Händer inte så värst mycket här just nu.......

....återkommer när den värsta stressen har lagt sig och jag hittar lugnet och tiden till att skriva....passa på och njut av solen så länge vet jag ;))

Nu var det ett tag sen det kom nån fortsättning på Änglarnas hus....

...men jag har ett inlägg på gång som jag hoppas kan bli färdigt i helgen. Så jag hoppas att ni inte har tappat intresset på grund av att ni fått vänta, lite tålamod bara så kommer det :))

Askmoln = I-landsproblem!!!

Är det inte lite patetiskt ändå när kvällstidningarna rubriker skriker ut problemet med askmolnet från Island som om det vore någon slags världsomfattande katastrof!

Men hallå!!! Människor svälter, torteras, fängslas och avrättas för sina åsikter runt om i världen, ozonhålen blir allt fler och allt större, den förhöjda växthuseffekten hotar att skapa översvämningar runt om i världen, barn misshandlas och våldtas av sina föräldrar, ett stort antal människor står utanför arbetsmarknaden och riskerar att ut försäkras, ungar mobbas och kränks dagligen i skolan och ett stort antal unga människor väljer att ta sina liv varje år - och vad bekymrar vi oss för???

ATT ETT LITET ASKMOLN FRÅN ISLAND SKA FÖRSTÖRA UTLANDSSEMESTERN FÖR ALLA DEM SOM TROTS ALLT ÄNDÅ HAR RÅD ATT UNNA SIG ATT ÅKA PÅ SEMESTER!!!

Helt ärligt - LÄGG AV!!!!!

Ibland när allting bara hopar sig.....

..önskar jag att jag var 17 år igen - fanns ju en himla massa fördelar med den åldern.
Här kommer några....

10 skäl att vilja vara 17 igen:

1) För det mesta var det någon annan som såg till att maten stod på bordet - laga vardagsmat är det absolut tråkigaste som finns!!!!

2) Inga jobbiga räkningar att betala - visserligen inte så mycket pengar att röra sig med heller men ändå.....

3) Rasthallen på De la gardie - kunde visserligen va dötrist att hänga där, eller hur kul som helst!!

4) Massor att se fram emot - körkort, framtida jobb, flytta hemifrån, att få handla på systemet, alla uteställen man snart skulle få komma in på, alla människor man ännu inte träffat, mm, mm

5) Alla planer inför den stundande studenten - själva planerandet var ju nästan det allra roligaste.

6) Garströms - tänk alla timmar man hade tid att hänga där....eller ja, vi tog oss kanske tiden om man ska va ärlig.

7) Alla roliga klasskamrater och kompisarna över huvudtaget som man hade massor av tid att hänga med.

8) Alla sköna lååååånga sovmorgnar på helger och lov - nu för tiden spelar det ju ingen roll om jag är ledig, vaknar runt 7 ändå.

9) Känslan av att vara odödlig - jösses vilka grejer man utsatte sig för på den tiden, fullständigt orädd!!!

10) Känslan av att det alltid fanns någon annan som hade det yttersta ansvaret - vilket gjorde att man kunde ägna sig åt det som var kul utan att fundera så mycket över följderna.

Men sen när man tänker efter finns det ju en himla massa skäl till att det är rätt skönt att man faktiskt inte är 17 längre.....

10 skäl till att det är fantastiskt skönt att inte vara 17 längre:

1) Jag och endast jag bestämmer över mej själv och mitt liv!!

2) Inga lärare som ställer en massa krav och har en massa förväntningar trots att de egentligen skiter fullständigt i hur det går för en.

3) Har redan körkort - frihet!!!

4) Behöver inte längre bo ihop med mina föräldrar - spelar ingen roll hur mycket man älskar dem, 19 år under samma tak räcker!

5) EGEN LÖN!!!! Pengar är frihet!!!

6) Behöver inte längre oroa sig för om man passar in - helt ärligt skiter jag i vad andra tycker, så länge jag följer det jag tror på och respekterar andra människor får folk tycka vad sjutton de vill om mej!

