Jag blir otroligt imponerad av dessa vuxna som har ett oändligt lugn och tålamod. Och alla dessa trasiga ungar som för en ständig kamp för att hitta ett sätt att fungera i en tillvaro som inte passar dem - jag blir alldesles varm i hela hjärtat! Se den!!!!! onsdag 30 mars 2011
Helt klart sevärd!!!
Jag blir otroligt imponerad av dessa vuxna som har ett oändligt lugn och tålamod. Och alla dessa trasiga ungar som för en ständig kamp för att hitta ett sätt att fungera i en tillvaro som inte passar dem - jag blir alldesles varm i hela hjärtat! Se den!!!!! 
tisdag 29 mars 2011
Så vaknar själen sakta och ber om att få gå
jag öppnar dörren, visar vägen, och lämnar fönstret mitt på glänt.
Mina sinnen vilar ännu men bevarar minnena så små
försöker samla min tankar och sätta livet mitt på pränt.
För hjärtat mitt är öppet och väntar på en vän
jag lyssnar, och jag vakar och undrar vad det är som hänt.
Något kommer att förändras, jag har det ju på känn
för allting blir så tyst nu när vindarna har vänt.
Så tänder jag ett ljus och låter tiden ha sin gång
finner mej till ro medans natten sakta smyger in.
I trädens alla kronor viskar månen nu sin sång
han tar mej stilla i sin famn och kallar mej för sin.
För jag ska inte längre vandra ensam på min väg
nej, sanningen har sagt mej att den tiden är förbi.
I trappan klampar framtiden i kapp med raska steg
klappar mej på axeln och säger - nu du, är det bara vi.
jag öppnar dörren, visar vägen, och lämnar fönstret mitt på glänt.
Mina sinnen vilar ännu men bevarar minnena så små
försöker samla min tankar och sätta livet mitt på pränt.
För hjärtat mitt är öppet och väntar på en vän
jag lyssnar, och jag vakar och undrar vad det är som hänt.
Något kommer att förändras, jag har det ju på känn
för allting blir så tyst nu när vindarna har vänt.
Så tänder jag ett ljus och låter tiden ha sin gång
finner mej till ro medans natten sakta smyger in.
I trädens alla kronor viskar månen nu sin sång
han tar mej stilla i sin famn och kallar mej för sin.
För jag ska inte längre vandra ensam på min väg
nej, sanningen har sagt mej att den tiden är förbi.
I trappan klampar framtiden i kapp med raska steg
klappar mej på axeln och säger - nu du, är det bara vi.
söndag 27 mars 2011
Ibland måste jag bara få gnälla lite!
Jag tror att det är i det närmaste omöjligt att leva sig in i smärta som man aldrig själv har upplevt och därför försöker jag alltid intala mej att det inte är nån ide att gnälla för det hjälper inte ett jävla dugg och det är ändå ingen som kan förstå på vilket sätt och hur jäkla ont jag har. Dessutom har de flesta människor antagligen nog av sina egna smärtor.
Men ibland, men bara ibland måste även jag få gnälla lite. För just nu har jag ta mej fasen fått nog!!!Det är näst intill omöjligt att förklara hur det känns att leva med kronisk smärta i nästan 20 år. Hur ska man kunna förstå det om man aldrig själv har upplevt det?
Problemet för mej är egentligen inte hur ont det gör utan att det gör ont oavbrutet och hela tiden. Det finns ingen början och det finns inte heller nåt slut. Man somnar med värk och vaknar nästa morgon med samma smärta.
Ibland kan jag till och med tycka att det är skönt när det gör ondare än vanligt för då blir det i alla fall lite variation och förhoppningsvis blir det ju också då så småningom lite bättre. För det jävligaste är att det är konstant.
Det största problemet är egentligen inte heller ryggen och benet, där smärtan sitter, utan huvudet. Mitt huvud orkar helt enkelt inte längre med att kroppen har ont.
Att sen dessutom under vissa perioder gå omkring och vara drogad av starka värktabletter bara för att orka ta sig genom dagen ger ju någonstans ännu mera ångest. Vem sjutton vill gå omkring och vara ständigt avtrubbad och vem vill fastna i det.
Så även om jag vet att det inte lönar sig att gnälla - ibland blir det bara för mycket!!!!!
JAG TROR JAG HÅLLER PÅ OCH GÅR SÖNDER!!!!!
