Jag kan inte låta bli!!!

Jag säger ofta att jag har världens bästa och roligaste jobb och jag menar det verkligen. Det som jag ser som min huvuduppgift är att se till att ungarna på skolan mår bra. Att de känner sig trygga med såväl kamrater som personal och att de känner att det alltid finns någon som är glad för att just de är där, att det finns människor som tycker om dem. Alla de där andra målen överlåter jag mest åt andra som är bättre på det att ägna sig åt ( förutom idrotten förstås)

Det är ett tacksamt jobb där jag får otroligt mycket tillbaka samtidigt som det kan vara tungt när det inte funkar och man är tvungen att ha tuffa samtal med så väl elever som föräldrar.

Men det positiva överväger helt klart och jag kan inte låta bli att delge er vad jag fick vara med om häromdagen. Jag gjorde en kompisövning i en klass som går ut på att alla elever får ett varsitt kort som de skriver sitt namn på. Därefter skickas korten runt bland kamraterna som skriver positiva saker om varandra och just den här dagen fick jag äran att delta i övningen.

Se här vad som stod på mitt kort när jag fick tillbaka det:

Bästa läraren på skolan!
Snällaste läraren på skolan =)
Snäll och reder ut saker. Tack för att du finns!
Förstår vad man pratar om och hjälper en att få det till en bra mening och förstår mycket, tack för att du finns =)
Åhhhh Malin du är speciell. Du är den lärare som jag litar på mest och som jag tycker mest om. Malin=bäst!
Väldigt bra lärare.
Rolig
Envis
Du är en speciell fröken.
Bra humor.
Bra på att lösa problem.
Värdens bästa lärare som lyssnar på en när man berättar något.
Hon förstår och man kan prata med henne om vad som helst ( nästan ) =)
Finns inte ord för hur mycket du betyder för mej som lärare. Tack
Snäll
Kramgo och snäll och tröstande och allt annat som står skrivet här.

Snacka om en rejäl kick för själförtroendet och ni kan ju ana hur otroligt rörd jag blev.
Visst kan detta verka skrytsamt men jag kunde inte låta bli att dela med mej - nu kanske ni förstår varför jag tycker att jag har världens bästa jobb och jag är verkligen tacksam över att få möta alla dessa goa ungar - VARJE DAG!!

Jag önskar att alla fick uppleva den känslan jag har när jag går till jobbet varje morgon - ren glädje!!!

Hur många vikarier kan man slita ut på ett läsår???

Jag har ingen aning men jag tror att vi är rätt nära nån slags rekord!!! Vet ju inte om vi sliter ut dem egentligen - men vi avverkar dem på löpande band!!!

Men jag tror ändå att de trivs rätt bra =)))

Så många människor på fel plats......

Jag kan inte sluta att förundras över att så många människor hamnar på fel plats här i livet. Då menar jag rent yrkesmässigt. Jag tycker att det oroväckande ofta händer att jag träffar på människor som har gjort helt fel val i livet.

Vem är jag att döma??

Självklart måste människor få välja att jobba med det dom tycker om och jag har väl ingen som helst rätt att ifrågasätta dem men jag blir förundrad och bekymrad när det är så tydligt att vissa personer har hamnat helt fel.

I vissa fall har man kanske inget val utan tvingas ta ett jobb som inte alls passar en bara för att överleva rent ekonomiskt.

Jag menar snarare alla dem som trots allt gjort ett aktivt val och sedan inte själva inser hur fel det blev.

Personer som egentligen inte alls tycker om människor som väljer att bli läkare, totalt asociala personer som väljer seviceyrken och alla dessa människor som själva var duktiga i skolan och därför väljer att bli lärare fast de egentligen inte alls är intresserade av eller passar att jobba med barn.

Det gör väl inte så mycket så länge det bara är de själva som drabbas men allt för ofta är det ju tredje part som hamnar i kläm.