7) Alla sköna människor jag har haft förmånen att träffa och fortfarande har turen att ha i mitt liv.

8) Mitt eget hem - där JAG bestämmer vad som gäller!!!

9) Mina älskade ungar som jag aldrig skulle vilja vara utan.

10) Dessutom är jag bra mycket klokare, smartare, roligare, och bättre på det mesta än jag var då!!!!

Hur man än vrider och vänder på det - den allra bästa tiden är nog ändå just precis NU!!!!

JAG ÄLSKAR UTMANINGAR!!!!

och blir sådär löjligt lycklig när jag får något nytt, roligt och spännande att ta tag i.

Och så i går dök det upp en som gjorde mej fullständigt eld och lågor. Jag och en kollega blev ombedda av en annan skola att komma och hjälpa dem med att få ordning på deras fritidsverksamhet :)) För mej som verkligen brinner för det här kan det inte gärna bli så mycket bättre och jag känner att jag behöver minst dubbelt så många timmar varje dygn så jag kan ta tag i det här NU!!!!

Det bästa av allt är nästan att det är en av våra fritidsföräldrar, som jobbar på den aktuella skolan, som har pratat sig varm för vårt fritids och rekommenderat dem att be oss om hjälp. Är inte det ett erkännande så säg!!!

För en sak ska man ha klart för sig - vi är grymt stolta över vårt fritids men vi har inte fått den verksamhet vi har genom att stå och rulla tummarna och gilla läget. Vi har slitit hårt, riktigt hårt i många år, och nu får vi äntligen ett kvitto på att allt det arbete vi har lagt ner har gett resultat. Vi har väl länge känt att vi är rätt bra på det vi gör men det är ju ändå en helt annan sak att få den bekräftelsen utifrån.

Så nu gott folk, är det bara att rulla upp ärmarna och börja jobba - och jag kommer älska varje sekund!! =))

Varför är vi så rädda för att trampa folk på tårna?

Vad är det som gör att vi så ofta ägnar oss åt att tassa runt problemen istället för att försöka lösa dem? Är det typiskt svenskt eller är det helt enkelt ett mänskligt beteende i störst allmänhet det här med att till varje pris undvika konflikter?

Jag låter detta vara osagt och det är egentligen inte det som är dilemmat. Nej det som bekymrar mej är att jag allt för ofta märker att många vuxna oroar sig mer för att förnärma och stöta sig med andra vuxna än hur de barn som hamnar i kläm mår till följd av denna konflikträdsla. Det som oroar mej allra mest är att detta beteende är så utbrett bland dem som faktiskt har som uppgift att just ta till vara barnens intressen.

Jag kan inte låta bli att bli heligt förbannad när jag ser hur vuxenvärlden gång på gång sviker dem som de har till uppgift att värna om bara för att de oroar sig för hur de vuxna som är inblandade och allt som oftast orsaken till problemen ska reagera. Många av är så rädda för att uppröra andra att de enklaste bekymmer får orimlig proportioner.

Det är ju inte ens säkert att de människor det handlar om kommer att ta illa upp men oron för att de ska göra det allt som oftast gör att man väljer att stoppa huvudet i sanden. Många gånger tror jag att det handlar om att vi är så otränade när det gäller konflikthantering att vi inte ens har en aning om hur vi ska ta tag i saken. Jag är övertygad om att de flesta problem skulle kunna få ganska enkla lösningar om människor bara lärde sig kommunicera på ett respektfullt och konstruktivt sätt men så länge man väljer att blunda för problemen lär man ju inte heller bli bättre på det.

Det som är mest upprörande är ju ändå när vi ser att barn verkligen hamnar i kläm och far illa men vi ändå, av rädsla, väljer att inte se vad som sker. Hur kan det komma sig att de vuxnas välmående så ofta är viktigare än barnens? Jo, helt enkelt för att vi inte är lika rädda för hur barnen ska reagera. Det hjälper ju inte hur många barnkonventioner, socilatjänstlagar eller likabehandlings planer det finns om det ändå inte finns ansvarsfulla vuxna som är beredda att visa lite civilkurage och ser till att de efterlevs.