Änglarnas hus
Söndagen den 20:e juni Solen var långsamt på väg ner och hon njöt av att känna hur hon med lätthet tog sig runt det första varvet på den 1.2 mil långa löparrundan. Andningen var behagligt lugn och Hanna tog sig tid att njuta av den vackra omgivningen med den vid det här laget eldröda solen som målade den ljusblå himlen i de mest underbara nyanser. Det var länge sen hon kände sig så befriande stark. Hon skulle kunna springa precis hur långt som helst. Inte ens rundans tyngsta uppförsbacke fick henne att tappa fart. Väl uppe vid krönet bestämde hon sig för att köra lite intervaller, det var ju lika bra att passa på när hon ändå hade sånt flyt. Hon joggade i makligt takt ner för den branta backen för att sedan göra en tvär vändning och ge gärnet hela vägen upp, åter jogga ner till början för att göra om samma procedur igen. Hjärtat pumpade på bra när hon gav sig upp för den fjärde vändan och hon kände mjölksyran ge sig till känna i låren, bara en gång till sen skulle hon fortsätta vidare. När hon nådde krönet efter den femte fighten med den branta uppförsbacken blev hon tvungen att stanna ett kort ögonblick för att hämta andan. Hon flåsade häftigt och det tog ett par minuter innan hjärtat hittade tillbaka till sin tidigare behagliga rytm. Nöjd med sig själv joggade Hanna i maklig takt vidare och med Bryan Adams "summer of 69" i öronen hittade hon snart tillbaka till sitt tidigare tempo. Ganska exakt 28 minuter senare var hon tillbaka i den branta backen igen men vid det här laget var hon ganska så slutkörd så nu ville hon bara ta sig igenom de sista kilometrarna genom skogen för att sedan fortsätta den korta biten på cykelvägen den sista halvkilometern hem. Solen hade nästan försvunnit helt bakom trädtopparna och trots att Hanna var ordenligt varm och svettig kunde hon ana att temperaturen var på väg att gå ner. Hon var riktigt trött men det kändes fortfarande rätt så behagligt och hon hade ingen tanke på att sänka tempot utan fortsatte i samma regelbundna takt även den sista biten. Bryan Adams hade fått lämna plats för Takida och hon njöt av att känna hur stegen flöt på i samma takt som musiken. Hon var helt upptagen med sina egna tankar när han plötsligt kastade sig emot henne och kramade en otäckt stark arm runt hennes kropp samtidigt som han höll den andra i ett fast grepp runt hennes hals. Hon tappade balansen och var på väg att falla men slets istället bakåt in i ett närliggande buskage. Hjärtat dunkade förfärligt hårt och det kändes som hela hon var på väg att explodera. Hon försökte förgäves vrida loss sina armar för att kunna slå sig fri men hon hade inte en chans. Han var alldeles för stark. Istället försökte hon sig på ett desperat skrik men tystades raskt ner av en hanskklädd hand som bestämt kramade till över hennes mun. Paniken växte och det var som om luften tog helt slut, hur desperat hon än försökte kändes det inte som hon lyckades få in nån luft alls genom näsan och hon insåg skräckslaget att hon var på väg att svimma. Det fick hon bara inte, då skulle det va kört Med en sista kraftansträngning lyckades hon fokusera på det enda hon kunde komma på. Med det sista av sin vilja och envishet orkade hon till slut få isär käkarna ett par centimeter för att i nästa stund med all kraft hon kunde uppbåda bita till i den handskklädda näve som hindrade henne från att få luft. - Helvete!! Gör faan inte om det där!! Till Hannas lättnad släppte han taget men gav henne i stället en rejäl knuff så hon slog i marken. Det var ett tätt busksnår så hon rev sig rejält på väg mot backen. I ett desperat försök att bli fri skrek hon allt hon kunde och sparkade vilt omkring sig men han var både snabb och stark och inom bara några sekunder hade han henne under sig och handen låg nu i ett ännu fastare grepp över hennes lilla mun. Han la hela sin tyngd över henne och med en väsande ilsken röst viskade han i hennes öra: - Om du så mycket som säger ett ord till så slår jag hjäl dej!!! Nu såg hon för första gången sin förövare i ögonen. Hatet och ilskan i dem fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. "Nu e det kört" tänkte hon skräckslaget, " Jag kommer aldrig levande ur det här" Det var bara de svarta ögonen hon kunde se, förövrigt var han maskerad. Han hade en svart mössa och en röd mönstrad snusnäsduk över munnen, en sån som pappa brukade ha runt halsen under skinnjackan, hann hon tänka innan hon kände den snabba örfilen som brände till över hennes kind, som för att understryka sitt tidigare hot. Hanna blev alldeles kall och livlös, och när han började slita i hennes shorts intalade hon sig att det nog ändå var bäst att inte försöka göra motstånd. Om hon bara låg där alldeles stilla tills han var färdig kanske hon ändå skulle få leva. Men så när hon trodde att allt var förbi stannade han helt plötsligt till i sitt desperata arbeta med att få av henne träningskläderna. Hon såg hur han stelnade till och lyssnade. Det var först alldeles tyst men sen kunde hon höra glada röster på håll, röster som helt klart kom närmare. "Snälla, snälla, någon, kom och hjälp mej! Snälla!!!" önskade hon desperat medans hon låg helt stilla och bara väntade på att mardrömmen skulle fortsätta. Men det gjorde den inte. Helt plötsligt försvann skinhandsken över munnen och på bara ett ögonblick var han borta. Hon kunde inte tro att det var sant. Hon låg alldeles stilla några minuter och bara lyssnade på sitt eget hjärta och alla ljud runt omkring. Hon vågade inget annat. När hon väl förstod att han faktiskt var försvunnen började hela hon att darra, alldeles okontrollerat. På skakiga ben ställde hon sig försiktigt upp, sträckte på sig och försökte fästa blicken. Så när hon till slut kände sig tillräckligt stadig på benen började hon äntligen springa; och hon sprang, som hon aldrig sprungit förut. Fortsättning följer........
onsdag 23 mars 2011
Mest av allt så vill jag att du ska våga älska mej!