Det värsta är ju att det på nåt sätt verkar så tabubelagt, man får helt enkelt inte ifrågasätta när människor har hamnat på fel ställen och faktiskt borde ägna sig åt nåt annat. Hur kommer det sig att det är så känsligt och varför upplevs det som så kränkande? Särskilt när det gäller människor som jobbar inom offentlig sektor upplever jag att detta är en het potatis.

Har vi inte rätt att kräva kompetent personal bara för att de råkar betalas med våra skattepengar? Då om någonsin borde vi ju ha rätt att ställa krav.

Jag blir både förvånad och bekymrad över denna brist på självinsikt.

Jag hoppas verkligen att jag har människor omkring mej som har vett att säga ifrån om de tyckera att jag är på fel plats och det är dags att jag söker mej nån annanstans. Så pass mycket civilkurage och ärlighet förväntar jag mej faktiskt av de människor jag valt att lita på - lite mer raka rör och jävlar anamma om jag får be!!

Och lite mer självinsikt!!!

Mode = etiskt dilemma!!

Har ni nån gång tänkt på att dagens mode faktiskt kan ställa oss som konsumenter inför en del etiska dilemman?

Det finns ju givetvis de gamla vanliga att alla barnkläder till tjejer enbart finns i rött och rosa och att killkläderna enbart går att hitta i blått, svart och grönt med häftiga tryck, eller att tjejkläder är allt för utmanande i tidiga åldrar och att barnkläder över lag i dag är så modemedvetna att de knappt går att leka i.

Sen har vi ju det här med trycket på att man som tonåring ska passa in och välja rätt för att duga.

Men det är faktiskt inte något av dessa områden jag funderar över just nu. Nä det handlar snarare om hur etiskt korrekt det är att köpa kläder som redan från börkjan är trasiga. Ja, vad är nu problemet med det kan man tycka - det är väl upp till var och en om man vill gå i trasiga kläder. Jo visst. Jag för min del tycker till och med att det för det mesta är riktigt snyggt.

MEN, så insåg jag för ett tag sen att det helt plötsligt kändes helt fel och faktiskt rent av omoraliskt.

För om man tänker efter så finns det ju väldigt många människor runt om i världen som helt enkelt är tvugna att gå i trasiga och ofta också smutsiga kläder för att de helt enkelt inte har råd med nåt annat. de tvingas till den förnedring som det innebär att inte kunna köpa nytt när det man har börjar bli allt för slitet och raggigt och när det går sönder både här och var. De tvingas lappa och laga och kanske tvätta för hand i skitit kallt vatten.

Samtidigt som vi i den rika delen av världen kan lägga tusenlappar på kläder som är trasiga redan från början.

Jag kan tänka mej att en och annan tycker att detta är att gå för långt men jag tycker ändå att det är värt att fundera över. Det hjälper inte hur snyggt jag än tycker att det är - det bär mej emot helt enkelt!!

Kan inte låta bli att kolla på Celebrity rehab...

Jag är absolut inget fan av dokusåpor och framför allt inte sådana där olika B-kändisar står i fokus men jag har faktiskt hittat en serie som tillhör undantagen. Celebrity rehab på femman är riktigt fashinerande och jag kan inte låta bli att följa dessa avdankade kändisars strävan mot ett liv utan missbruk.

Här får man se människor som fullständigt lämnar ut sig själva mer eller mindre omedvetet. Dessa människor visar verkligheten bakom missbruk och det är både skrämmande och intressans att få en inblick i beroendets krassa verklighet.

Det finns en öppenhet och sårbarhet som är i det närmaste hjärtskärande. Det här är helt klart ett program som fler borde se om inte annat för att få en insikt i hur lätt det är att trilla dit och hur oerhört svårt det är att ta sig därifrån.

Dokusåpa eller ej - helt klart sevärt!

Så har det hänt igen.....

Det är så tragiskt!! Åter igen har en ung människa fått sätta livet till. Det värsta är att det inte handlar om olyckshändelse eller sjukdom utan faktiskt om ett mord. Och det allra värsta är att det är en annan ung människa som är skyldig till dådet.