Jag tänker inte påstå att jag tar strid i alla lägen heller men om jag inte gör det så handlar det väldigt sällan om en rädsla för hur de vuxna ska reagera, då handlar det om att jag inte vet hur det kommer att påverka de barn som är inblandade. Det som gör mej allra mest frustrerad är att det ofta inte hjälper hur många strider jag är beredd att utkämpa för att det allt som oftast finns någon annan som bär ansvaret som inte är villig att göra sin del för att lösa problemet.

Det viktigaste är ändå att fortsätta att ta fighten för jag struntar ärligt talat i hur många tår jag behöver trampa på, när det gäller alla de barn jag möter är jag beredd att ta striden; varje gång. Och jag hoppas att lite fler vuxna skulle vara villiga att göra detsamma.

Alldeles för mycket som rör sig i huvet just nu, hittar inte vare sig tiden eller koncentrationen att skriva för tillfället.....

återkommer när det lugnat ner sig något......ta hand om er så länge!

Är det inte väldigt mycket märkliga åsikter som GUD får skulden för?

Just som man någonstans trodde att det fanns ett visst hopp för framtiden när det gäller vissa religiösa samfund och organisationers fördomsfulla inställning till homo- och bisexuella får vi se ännu ett prov på vad dessa bakåtsträvare egentligen står för.

Förra veckan gick Kristdemokraterna ut och förkunnade att i år så skulle de minsanna gå med i Pride-festivalen för att visa att de äntligen blivit ett parti som lagt de värst förtryckarfasonerna bakom sig. Om detta verkligen handlar om ett ärligt försök att ta itu med sina fördomar och en strävan mot ett mer modernt och verklighetsförankrat parti eller om det bara handlar om röstfiskeri och ett spel för gallerierna låter jag vara osagt. Det kändes ändå som en positiv signal och äntligen ett litet steg i rätt riktning.

Dessvärre hade vi ju inte möjlighet att glädjas åt detta besked någon längre stund för i nästa sekund så avslöjar istället Kalla fakta hur den förövrigt så respekterade Frälsnings Armén metodiskt arbetar för att sprida sitt homofobiska budskap till nästa generation och hur de mycket medvetet väljer att utesluta denna grupp ur sin församling genom att helt enkelt vägra tillåta dem ett aktivt medlemskap. De går till och med i vissa fall så långt att de fortfarande lever kvar i den bisarra tron att homo och bisexuallitet går att bota genom envishet och bön.

Jag kommer aldrig att sluta förvånas över hur mycket strunt vår herre där uppe tvingas stå till svars för i fördomarna och förtryckets namn. För oavsett om man väljer att tro på honom eller inte, kan man ju inte låta bli att tycka lite synd om karln som får skulden för allt dumt som delar av mänskligheten hittar på.

10 frågor man borde ställa....istället!!

Har ni någon gång funderat på hur många meningslösa samtal vi ägnar oss åt så gott som dagligen, speciellt när vi träffar människor som vi inte känner så väl eller som vi inte träffat på länge? Inte så att jag tycker att man ska undvika dialog eller samtal med bekanta och obekanta- tvärtom, jag tycker bara att de kunde ge så mycket mer. Så istället för att avhandla dagsformen hos vederbörande och dennes familj eller få höra långa utläggningar om helgens utflykt till Ullared mm, så kommer här förslag på 10 frågor som jag tycker att man kan ägna sig åt att ställa istället. Vem vet, vi kanske helt enkelt kan lära känna varandra - på allvar.

1) Vad röstade du på i förra riksdagsvalet? Varför ska det vara sådan tabu att prata om politik? Hela livet handlar ju faktiskt om det.

2) Tror du på ett liv efter detta? Jag menar det är ju ingen som egentligen vet så det är ju fritt fram att spekulera hej vilt.

3) Är du för eller emot dödsstraff?

4) Tycker du att homosexuella ska gifta sig? Tänk vad många följdfrågor det kan bli på den.

5) Hur stor roll tror du att det egentligen spelar att Obama är svart?