Jag vill att du ska vänta när jag behöver tid.
Jag vill att du ska finnas där och ge mej stilla frid.
Jag vill att du ska längta när jag inte finns hos dej.
Men mest av allt så vill jag att du ska våga älska mej.
Jag vill att du ska se mej när jag visar mej för dej.
Jag vill att du ska lyssna när jag vädjar just till dej.
Jag vill att du ska hålla mej när jag öppnar mej för dej.
Men mest av allt så vill jag bara att du ska våga älska mej.
Jag vill att du ska glädjas när du ser på mej.
Jag vill att du ska njuta av att vara nära mej.
Jag vill att du ska önska att jag alltid finns hos dej.
Men mest av allt så vill jag att du ska våga älska mej.
Det är alldeles för lite Hasse och tage i tv nu för tiden!!
Snacka om att detta är värsta nostalgitrippen!! Jag har i stort sett vuxit upp med Hasse och Tage och det fanns perioder när jag kunde rabbla flera av deras klassiska sketcher utantill. Det lustiga eller kanske snarare skrämmande är ju att flera av deras mer samhällskritiska inslag känns ruskigt aktuella även i dag!
tisdag 22 mars 2011
Änglarnas hus
Söndagen den 20:e juni
Som så många gånger förr förvånades Hanna över att en enda person lyckades få ihop så otroligt mycket tvätt på bara knappa 14 dagar. Hon hade precis bara börjat ta sig igenom och sortera den enorma tvätthögen när hon insåg att hon knappast skulle hinna bli färdig med allt den här gången heller. Fyra timmar i tvättstugan var på tok för lite när den slitna utrustningen bestod av två vid det här laget skrotfärdiga tvättmaskiner som var och en tog minst 2 timmar på sig för att ta sig igenom ett högst ordinärt 60-graders program. När dessutom husets enda torktumlare bestämde sig för att strejka regelbundet efter var 6:e tvätt och krävde att bli ompysslad av fastighetsbolagets ständigt frånvarande vaktmästare för att ställa upp och köra ett par varv till så var det snarare en regel än ett undantag att den lilla tvårummaren var belamrad med blöta plagg det närmaste dygnet efter ett besök i tvättstugan. Hanna hade vid flera tillfällen försökt boka upp sig på ett åtta-timmars pass men då hade hon snabbt fått lära sig att i det här huset fanns det en oskriven regel som sa att det var fyra timmar, och inte en minut mer som gällde. Försökte man bryta mot den lilla regeln fick man finna sig i att ens tvätt bryskt plockades ur såväl tvättmaskin som tumlare och dumpades i någon av de två skurhinkar som fanns till hands för att hyresgästerna plikttroget skulle kunna städa ordentligt efter sig. Det hade också hänt vid åtminstone ett av dessa tillfällen att Hanna hade fått en ilsken lapp i brevinkastet där hon bestämt informerades om att - "i det här huset samsas vi minsann om tiderna och om inte det passade var det bara att investera i en egen tvättmaskin".
Medans hon sorterade tvätten efter färg och temperatur passade hon på att känna igenom fickorna i alla sina byxor samtidigt som hon förbannade sig själv för att hon var så dålig på att tömma dem redan när hon la plaggen i tvättkorgen. Hon förvånades också över hur otroligt mycket prylar hon gick och bar omkring på. Förutom de vanligt förekommade hårsnoddarna och växelmynten hittade hon tre lipsyl -konstigt att hon aldrig hittade dem när hon behövde dem utan ständigt var tvungen att köpa nytt, två tamponger, några gem, en säkerhetsnål, två hårspännen, en sliten tjuga samt en mängd lappar i olika storlekar och färger.
När hon kände igenom shortsen hon hade på sig härom dagen blev hon glatt överraskad när hon upptäckte den rosa, vid det här laget ganska skrynkliga, lapp som hon leende tagit emot av den blonde ynglingen i gathörnet utanför ica-butiken. Det var visserlignen inte första gången hon hittat en av dessa små "reklamlappar" i nån av sina fickor men då brukade de allt som oftast hamna i närmsta papperskorg. Den här gången läste hon nyfiket igenom vad det stod:
Som så många gånger förr förvånades Hanna över att en enda person lyckades få ihop så otroligt mycket tvätt på bara knappa 14 dagar. Hon hade precis bara börjat ta sig igenom och sortera den enorma tvätthögen när hon insåg att hon knappast skulle hinna bli färdig med allt den här gången heller. Fyra timmar i tvättstugan var på tok för lite när den slitna utrustningen bestod av två vid det här laget skrotfärdiga tvättmaskiner som var och en tog minst 2 timmar på sig för att ta sig igenom ett högst ordinärt 60-graders program. När dessutom husets enda torktumlare bestämde sig för att strejka regelbundet efter var 6:e tvätt och krävde att bli ompysslad av fastighetsbolagets ständigt frånvarande vaktmästare för att ställa upp och köra ett par varv till så var det snarare en regel än ett undantag att den lilla tvårummaren var belamrad med blöta plagg det närmaste dygnet efter ett besök i tvättstugan. Hanna hade vid flera tillfällen försökt boka upp sig på ett åtta-timmars pass men då hade hon snabbt fått lära sig att i det här huset fanns det en oskriven regel som sa att det var fyra timmar, och inte en minut mer som gällde. Försökte man bryta mot den lilla regeln fick man finna sig i att ens tvätt bryskt plockades ur såväl tvättmaskin som tumlare och dumpades i någon av de två skurhinkar som fanns till hands för att hyresgästerna plikttroget skulle kunna städa ordentligt efter sig. Det hade också hänt vid åtminstone ett av dessa tillfällen att Hanna hade fått en ilsken lapp i brevinkastet där hon bestämt informerades om att - "i det här huset samsas vi minsann om tiderna och om inte det passade var det bara att investera i en egen tvättmaskin".
