religion. Då du, då skulle det nog hända grejer!!

När blev världen så skruvad?

Kan någon förklara för mej när sjutton det blev självklart att små åttaåriga tjejer ska komma sminkade till skolan så gott som dagligen? Och då snackar vi inte lite gulligt läppglans utan i värsta fall både ögonskugga och framför allt mascara!!

Och när blev utseendet så viktigt i dessa åldrar att samma åttaåringar måste granska sig i spegeln och kolla att frisyren är okej innan de går in i klassrummet??

Och varför kommer små 6-7-åringra till skolan i små tunna skinnstövlar, helst med klack, mitt i ett smällkallt januari så att de inte ens kan tillbringa tio minuter på skolgården utan att förfrysa tårna??

Och när blev det så ute med regnställ och överdragsbyxor överhuvudtaget att vissa nio-åringar aldrig ens skulle tänka tanken att ta dem på sig om inte vi vuxna ihärdigt krävde det när vi ska släpa med dem till skogen en halvdag?

Och när började små 6-åringar bli så kaxiga att de kan stå och hånflina sin förskolelärare rätt i ansiktet efter att de tydligt visat att de skiter fullständigt i vad fröken säger?

Och när blev det okej för 9-10-åringar att medvetet sno åt sig bästa kompisens flick- eller pojkvän?

Och hur kan en morsa sitta och titta på Fråga Olle-dokumentären ihop med sin nioåriga dotter??

Och när fan blev det ok att visa reprisen av den vidriga företeelsen Big Brother klockan sex på kvällen när så gott som varenda låg - och mellanstadieunge runt om i vårt avlånga land hänger framför TV:n?

OCH VART SJUTTON TOG VUXENVÄRLDEN VÄGEN MITT I ALLTIHOP DET HÄR???

OCH NÄR....NÄR ÄR DET DAGS ATT VI ÅTERIGEN TAR TILLBAKA VÅRT ANSVAR OCH LÅTER VÅRA BARN VARA JUST BARN....OCH INGET ANNAT??!!

Ha!!!! Tro det eller ej, menjag har faktiskt hittat en Kent-låt jag gillar :)

http://youtu.be/JZLyoUTYXoc

Jag är så innerligt trött på alla glansiga och tjusiga fasader!!

Det går inte en dag utan att jag undrar över alla dessa människor som verkar ägna all sin tid åt att visa upp en ständigt glänsande, tjusig och felfri fasad. Jag tycker rent av att det är sorgligt beklämmande att se hur mycket energi en del verkar göra av med på att få allt och alla runtomkring att tro att just deras liv är alldeles felfritt och perfekt. Varför e det då viktigt att ge sken av att allt är total lycka och glamour och att hela deras tillvaro är så gott som komplett?? Det handlar om att visa upp fina bilar, lägga upp fantastiska bilder på underbara utlandsemestrar, ge bevis på en lyckad karriär, skryta om sina fantastiskt välartade barn, och inte minst visa prov på sitt engagemang i diverse föreningar och det sociala livet i största allmänhet.
Jag påstår absolut inte att det är något fel i att vara lycklig och nöjd med livet och självklart får man gärna visa upp det för alla som vill se.....men, och det är ett stort MEN...hur många är det som vågar visa hur dom mår eller har det egentligen? För det kan ju inte bara vara jag och mina närmaste vänner som lever i liv som ser ut som en ständigt pågående bergoch dalbana med enorma toppar men också avgrundsdjupa dalar..eller? Men varför är det då så få som vågar visa den sidan av livet? Vad är det som gör att det bara är det vackra, tjusiga och lyckade som ska visas upp för andra...vad är det som är så fel med att vara människa?
Jag tillhör ju dom som allt som oftast är ganska så aktiva på Facebook och det händer att jag med jämna mellanrum medvetet gör statusuppdateringar som bara går ut på att visa att mitt liv ibland faktiskt kan va ett litet helsike och att jag ibland kan känna mej rätt så misslyckad. Bara för att jag är så trött på alla dessa glansiga och flashiga ytor, och för att visa att det är okej att vara människa. Och klarar man inte av att se den sidan av mej så är det ju bara att ta bort mej som vän.