6) Vilken tycker du är den viktigaste uppfinningen genom tiderna? Man får inte välja hjulet!

7) Vilken av alla dina prylar skulle du ha svårast att klara dej utan?

8) Vad skulle du vilja jobba med, egentligen? Mycket mer spännande än vad man faktiskt jobbar med.

9) Om du var tvungen att välja bort en av följande högtider - jul, påsk, midsommar och nyårsafton, för alltid, vilken skulle du då välja? Och varför?

10) Om du fick leva om ditt liv så här långt, vilka 5 livsavgörande händelser skulle du i så fall vilja ändra på? Man måste välja!!

Tänk så många intressanta samtal du skulle ha om du istället för att slentrianmässigt fråga hur någon mår (det är självklart också viktigt - om man visar att man verkligen vill veta) eller vad de haft för sig i helgen, valde att ställa någon eller några av dessa frågor.

Det värsta som kan hända är ju att den du pratar med vägrar svara, har du tur kanske du får chansen att faktiskt lära dej något nytt om människor du tror att du känner =))

Änglarnas hus

Måndagen den 21:a juni

Efter en orolig natt med med många mardrömmar och väldigt lite sömn vaknar Hanna av solens envisa strålar som retfullt letar sig in mellan de fördragna gardinerna. Efter gårdagens uppskakande händelser hade hon till slut övermannats av en förlamande trötthet och i sin önskan att så snabbt som möjligt få gömma sig under det trygga täcket helt enkelt glömt att dra ner persinnerna. I ett naivt försök att hålla den påträngande verkligheten på så långt avstånd som möjligt hade hon enbart dragit igen de ljust nougatfärgade öljettlängderna som inte på långt när lyckades hålla solens envisa strålar ute. Det tog en stund innan hennes sömndruckna ögon lyckades fixera klockradion tillräckligt länge för att hon till sin besvikelse skulle upptäcka att klockan än så länge bara hunnit bli kvart över 5. Trots att tröttheten låg som en tjock filt över hela henne insåg hon snart att det inte var någon större idé att hoppas på att somna om, i alla fall inte den närmaste stunden. När hon efter ännu några minuters överläggning med sig själv till slut satte sig upp på sängkanten upptäckta hon hur otroligt kissnödig hon var. Gårdagens många koppar med lugnande hett te gjorde sig påminda och trots att hela hennes kropp gjorde ett tappert försök att protestera blev hon ändå till slut tvungen att släpa sig iväg till toaletten. När de mest akuta toalettbestyren var avklarade och Hanna övergick till handfatet för att tvätta händerna blev hon alldeles förskräckt när hon såg sitt eget till tuffsade ansikte i badrumsspegeln. Den stora revan i pannan i kombination med den rodnande svullna kinden skulle kunna slag på vem som helst, hon såg verkligen förskräcklig ut. Medan hon betraktade sitt misshandlade anlete blev hon också uppmärksam på huvudvärken som pulserade innanför pannbenet. Under tiden som hon försökte besluta sig för vad hon skulle ta sig för här näst, göra ett försök att krypa ner i sängen igen eller brygga sig en kopp stärkande kaffe och låta TV`n göra henne sällskap en stund, så kom hon fram till att ett par alvedon nog var det som frestade mest just nu. Hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon så sent som dagen innan varit förståndig nog att ta vägen förbi apoteket för att fylla på hemapoteket med så väl plåster och Idominsalva som värktabletter. Ett stort glas vatten och två alvedon senare låg hon åter i sin säng. När hon väl tagit sig ut i köket kändes det där med kaffe som en riktigt usel idé som allt fick vänta några timmar till och valet att krypa ner i den varma trygga sängen igen var inte längre särskilt svårt. Innan hon hade återvänt till sängen hade hon varit förståndig nog att dra för persiennerna och när hon nu slöt ögonen i det betydligt behagligare mörkret kände hon till sin lättnad att den välbehövliga sömnen inte alls vara långt borta. För ett ögonblick återvände tankarna till gårdagens skrämmande upplevelser, men Hanna valde att beslutsamt slå dem ifrån sig och bara minuterna senare andades hon tung när hon återigen vara på väg in i den sömn som hennes kropp och själ så väl behövde.