Medans hon sorterade tvätten efter färg och temperatur passade hon på att känna igenom fickorna i alla sina byxor samtidigt som hon förbannade sig själv för att hon var så dålig på att tömma dem redan när hon la plaggen i tvättkorgen. Hon förvånades också över hur otroligt mycket prylar hon gick och bar omkring på. Förutom de vanligt förekommade hårsnoddarna och växelmynten hittade hon tre lipsyl -konstigt att hon aldrig hittade dem när hon behövde dem utan ständigt var tvungen att köpa nytt, två tamponger, några gem, en säkerhetsnål, två hårspännen, en sliten tjuga samt en mängd lappar i olika storlekar och färger.
När hon kände igenom shortsen hon hade på sig härom dagen blev hon glatt överraskad när hon upptäckte den rosa, vid det här laget ganska skrynkliga, lapp som hon leende tagit emot av den blonde ynglingen i gathörnet utanför ica-butiken. Det var visserlignen inte första gången hon hittat en av dessa små "reklamlappar" i nån av sina fickor men då brukade de allt som oftast hamna i närmsta papperskorg. Den här gången läste hon nyfiket igenom vad det stod:
Är du en sökare? Vill du också hitta svaren på alla dina frågor?
Vill du känna gemenskap? Vill du, precis som vi finna en mening med livet?
Då är det dags för dej att välja väg! Du kan också bli en del av något större!
Välkommen till en inspirerande kväll där du och dina frågor står i centrum!
Välkommen till Folkets hus
Torsdagen den 24:e juni 18.00
Gabriels Änglar
Hanna log lite tveksamt för sig själv, Gabriels Änglar, vad sutton var det för nåt? Antagligen ett gäng fri -religiösa galningar som predikar om att jorden ska gå under och att de som väljer den rätta vägen skall få frälsning och lämna jordelivet i ett glänsande tefat. För det var väl sånt de höll på med, de fri - religiösa, eller? Hon skulle aldrig erkänna det men hon blev trots allt lite nyfiken. Han såg ju helt normal ut, killen som gav henne lappen. Ja, han var ju t.o.m. riktigt söt. Pålitlig och trovärdig på nåt vis, hur hon nu kunde göra den bedömningen efter deras få korta möten. men hon hade ju faktiskt sett honom flera gånger tidigare, och han såg ju riktigt snäll ut; ja, helt enkelt normal.
Hon la lappen på sängbordet innan hon samlade ihop de första två tvätthögarna för att bege sig ner till den väntande tvätt stugan. När hon tänkte efter var hon ju faktiskt ledig på torsdag kväll, och hon hade ju egentligen inget annat för sig. Förutom den vanliga löprundan då, men den hann hon ju med senare.....faktiskt......
Fortsättning följer............
måndag 21 mars 2011
Måste bara fila på det lite till -
inte helt nöjd men orkar inte skriva mer i kväll så jag jobbar på att komma med en fortsättning i morgon....
Ha det bäst så länge!
Ha det bäst så länge!
lördag 19 mars 2011
onsdag 16 mars 2011
Blondiner att lita på!
Det ska ärligt erkännas att det har hänt vid mer än ett tillfälle att jag har spytt galla över alla blåsta blondiner som tillåts ta allt för mycket plats i media och jag tillstår att det det kanske är på sin plats att ge blondinen som sådan en viss uprättelse.
För självklart så inser även jag att det inte är hårfärgen som gör att vissa tjejer beter sig som korkade bimbos och givetvis så vet jag att det finns en hel massa smarta och intelligenta blondiner som är värda att beundra. Det jag vänder mej emot är väl snarare fenomenet med unga kända tjejer som medvetet framställer sig som så där lagom blåsta och som försöker överleva på ett par uppblåsta bröst, ett blont hårsvall och ett snyggt yttre istället för att använda sitt huvud för att ta sig fram och bli kända här i världen.
Så för att ge alla smarta blondiner viss upprättelse så kommer här min lista på -
Blondiner värda att beundra:
Marie Fredriksson - besitter fortfarande en av Sveriges bästa röster, dessutom verkar hon ha båda fötterna på jorden.
