Måndagen den 21:a juni
Knappt fem minuter senare var Hanna åter ute på gatan i det bländade solskenet, den här gången i sällskap av sin ny vunna bekantskap. Återigen slogs hon av det absurda i situationen. Hela morgonen hade hon ägnat åt att oroa sig för att, i sitt sargade tillstånd, behöva möta en enda människa, känd som okänd. Och här var hon nu, utan vidare eftertanke på väg till stans mest välbesökta fik med en total främling. Jon som utan tvekan kunde läsa osäkerheten som stod skriven över hela hennes ansikte gav henne ännu ett avväpnande leende och öppnade gentlemannamässigt dörren åt henne innan han med en enkel gest visade henne in i den ljusa cafè-lokalen. Hon noterade tacksamt att fiket var så gott som tomt på folk, ett par äldre herrar satt i samspråk över morgonens första kopp borta vid det minsta förnsterbordet men det var också allt.
- Jag tar en kaffe och en ost och skink-fralla. Ta den där grova sorten. Vad vill du ha Hanna? Jon såg frågande på henne.
-Ehh....Hon tvekade men insåg snart att det faktiskt kurrade en del i magen så även hon valde en grov fralla, men det fick bli te istället för kaffe. Till sin glädje såg hon att det fanns en hel bänk full med olika sorters lös-teer och påsar och hon tog god tid på sig att botanisera runt bland härligheterna innan hon slutligen bestämde sig för "Kiss me Kate". Ett grönt te som faktiskt tillhörde hennes absoluta favoriter och hon kom fram till att det nog fick bli ett besök i stadens välsorterade kaffe och te-butik någon av de närmaste dagarna. Kanske rent av redan i dag...men först skulle hon njuta av den välfyllda kopp hon hade framför sig, och sin nyvunna bekantskap.
Hanna insåg när hon letade sig fram till Jon som omtänksamt nog valt ett bord i den inre delen av lokalen, han måste anat hennes oro, att hon omständigheterna till trots ändå mådde ganska bra. Och när hon slog sig ner mitt emot den leende ynglingen kände hon sig förvånansvärt lugn.
- Dom har riktigt goda mackor på det här stället. Han log mot henne samtidigt som han tog en rejäl tugga av den färska frallan.
- Mmmm....Hanna sippade på sitt heta te och slogs av hur längesen det var hon som hon var på nåt fik överhuvudtaget. Hon var tvungen att fundera en lång stund innan hon kom fram till att det åtminstonde måste varit närmare två år sen. Det hade dessvärre inte varit så mycket att minnas utan ännu ett av de desperata cafébesök hon under sin tonårstid tvingats genomleva i sällskap av sin smått hysteriska mamma. Hon ruskade lätt på huvudet i ett försök att bli kvitt de otrevliga minnena. Istället följde hon Jons exempel och tog en rejäl tugga av den nygjorda smörgåsen, han hade rätt - dom hade riktigt goda mackor hos Hermanssons. Hon log avslappnat mot honom och insåg i samma stund att hon såg fram emot den närmaste stunden. Vem vet, hon kanske skulle kunna finna den vän hon så väl behövde.
- Nå, Hanna....vem är du då, förutom tjejen som jobbar på Ica? Och som alltid verkar va på väg nånstans....
I vanliga fall hade Hanna troligtvis tittat ner i bordet samtidigt som hon letat efter något kort avvisande svar som kunde få den frågande att byta till ett mindre personligt ämne men uppriktigheten i hans blick fick henne att faktiskt vilja svara. Men frågan var inte helt enkelt, det var väl inget man funderade så värst mycket över...samtidigt som det i stort sett va det enda hon faktiskt brukade fundera över.
- Jag vet inte...är väl som folk är mest tror jag...jobbar som sagt på Ica, men det vet du ju redan...rösten dog ut medan Emma funderade och hon insåg med ens vad sorgligt lite det fanns att berätta. Vad hade hon för liv egentligen? Jobba, läsa en och annan bok och den vanliga löprundan, som hon med fasa insåg mycket väl kunde bli ett minne blott, vad var det att berätta? Men hon valde ändå att säga som det var:
- Det händer väl inte så mycket....gillar att läsa och springer en del...annars gör jag så nog inte så mycket mer....
Jon tittade nyfiket på henne:
- men vem är du då? Berätta om dina familj....har du några syskon?
Det var ju en alldelse självklar och oskyldig fråga men Hanna upplevde genast hur kylan spred sig inombords och det var nästan så hon kunde känna hur all färg försvann från hennes ömma kinder. Och utan att hon kunde hejda det kom minnena rusande tillbaka och inom loppet av bara några sekunder var Hanna åter en sorglös fyra-åring som njöt av en dag med familjen på stranden. Hon kan känna de varma strålarna som värmde hennes redan solröda axlar, och kommer ihåg hur brännan hettade i huden och hur hon trots mammas omsorgsfulla förmaningar envisas med att springa runt i bara bikinitrosor. Hon är tillbaka i den där känslan när hela kroppen känns lätt och dagen är oändlig, känslan innan det började göra ont, så outhärdligt ont..