Fyra timmar senare slår Hanna åter upp ögonen och konstaterar förvånat att hon faktiskt sovit helt utan drömmar och att hon trots allt känner sig ganska så utvilad. Utvilad och hungrig. Bestämt sätter hon sig upp och det är först när hon är på väg att ställa sig som hon inser att hon ändå är ganska så snurrig. Motvilligt slår hon sig åter ner på sängkanten i väntan på att den värst yrseln ska ge med sig. Det är väl inte så konstigt att världen går runt, när hon räknar efter kommer hon fram till att det trots allt är nästan 18 timmar sedan hon åt något senast och magen kurrar högljutt i protest mot att behöva vänta. När huvudet äntligen verkar ha fallit på plats igen gör Hanna ett nytt, betydligt försiktigare försök att komma på fötter. Den här gången funkar det betydligt bättre och på skakiga ben tar hon sig ut till det väntande kylskåpet. När hon väl fått upp dörren inser hon dock att det gapar sorgligt tomt, tanken var ju att hon skulle stuckit och veckohandlat efter den obligatoriska löprundan. Nu blev det ju av förklarliga skäl inte så och Hanna får nöja sig med det som står till buds - det slutar med att hon knaprar i sig tre skivor Falu rågrut på stående fot som hon sköljer ner med ett stort glas apelsin juice. Det stillade åtminstone den värsta hungern. Samtidigt som hon laddar bryggaren för morgonens första välbehövliga kopp kaffe inser hon, med viss bävan, att en tur ner till centrum skulle bli nödvändig vare sig hon ville det eller inte. Medan hon väntar på att kaffet ska bli klart beslutar hon sig för en snabb uppiggande dusch, för att sedan försöka ta itu med att täcka över de värsta skadorna så gott det går. Att ta en tur tur Ica är uteslutet, att möta kollegornas undrande blickar kändes i nuläget helt otänkbart. Det fick bli en tur till Coop nära, även om det av princip bar henne emot. I samma stund som de första välgörande vattendropparna snuddar hennes hud börjar hon sin vana trogen göra upp en plan för dagen. Frågan var när det skulle vara som mest riksfritt att ge sig ut på stan, det var ju trots allt måndag så en förmiddagstur borde vara att föredra. Kom hon bara i väg innan lunch så borde hon kunna undvika den värsta ruschen En och pensionär skulle hon väl bli tvungen att stå ut med, men det kunde ju vara värre. Därefter var det storstädning som gällde, det fanns väl inget som kunde skingra tankarna och vara så befriande som att gå loss på lägenheten med dammsugare och skurborste från golv till tak. Med radion på hög volym kunde det till och med vara riktigt roligt, åtminstone tills den alltid lika lättstörda fru Gren i våningen över började protestera högljutt genom att metodiskt och mycket envist stampa i golvet samtidigt som hon hävde ur sig den ena förbannelsen efter den andra över hur dagens ungdom fördärvade världen. Hanna brukade faktiskt tycka att det kunde vara ganska så underhållande och det hände att hon vred upp radion på högsta bara för att få en reaktion. När hon så återigen inspekterar sitt sargade ansikte samtidigt som hon funderar över vad som kommer krävas för att täcka över det värsta, slår det henne att hon har ännu ett litet dilemma att ta itu med innan denna måndag kommer vara till ända, Micke. Hur mycket det än bär emot inser hon att hon måste prata med honom, helst så snart som möjligt. Vem vet vad han kan ta sig för att sprida ut annars. Hon rös av obehag vid tanken på att hon skulle bli tvungen att prata om de händelser som hon för tillfället ägnade all sin kraft åt att hålla ifrån sig. Nåja, det fick bli ett senare problem, tänkte hon medan hon gick igenom sminkväskan på jakt efter något som kunde dölja det värsta......för även om det gjorde ont inuti behövde det ju inte synas utanpå.......

Fortsättning följer.......