Vart är vi på väg när unga människor väljer att lösa sina konflikter med att sticka ner varandra med kniv? Vad är det som gör att man är beredd att gå så långt?

Jag ska erkänna att jag inte har alla fakta men jag skulle bli mycket förvånad om det inte är så att både offer och gärningsman var ganska så berusade när det hände. Oavsett vad man tycker om att "vuxna" människor själva ska få bestämma över sina alkoholvanor kan man inte bortse ifrån att alkohol är inblandat vid i stort sett alla våldsbrott.

Människor gör saker när de är berusade som de aldrig skulle komma på tanken att ta sig för i nyktert tillstånd. Spriten gör att människor handlar först och tänker sen.

Så länge det handlar om att man super upp hela lönen på en kväll eller hamnar i säng med nån man egentligen inte alls vill ha med att göra är det ju ändå nåt som är hanterbart och som man kan leva vidare med. Men när en människa får sätta livet till då är det över, för alltid.

Så hur vore det att hedra alla våldsoffer, inte med en tyst minut utan med en vit månad.

Vad sur jag blir när kroppen inte vill som jag vill!!

De som känner mej väl vet att jag inte har nåt tålamod alls och att jag blir sur om jag måste vänta eller om jag inte får som jag vill. Det här är utan tvekan ett jäkla problem när kroppen inte gör som jag vill. Alltså andra människor och saker runt omkring kan man ju för det mesta få dit man vill men den här jäkla kroppen skiter verkligen i vad jag tycker och vad jag gör. Det hjälper ju liksom inte att bli föbannad det gör ju bara ont ändå. OCH JAG BLIR SÅÅÅÅ SUUR!!!

Jag vet ju att det finns folk som har det mycket värre än jag och det är egentligen inte värken som stör mej mest utan känslan av att det inte är jag som bestämmer. Det hjälper liksom inte hur mycket jag tjatar eller vilka vettiga argument jag kommer med, kroppen skiter liksom i det. Och det är fruktansvärt störande att jag inte kan prata mej fram till ett resultat, det går inte att snacka bort värken.

Jag har träffat min överman och det gör mej riktigt sur!!! Förådd av sin egen kropp - vad är det för ett jäkla sätt?!

Jag har tröttnat på egoister!!

Jag vet inte om det bara är jag men jag tycker att jag allt för ofta nu för tiden möter människor som ägnar den mesta av sin tid åt att sko sig själva. På nåt sätt har det blivit en norm att alltid stå sig själv närmast oavsett vem man trampar på.

Jag kanske är född på fel årtionde för jag tycker fortfarande att solidaritet, jämlikhet och rättvisa är några av de vackraste ord som finns, om man fyller dem med rätt innehåll. Det är dock allt för sällan som detta händer nu för tiden.

Det verkar som det av nån anledning blivit inne att vara en stridig bitch och att det är mesigt att inte ta varje strid eller gå in i varenda konflikt med det enda målet för ögonen att gå vinnande ur striden oavsett resultat.

Det är inte längre uppskattat att vara snäll, för då är man plötsligt en mes. Jag menar inte på nåt sätt att man ska låta sig köras över och jag avskyr människor som inte vågar står för sin sak eller fightas för det man tror på men nu för tiden verkar det som det är att vinna själva striden som är viktigast oavsett resultat och det spelar inte nån roll vem man kör över på vägen.

Det handlar inte längre om sakfrågor eller vad man tror på utan det handlar om det egna jaget. Vad tjänar jag på och vad är bäst för mej??!!

Jag menar, hur ofta hör man att samhällsdebatten i dag handlar om ideologi och värderingar?? I dessa valtider handlar det mesta om vilka löften som gagnar den egna personen snarare än vad som gör det så bra som möjligt för så många som möjligt.

Jag tycker att det är på tiden att vi börjar tänka lite mer med hjärtat och lite mindre med egot!!

För vad är man egentligen som människa utan andra människor?? Man är inte bara ensam - man är ingenting......

Den här filmen kan till och med få mej att vilja skaffa hund igen

Men säg för guds skull ingenting till resten av familjen!!!!