Den 27:e Juni 1995
-Haaanna!!!! Hanna kom nurå!!!
- Snaaart...jag ska bara...jag kommer..snart!! Hanna tittar över axeln på Frida som ser väntande på henne och viftar med handen för att visa att hon är där, bara hon kan vänta lite. Hon fortsätter mot sina semesterglada föräldrar som skrattande pussas på filten längre upp på stranden. Hon blir glad i hela kroppen när hon ser föräldrarna nojsa med varandra och raskar på stegen för att ge mamma en stor blöt kram.
-Uuusch vad blöt och kall du är klagar mamma men ler ändå med hela ansiktet. Pappa skrattar bullrande samtidigt som han killar Hanna i knävecken, där han vet att hon är som kittligast, och hon fnittrar hysteriskt samtidigt som hon försöker visa det hon har i handen.
- Sluuuta pappa!! Titta vad jag hitta!! Stolt visar hon upp den släta alldeles sammetsmjuka stenen och båda hennes föräldrar känner och ler.
-Men Hanna kom nurå!!!! Hon hör hur Frida har börjat tröttna och börjar småspringa ner mot sin väntande syster.
- Gå inte längre bort än att ni ser oss!!! Ropar pappa förmanande.
- Närå..vi ska inte!!! Svarar de båda flickorna i kör samtidigt som de med vattnet yrande runt fötterna fortsätter bort längs strandkanten på jakt efter fler fynd. De fortsätter skrattande letande och snart inser Hanna att de kommit ganska långt från sina föräldrar. Men hon ser dom, hon kan till och med ana hur mamma fnittrar när pappa lekfullt kysser henne på halsen så hon ler och letar vidare.
-Kolla!! Den va ju jäättestor! Frida kräver hennes uppmärksamhet och när hon ser det systern har i handen är det inte så svårt att förstå hennes entusiasm. Den är säker bortåt 7 centimeter i diameter och alldeles vit och slät. Hon låter avundsjukt fingrarna känna sig fram över ytan samtidigt som hon bestämmer sig för att hon ska minsann hitta en minst lika stor. Med sänkta huvuden och full koncentration fortsätter de utforska vattenbrynet efter naturens märkliga skatter och när Hanna är nära på att ge upp ger hennes storasyster plötsligt till ett tjut som får henne tappa balansen i den våta sanden.
-Hanna kolla!!!! I handen har hon den vackraste mest utsökta skatt Hanna någonsin skådat. Den är alldeles platt och slät och skimrande svart. Frida ser hennes längtande och avundsjuka blickar och som den omtänksamma storasyster hon är säger hon utan tvekan:
- Du får den, jag kan hitta en ny.
Hanna kan inte hejda sig utan kastar sig lyckligt om halsen på sin leende syster innan hon med snabba steg vänder om mot föräldrarna.
- Jag måste bara visa mamma! Ropar hon samtidigt som hon upptäcker att hon knappt längre kan upptäcka föräldrarna där bakom sanndynerna.
- Men skynda dej, jag väntar här!!
När hon äntligen kommer fram måste hon hämta andan en stund innan hon över huvudtaget får fram ett ljud. Hon ser på mammas rosiga kinder och leende ögon att pussandet hade fortsatt även sen hon lämnat dem.
- Titta vad jag fick av Frida! Det går inte att ta miste på fyraåringens sprittande glädje som smittar av sig på alla i hennes närhet och de båda ler varmt mot sin lyckliga dotter.
- Men var e Frida?? Pappa tittar frågande på henne innan han låter blicken svepa över sanddynorna ner mot vattenbrynet. Hanna andas fortfarande i ett rasande tempo men pekar åt de håll hon kommit från.
- Hon väntar längre bort.
- Vart?! Hon kunde höra hur faderns röst hade förändrats en aning medan han ställde sig upp och fortsatte leta med blicken. Nu kom även hennes mamma på fötterna och på bara någon sekund hade den tidigare så glada stämningen förändrats. Hanna kunde riktigt känna hur hjärtat slog snabbare samtidigt som hon med snabba steg följde efter sina föräldrar över sanddynerna. Till en början förstod hon inte riktigt varför allt förändrats. Frida var ju därborta och letade stenar, det kunde väl inte va så farligt. Men vart var hon? Hon ökade farten och var snart förbi båda sina föräldrar.
- Frida!! Friiiida!! Hon va ju här förut... Friiiida!!!
Nu hörde hon också pappans frågande röst som blev allt mer desperat:
- FRIIDA!!! Svara då!! Vart e du?!! Vart fasen har ungen tagit vägen??
Hanna fortsatte leta med blicken men stranden va alldeles tom. Hon andades allt snabbare och på nåt sätt var det som luften tog slut. Hur mycket hon än drog in så fanns ingen luft kvar. Paniken dunkade innanför tinningarna och suset i öronen blev allt högre. I samma stund som benen försvann under henne hörde hon moderns allt mer desperata rop:
- Friiiidaaa!!! FRIIIIIDAAA!!!
Men Frida svarade inte.....och till slut blev det alldeles, alldeles tyst.....
Fortsättning följer.......
Väntar med spänning på.fortsättningen! Kram Jenny
SvaraRadera