Ibland kan jag inte låta bli att tycka att både jag och andra i min omgivning är rätt så gnälliga. Tänk efter, hur ofta klagar man inte över småsaker som saker man måste göra, att det regnar ute, att man sovit dåligt för att nån unge har maginfluensa eller helt enkelt för att det är lite mycket på jobbet.
Visst, man måste få tycka att livet är pest ibland men jag har insett att det är allt för sällan som åtminstonde jag funderar över hur mycket värre andra människor här i världen har det.
Det finns ju hur många som helst som vaknar varje morgon och inte har en aning om i fall de kommer att överleva dan eftersom de bor i en krigszon, det finns små barn som tvingas somna hungriga varje kväll och som inte vet om det blir nån mat i morgon heller, eller alla de som lever med kroniska, ibland dödliga sjukdomar och som inte har en aning om hur lång tid de har kvar.
Och ändå väljer alla dessa människor att leva vidare; varje dag. Och väldigt många gör det nog dessutom med glädje och de klagar antagligen inte hälften så mycket som jag gör.
Jag kan inte låta bli att beundra alla de som väljer att kämpa vidare dag efter dag trots att det många gånger måste kännas som hela livet är emot dem.
Vi kanske alla skulle behöva lite mer av livets baksidor för att lära oss uppskatta det vi har och bli lite bättre på att ta vara på livet och uppskatta det vi har och de människor vi har omkring oss.
Malin... man måste inte ha varit med om ett krig eller vara hungrig när man går å lägger sig....
SvaraRaderaD finns nåt som heter ångest.. Det finns överallt... å då behöver man inga krigsupplevelser, dom skapar man så bra själv...
Jag förstår vad du menar...
Har man inte upplevt "ångest", vet man inte vad det är... (det betyder inte att jag vet om du vet/inte vet vad d är....)å har man upplevt det så vet man att man har upplevt det... man behöver inte ställa sig frågan liksom...
Men DET är fruktansvärt............. Krigsupplevelser eller inte!
Jag håller absolut med dej, det är antagligen för jävligt och jag menade egentligen inte att måste ha varit med i krig eller liknande, det var mest för att spetsa till det. Jag menar mer att det ofta är de som verkar ha det värst i livet, oavsett anledning, som verkar var bäst på att uppskatta det och ta vara på det dom har. På nåt sätt känns det som de som drabbats allra värst ändå är bäst på att kämpa vidre med humöret på topp vilka jävligheter som än drabbar dem medan många människor som glider genom livet på en räkmacka ofta gnäller över småsaker.
SvaraRaderaI´m whit Ya! ;)
SvaraRadera