Kalla mej inte svensk - jag är världsmedborgare!!!!!

Jag blir alltid så förundrad när jag hör människor säga att de är "stolta" över att vara svenskar. Kanske är det jag som missuppfattat innebörden av ordet stolt eller också har dessa människor genomfört en prestation som jag inte begriper.

För visst är det väl så, i alla fall för mej, att stolt det är man över något man gjort, något man utfört eller över att man är på ett visst sätt som människa. Och jag förstår faktiskt inte vad det är för prestation att vara svensk. Det enda man har gjort är ju att födas i "rätt" land och det handlar väl mest om tur, eller?? Jag fattar inte.

Däremot kan man ju vara stolt över sitt land och vad det står för och att vi har en utveckling genom tiden att vara nöjda över. Det kan jag köpa men det är ju nåt helt annat.

Jag förstår inte heller varför jag, bara för att jag hade turen att födas av svenska föräldrar i Sverige, har mer rätt till det här landet än någon som råkar vara född på andra sidan jordklotet. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Jorden är väl ändå något vi har gemensamt oavsett på vilken sida om gränsen man är född.

Jag har så svårt för det här behovet som vissa människor har att pinka in revir - det här är mitt område, mitt land. Det känns så småaktigt och förlegat på nåt vis.

Jag påstår inte att vi kan leva i en värld helt utan gränser för det tror jag inte skulle fungera, de är ju trots allt ett bra hjälpmedel när det gäller att kontrollera handeln med droger och människor, men jag tycker ändå att vissa människor tar våra gränser på allt för stort allvar och sig själva och sin egen betydelse också för den delen.

Jag tycker dessutom att människor som vill ta del av vår svenska välfärd givetvis ska vara med och bidra till de gemensamma statsfinanserna i den mån de har möjlighet - det bör gälla både infödda och invandrade medborgare. Men det måste ju vara inom rimlighetens gräns.

Kommer man som flykting måste man ju få chansen att komma in i samhället först innan man kan bidra till skatteintäkterna. Det är ju lika orimligt att kräva att de ska kunna bidra från första stund som att förvänta sig att alla som fyllt 18 och räknas som myndiga ska kunna göra det, har man inget jobb så har men inte. Jag ser ingen skillnad mellan dessa två. Vi förväntar ju oss att våra ungdomar ska utbilda sig och gärna läsa vidare på högskola och då är det ingen som snackar om att de lever på oss andra.


Jag förstår inte vad det har för betydelse vart man har haft turen att råka vara född, för det är ju trots allt det som det handlar om - TUR!!!