Tio i topp - lista över prylar jag inte kan leva utan!!

1) Min tekopp - herregud, utan min dagliga dos blir jag fullkomligt odräglig!!

2)Duschen - skulle nog lukta riktigt illa utan, särskilt efter gymmet!

3) Bilen - här snackar vi frihet!!!

4) Min laptop - tänk att jag inte fattade hur oumbärlig den är innan jag köpte en egen.

5) Min iPhone - Maria, jag vet att du tycker att den här borde fått första platsen men vi har alla våra prioriteringar

6) Damsugaren - skulle behöva en ny, gärna superturbovariant som kan allt, men den får duga så länge.

7) Mitt lånekort - nyckeln till paradiset!!!

8) Mitt gymkort - nyckeln till ännu ett paradis och i stort sett det enda stället där jag får vara i fred.

9) Min te-termos - alltså, visst går det att göra en kopp i taget men det blir ett jäkla spring!!

10) Mina jobbnycklar - jag känner mej bara halv utan dom!!!

På återseende kära vänner!!!

SVT gör utan tvekan världens bästa barnprogram!!!

Jag är helt såld på Wild kids!!! Tycker det är fenomenalt av SVT att lyckas göra ett barnprogram som både är roligt, spännande, lärorikt, pedagogiskt och underhållande och som dessutom kan tilltala i stort sett hela familjen.

Mina ungar sitter som klistrade när äventyret drar i gång på lördagkvällen och de är lika begaistrade når de tittar på reprisen fyra dagar senare - för den får man inte heller missa. Och jag skulle ljuga om jag påstod att inte jag tycker att det är rätt underhållande och spännande.

Dessutom tycker jag att SVT har lyckats göra en serie som är på ungarnas nivå utan att för den skull behöva vara löjligt tramsig som så mycket annat skräp som görs för barn nu för tiden.

Bra jobbat SVT!!! All heder åt er!!

P.S Jag och sonen håller på båda lagen så slipper vi bli förkrossade när våra favoriter inte vinner den slutliga resan till Afrika D.S

Min hjärna håller på att explodera!!!

Egentligen skulle jag kunna sitta här och skriva i timmar för mitt huvud håller på att svämma över av funderingar men jag har fullt upp med att fokusera på alla skriftliga omdömen så jag återkommer när det lättar lite på trycket - men då ni, då kommer syndafloden!!!

Nåt som jag däremot inte kan vänta med att få ur mej är hur ruskigt frustrerad jag är över den gamla klyschan att "sätta eleven i centrum".

Missförstå mej rätt - jag tycker att det är en självklarhet att människor som jobbar inom skolans värld ska ha detta som sin absoluta målsättning och att det är givet att man i alla lägen ska se situationen ur ett elevperspektiv. Problemet är att detta allt för sällan är den rådande verkligheten.

Hur många är det som på allvar är beredda att i varje daglig situation sätta sina egna intressen åt sidan och låta elevens behov styra?? Ärligt talat, hur många är det som gör det överhuvudtaget??

Allt för få enligt min mening!!! Jag påstår inte att man alltid ska bortse från sina egna behov och önskemål men ambitionen måste ändå vara att så långt det går se till att sätta eleven i centrum och då göra det i både teori och praktik. Allt för ofta blir det bara massa tjusiga ord som i slutändan ändå inte betyder så mycket.

Det kanske låter hårt men jag tycker att det finns för många egoister inom skolans värld som försöker ge sken av att de tycker nåt annat än vad de egentligen gör. I slutändan är det ändå allt för många som står sig själva närmast -och då kanske man ska söka jobb nån annanstans?! Eller åtminstone vara ärlig med vad man tycker!!

Jag har dessutom kommit fram till att om mina närmsta bundsförvanter, ni vet vilka ni är, skulle få för sig att söka sig nån annanstans lär ni bli tvungna att ta mej med. Så letar ni efter nya jobb så får ni allt se till att de har plats för en till för så lätt blir ni inte av med mej!! =)

På återseende!!!