För jag tänker i alla fall sluta be om ursäkt för:

att jag för tillfället är så jäkla fattig att jag så gott som varje månad det senaste halvåret varit tvungen att ansöka om anstånd med betalningen av åtminstone ett par räkningar för att över huvudtaget kunna se till att mina barn får mat på bordet....
att jag trots att jag har kvarterets största trädgård avskyr att rensa ogräs och vägrar göra det trots att jag anar att mina grannar förfäras över min operfekta gräsmatta och oklippta häckar....
att jag allt som oftast, med gott samvete, låter mina barn leva på hel och halvfabrikat bara för att jag tycker allt som har med mat att göra är så outhärdligt tråkigt att jag inte lyckas motivera mej att ta tag i det.....
att jag alldeles för ofta skäller på mina barn och kan va den mest opedagogiska morsa i världen trots att jag jobbar med barn hela dagarna....
att jag har sårat människor på ett sätt som jag inte borde, eller ville...men tyvärr gjorde det ändå.....
att jag tycker om att stå i centrum och älskar när alla lyssnar på just mej bara för att jag faktiskt tycker att jag har en hel del vettigt att säga och vill få andra att inse det......
att det kan gå en hel helg utan att jag ser till att mina barn kommer utanför dörren en enda gång.....
att jag i stort sett varje lördag morgon använder tv:n som barnvakt för att själv kunna njuta av att ligga kvar i sängen och läsa en bra bok.....
att jag trots mitt självsäkra yttre innerst inne är alldeles livrädd för att inte vara älskad.....
att det kan gå ett par veckor utan att jag överhuvudtaget tänker på att damsuga.....
att jag ibland kan va så översocial att människor blir alldeles trötta på mej för att i nästa stund vara helt osocial och stänga in mej utan att prata med nån alls på ett par dar.....
att det händer att jag kan gå och längta efter att mina barn, som jag älskar mer än livet självt, äntligen ska gå och lägga sig så jag äntligen får lite lugn och ro....även om det händer allt mer sällan.....
att jag kan åka till samma ställe ett flertal gånger och ändå inte hitta dit.....
att jag är grym på att ge sken av att ha koll på läget fast jag egentligen e totalt förvirrad.....
att jag älskar att sjunga högt och ofta trots att jag vet att det låter förjäkligt......
att jag kan ägna en hel helg åt att bara läsa och käka godis.....

Trots detta så gillar jag mej själv rätt bra ändå...och tycker att jag är värd att älskas trots alla mina fel och brister...eller kanske just tack vare dom....

Jag har en hemlig dröm....

om att nån gång få Nobelpris....jag vet att det är både naivt och smått patetiskt med tanke på att chansen att det ska hända är så gott som obefintlig...men jag drömmer ändå. Det ultimata vore givetvis att få det i litteratur eftersom jag även har en dröm om en framtida, om än väldigt liten, karriär som författare. Men eftersom det går något trögt med boken för tillfället, den finns i huvet men verkar för närvarande trivas bäst där, så känns ju det något avlägset...men jag är inte den som är den, jag kan tänka mej att tilldelas utmärkelsen i vilken kategori som helst...biologi, medicin ( vore ju coolt ), matematik ( kanske allra mest osannolikt ), kemi....ja, vad som helst. Skulle jag få mina 15 minuter i rampljuset skulle jag mer än gärna tillbringa dem i Blå hallen....och givetvis gå på festen sen....bara jag slipper sitta bredvid några kungligheter eller käka mat med bestick som jag inte begriper... =))

Hur får man ungar att sluta kalla varandra för jävla bög??

Tro mej, jag har brottats med denna fråga så gott som varje dag de senaste åren och ännu inte hittat något bra svar. Jag har diskuterat, förklarat, kört diverse värderingsövningar och förmanat men ingenting hjälper. Hur ska man få barn att på allvar fatta att det är kränkande??
Problemet som jag ser det är i första hand inte att den som blir kallad jävla bög känner sig kränkt utan att det faktiskt är oerört kränkande för just bögarna. Jag kan ju bara försöka föreställa mej hur det skulle kännas om hela min person och det jag är ständigt skulle användas som ett allmänt vedertaget skällsord.
Och det hjälper ju dessvärre inte att försöka prata ungarna till rätt, för jag har försökt. För just i det läget när man pratar och förklarar är de för de mesta helt med på att det är helt ok att vara kär i samma kön och att alla har rätt att älska vem man vill, men därifrån till att få dem sluta använda uttrycket för att förnedra varandra känns det som om vägen är oändligt lång.
Så har du tips och förslag så är jag innerligt tacksam, för jag har i alla fall inte hittat nån lösning...än.