Robyn - att denna tidigare lite småstöddiga tonåring skulle växa upp till en av våra största artister med en integritet och ödmjukhet som få artister av världsklass kan skryta med. Hon är bara hur cool som helst och helt enkelt bäst!!!!
Pink - Inte så mycket för hennes musik, som jag fullkomligt älskar, utan mer för hennes attityd, civilkurage och mod att ifrågasättta och sticka ut. Pink är en av de bästa förebilder en ung tjej kan ha, den sorts förebilder som det finns allt för få av.
Kattis Ahlström - Att gå från att va en halvtaskig programledare i en halvtaskig lördagsunderhållning till att driva en egen tidning är ju ändå rätt beundransvärt.
Gry Forsell - tycker helt ärligt att hon är en av våra främsta kvinnliga programledare, både i tv och på radio. Hon är påläst, trevlig, rolig, rapp i käften och har en pondus som är ganska imponerande. Dessutom är hon den enda som lyckas sätta Anders Timell på plats.
Anna Lind - hennes tragiska bortgång var en av vårt lands största förluster! Hade hon fått ta över som partiledare för socialdemokraterna hade vi inte haft en borgerlig regering i dag - det är jag fullständigt övertygad om!!!
För självklart så inser även jag att det inte är hårfärgen som gör att vissa tjejer beter sig som korkade bimbos och givetvis så vet jag att det finns en hel massa smarta och intelligenta blondiner som är värda att beundra. Det jag vänder mej emot är väl snarare fenomenet med unga kända tjejer som medvetet framställer sig som så där lagom blåsta och som försöker överleva på ett par uppblåsta bröst, ett blont hårsvall och ett snyggt yttre istället för att använda sitt huvud för att ta sig fram och bli kända här i världen.
Så för att ge alla smarta blondiner viss upprättelse så kommer här min lista på -
Blondiner värda att beundra:
Marie Fredriksson - besitter fortfarande en av Sveriges bästa röster, dessutom verkar hon ha båda fötterna på jorden.
Robyn - att denna tidigare lite småstöddiga tonåring skulle växa upp till en av våra största artister med en integritet och ödmjukhet som få artister av världsklass kan skryta med. Hon är bara hur cool som helst och helt enkelt bäst!!!!
Pink - Inte så mycket för hennes musik, som jag fullkomligt älskar, utan mer för hennes attityd, civilkurage och mod att ifrågasättta och sticka ut. Pink är en av de bästa förebilder en ung tjej kan ha, den sorts förebilder som det finns allt för få av.
Kattis Ahlström - Att gå från att va en halvtaskig programledare i en halvtaskig lördagsunderhållning till att driva en egen tidning är ju ändå rätt beundransvärt.
Gry Forsell - tycker helt ärligt att hon är en av våra främsta kvinnliga programledare, både i tv och på radio. Hon är påläst, trevlig, rolig, rapp i käften och har en pondus som är ganska imponerande. Dessutom är hon den enda som lyckas sätta Anders Timell på plats.
Anna Lind - hennes tragiska bortgång var en av vårt lands största förluster! Hade hon fått ta över som partiledare för socialdemokraterna hade vi inte haft en borgerlig regering i dag - det är jag fullständigt övertygad om!!!
tisdag 15 mars 2011
Blir ju bara rörig i huvet!
På något sätt verkar det vara oundvikligt - jag kan inte gå på en föreläsning utan att det blir rörigt i huvudet på mej! Det spelar ingen roll egentligen om föreläsningen är bra eller dålig, så länge det handlar om ett ämne som engagerar mej så är det kört.
Detta hände så sent som i dag - var på en föreläsning om "de hemliga barnen", alltså barn till missbrukande föräldrar, och nu sitter jag här igen med huvudet sprängfyllt av tankar och funderingar. Detta trots att de två timmar vi tillbringade på högskolan i Skövde inte var särskilt givande och trots att jag hört det mesta förut - det sätter lik förbaskat igång värsta cirkusen i skallen på mej och jag kan redan nu se hur den kommande natten kommer att bli - sömnlös!!!
Självklart är ju hela idéen med att gå på föreläsningar att de ska sätta igång en process och att man ska uppfyllas av en mängd nya tankegångar som får en att utvecklas och gå vidare. Problemet med mej är att det allt som oftast leder till att jag får en massa barn som snurrar runt i min lilla hjärna, barn och en enorm oro för desamma.
Det som framför allt fyller mina tankar i kväll är vilka barn vi missar? Vad är det vi inte ser? Vad borde jag ha gjort? Vad ska jag göra nu och vart ska jag börja? Framför allt - vilka borde jag ha anmält och hur illa har de drabbats p.g.a. att jag inte har gjort det?
Så, som sagt - det finns ju en hel del att fundera över och risken är mycket stor att det blir ännu en sömnlös natt!
Detta hände så sent som i dag - var på en föreläsning om "de hemliga barnen", alltså barn till missbrukande föräldrar, och nu sitter jag här igen med huvudet sprängfyllt av tankar och funderingar. Detta trots att de två timmar vi tillbringade på högskolan i Skövde inte var särskilt givande och trots att jag hört det mesta förut - det sätter lik förbaskat igång värsta cirkusen i skallen på mej och jag kan redan nu se hur den kommande natten kommer att bli - sömnlös!!!
Självklart är ju hela idéen med att gå på föreläsningar att de ska sätta igång en process och att man ska uppfyllas av en mängd nya tankegångar som får en att utvecklas och gå vidare. Problemet med mej är att det allt som oftast leder till att jag får en massa barn som snurrar runt i min lilla hjärna, barn och en enorm oro för desamma.
Det som framför allt fyller mina tankar i kväll är vilka barn vi missar? Vad är det vi inte ser? Vad borde jag ha gjort? Vad ska jag göra nu och vart ska jag börja? Framför allt - vilka borde jag ha anmält och hur illa har de drabbats p.g.a. att jag inte har gjort det?
Så, som sagt - det finns ju en hel del att fundera över och risken är mycket stor att det blir ännu en sömnlös natt!
Kan mycket väl förstå att man kan bli beroende
Jag tillhör den skaran människor som sedan ett antal år tillbaka lever med kronisk värk och som med jämna mellanrum är tvungen att ta starka värktabletter för att överhuvudtaget kunna fungera i vardagen. Dessvärre har det med åren lett till allt starkare sorter och de jag äter för tillfället är väl t.o.m. narkotikaklassade.
Om jag ska va ärlig så har jag väl inte funderat så värst mycket över det tidigare, mer än att jag konstaterat att det kan va smart att göra små uppehåll emellanåt och jag har alltid försökt undvika att stoppa i mej dem i onödan, men på senaste tiden har jag allt oftare insett vad det är som gör att det faktiskt finns en ganska stor risk att man blir beroende av dem.
Extra tydligt blir det när jag varit utan dem under en period och sedan äter ett par för att härda ut. I dag blev det nästan läskigt uppenbart. Förutom den obeskrivliga lyckokänsla som infinner sig de få gånger, vilket inträffade just i dag, när all och då menar jag verkligen all värk bara från ena minuten till den andra bokstavligt talat rinner av en, så är det en annan upplevelse som nästan gör dessa små piller ännu mer oemotståndliga och som med en nästan otäck tydlighet slog mej just i dag.
På bara ett ögonblick så förvandlas världen, nästan omärkligt, till en helt fantastisk plats och hela tillvaron uppfylls av nån slags lyckorus. Det underliga är ju att detta inte slagit mej tidigare! Den enda gångbara förklaringen är väl att dessa två känslor - totalt smärtfri och en nästintill gränslös lyckokänsla för första gången infann sig precis samtidigt. Och tro mej, det var något helt magiskt!!
Visst har jag upplevt att den där känslan av plötsligt och oförklarligt glädjefnatt när tillvaron helt oväntat blivit ljus och bekymmerslös bara som genom ett trollslag även tidigare när jag tagit tabletterna men då har jag inte lika tydligt kunnat koppla samman det med just medicinen utan mest förundrats över att det mesta helt plötsligt känts så mycket enklare.
Så det är ju med skräckblandad förtjusning jag kommer ta mina små piller i fortsättningen och tro mej jag lär anstränga mej ännu hårdare för att klara mej utan dem. För hur häftig den här känslan än råkar vara så har jag ingen som helst lust att tappa kontrollen och fastna fullständigt.
Ordet lyckorus har helt plötsligt fått en helt ny innebörd, och det gör mej livrädd!!
måndag 14 mars 2011
Änglarnas hus
Trots att det var tidig kväll så höll den härliga försommarvärmen i sig och nu började till och men Hanna känna att det här med midsommarafton inte var så långt borta. Midsommarafton ja, amatörernas afton som hennes pappa alltid brukade kalla det. För Hanna brukade det bara innebära ännu en av dessa högtider som påminde henne om att hon var ensam och alla andra var i par. En krystad midsommarlunch med sill och potatis och den obligatoriska nubben hemma hos mamma följdes pliktskyldigt av en promenad ner till parken för att rastlöst stampande följa motsträviga ungars dans runt den med björklöv dekorerade midsommarstången. Därefter brukade Hanna skylla på huvudvärk eller illamående för att så snabbt som möjligt kunna smita i väg och tillbringa kvällen med en god bok eller ett lite lagom långtråkigt underhållningsprogram på någon av alla de otaliga tv-kanaler som precis som hon verkade vilja glömma allt vad midsommarafton heter. Bäst av allt var det om hon kunde hitta en riktigt läskig skräckis så att hon fick något helt annat att tänka på.
Hon insåg med ens hur tragiska hennes framtidslaner tedde sig och valde att släppa tanken på den stundande högtiden för att istället rikta stegen mot samhällets enda pressbyrå.
Hon tänkte se om hon kunde hitta senaste numret av MCM, hennes pappa älskade att titta på och fantisera om motorcyklar som han sorgligt nog aldrig skulle få råd att köpa. Men ett motorcyckel-kort hade han ju faktiskt lyckats skaffa sig. Även om det i stort sett aldrig hade kommit till användnig visste Hanna att det var en av de saker hennes far var extra stolt över och hon älskade att se glädjen i hans ögon när han inlevelsefullt berättade för henne om de högtflygande planer han hade om alla framtida motorcykelsemestrar han skulle ta med henne på. Trots att hon var övertygad om att de flesta av hans drömmar aldrig skulle förverkligas lät hon honom hållas, den glädjen kunde hon ändå unna honom.
Med tidningen i handen begav sig Hanna mot det välbekanta men slitna höghusområde i utkanten av staden, som i folkmun kallades "kåkstan"mycket p.g.a. alla de utslagna människor som vistades i området, där hennes pappa de senaste 5,5 åren haft sin bostad. Det var med viss bävan hon närmade sig ingång 7c, dels för att hon aldrig kunde vara säker på vem eller vad som kunde befinna sig i det slitna trapphuset - det var ju snarare än regel än ett undantag att hon stötte på nån påtänd pundare, eller herrelös folkilsken hund, men också för att hon aldrig med säkerhet kunde veta i vilket skick hon skulle hitta sin far.
Det var länge sen hon hade slutat hoppas att han en gång för alla skulle ta sig samman och på allvar ta tag i sitt liv. Sen den dagen han hade lämnat föräldrarnas gemensamma villa på tallstigen 3 i det idylliska villaområdet hade det mesta i hennes fars tillvaro gått bokatavligen talat utför. Till en början hade det sett rätt så ljust ut, han hade skaffat en mysig lägenhet i ett av stans mer respektabla hyresområden och Hanna hade faktiskt under en period bott växelvis hos honom och modern, visserligen till mamma Evas höljudda protester men ändå. Vad hon kunde minnas från den tiden så hade det trots allt funkat rätt så bra. Så här i efterhand kunde hon inte riktigt dra sig till minnes hur alltihop hade börjat men än i dag visste hon exakt den tidpunkt när hon själv insett att hennes förut så glada och trygga pappa höll på att förändras på allvar.
När hon tänkte efter så insåg hon att det faktiskt var ganska precis 6 år sedan den dagen hon som vanligt öppnat dörren till den ombonade 3-rummaren som de senaste två åren hade fungerat som hennes andra hem. Det var något med känslan när hon klev in i lägenheten som genast sa henne att det var något som var allvarligt fel; och lukten - hon fick fortfarande kväljningar bara av att tänka på den. Hon minns hur hon med desperation i rösten ropat på sin pappa trots att hon redan innan var ganska så säker på att hon inte skulle få något svar. Tills slut hade hon vågat fortsätta in i lägenheten och till sist hittat honom på badrumsgolvet i sina egna spyor. Bara genom att snudda vid minnet kunde hon åter igen känna skräcken som spred sig som iskyla genom hennes kropp när hon såg faderns förvridna ansiktsuttryck. Som tur var fann hon sig snabbt och inom några få minuter hade hon hittat telefonen och slagit numret till larmtjänst. Ljudet av ambulansens tjutande sirener var som en befrielse och än idag kände hon en enorm lättnad och tacksamhet var gång hon såg en av räddningstjänstens välbekanta fordon. Utan deras effektiva handlande hade hennes far inte varit i livet i dag.
Hanna tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren till trapphuset. Stanken av urin och gammal fylla slog emot henne men förövrigt verkade det vara lugnt, inga påtända uteliggare eller arga husdjur än så länge. Hon tog de båda trapporna i några snabba steg och snart stod hon utanför den slitna fullklottrade trädörren. Hon gav ringklockan ett snabbt tryck innan hon satte nyckeln i dörren, vred om och klev in.
-Pappa!!! Det är bara jag, Hanna!
Som alltid när Han klev in i faderns lägnhet nu för tiden försökte hon instinktivt att andas med munnen för att på så sätt undvika att övermannas av den instängda lukten av öl och gamla cigaretter.
-Paaappa!!!
Hannas röst mer uppfodrande den här gången och med andan i halsen väntade hon på ett svar eller åtminstonde någon form av ljud som visade att hennes pappa John fortfarande var vid liv. Hon tog några bestämda steg in i hallen och kände lättnaden som spred sig genom kroppen när hon till sist såg den sömndruckna gestalten som mödosamt försökte sätta sig upp i den slitna smårutiga soffan som vid det här laget var mer en säng än en välfungerande sittmöbel.
-Oj, jag slumrade visst.....vad e klockan??
Trots att Hanna verkligen fick anstränga sig för att sväjla irritationen över att återigen finna honom bakfull och halvt utslagen i den ölfläckade soffan kunde hon inte låta bli att le mot honom av lättnad över att han ändå var vid liv och verkade må rätt bra.
- Hon är snart halvsju så det är allt på tiden att du får i dej nåt att äta, svarade hon medan hon drog de tunga gardinerna från fönstret och öppnade det på vid gavel i ett försök att byta ut den instängda ölstanken mot känslan av sommar. Hon drog den friska luften djupt ner i lungorna och tillät sig att njuta av den härliga kvällssolen i någon minut innan hon återvände till verkligheten. Det skulle nog kunna bli en riktigt bra kväll, trots allt.
Fortsättning följer..........
Hon insåg med ens hur tragiska hennes framtidslaner tedde sig och valde att släppa tanken på den stundande högtiden för att istället rikta stegen mot samhällets enda pressbyrå.
Hon tänkte se om hon kunde hitta senaste numret av MCM, hennes pappa älskade att titta på och fantisera om motorcyklar som han sorgligt nog aldrig skulle få råd att köpa. Men ett motorcyckel-kort hade han ju faktiskt lyckats skaffa sig. Även om det i stort sett aldrig hade kommit till användnig visste Hanna att det var en av de saker hennes far var extra stolt över och hon älskade att se glädjen i hans ögon när han inlevelsefullt berättade för henne om de högtflygande planer han hade om alla framtida motorcykelsemestrar han skulle ta med henne på. Trots att hon var övertygad om att de flesta av hans drömmar aldrig skulle förverkligas lät hon honom hållas, den glädjen kunde hon ändå unna honom.
Med tidningen i handen begav sig Hanna mot det välbekanta men slitna höghusområde i utkanten av staden, som i folkmun kallades "kåkstan"mycket p.g.a. alla de utslagna människor som vistades i området, där hennes pappa de senaste 5,5 åren haft sin bostad. Det var med viss bävan hon närmade sig ingång 7c, dels för att hon aldrig kunde vara säker på vem eller vad som kunde befinna sig i det slitna trapphuset - det var ju snarare än regel än ett undantag att hon stötte på nån påtänd pundare, eller herrelös folkilsken hund, men också för att hon aldrig med säkerhet kunde veta i vilket skick hon skulle hitta sin far.
Det var länge sen hon hade slutat hoppas att han en gång för alla skulle ta sig samman och på allvar ta tag i sitt liv. Sen den dagen han hade lämnat föräldrarnas gemensamma villa på tallstigen 3 i det idylliska villaområdet hade det mesta i hennes fars tillvaro gått bokatavligen talat utför. Till en början hade det sett rätt så ljust ut, han hade skaffat en mysig lägenhet i ett av stans mer respektabla hyresområden och Hanna hade faktiskt under en period bott växelvis hos honom och modern, visserligen till mamma Evas höljudda protester men ändå. Vad hon kunde minnas från den tiden så hade det trots allt funkat rätt så bra. Så här i efterhand kunde hon inte riktigt dra sig till minnes hur alltihop hade börjat men än i dag visste hon exakt den tidpunkt när hon själv insett att hennes förut så glada och trygga pappa höll på att förändras på allvar.
När hon tänkte efter så insåg hon att det faktiskt var ganska precis 6 år sedan den dagen hon som vanligt öppnat dörren till den ombonade 3-rummaren som de senaste två åren hade fungerat som hennes andra hem. Det var något med känslan när hon klev in i lägenheten som genast sa henne att det var något som var allvarligt fel; och lukten - hon fick fortfarande kväljningar bara av att tänka på den. Hon minns hur hon med desperation i rösten ropat på sin pappa trots att hon redan innan var ganska så säker på att hon inte skulle få något svar. Tills slut hade hon vågat fortsätta in i lägenheten och till sist hittat honom på badrumsgolvet i sina egna spyor. Bara genom att snudda vid minnet kunde hon åter igen känna skräcken som spred sig som iskyla genom hennes kropp när hon såg faderns förvridna ansiktsuttryck. Som tur var fann hon sig snabbt och inom några få minuter hade hon hittat telefonen och slagit numret till larmtjänst. Ljudet av ambulansens tjutande sirener var som en befrielse och än idag kände hon en enorm lättnad och tacksamhet var gång hon såg en av räddningstjänstens välbekanta fordon. Utan deras effektiva handlande hade hennes far inte varit i livet i dag.
Hanna tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren till trapphuset. Stanken av urin och gammal fylla slog emot henne men förövrigt verkade det vara lugnt, inga påtända uteliggare eller arga husdjur än så länge. Hon tog de båda trapporna i några snabba steg och snart stod hon utanför den slitna fullklottrade trädörren. Hon gav ringklockan ett snabbt tryck innan hon satte nyckeln i dörren, vred om och klev in.
-Pappa!!! Det är bara jag, Hanna!
Som alltid när Han klev in i faderns lägnhet nu för tiden försökte hon instinktivt att andas med munnen för att på så sätt undvika att övermannas av den instängda lukten av öl och gamla cigaretter.
-Paaappa!!!
Hannas röst mer uppfodrande den här gången och med andan i halsen väntade hon på ett svar eller åtminstonde någon form av ljud som visade att hennes pappa John fortfarande var vid liv. Hon tog några bestämda steg in i hallen och kände lättnaden som spred sig genom kroppen när hon till sist såg den sömndruckna gestalten som mödosamt försökte sätta sig upp i den slitna smårutiga soffan som vid det här laget var mer en säng än en välfungerande sittmöbel.
-Oj, jag slumrade visst.....vad e klockan??
Trots att Hanna verkligen fick anstränga sig för att sväjla irritationen över att återigen finna honom bakfull och halvt utslagen i den ölfläckade soffan kunde hon inte låta bli att le mot honom av lättnad över att han ändå var vid liv och verkade må rätt bra.
- Hon är snart halvsju så det är allt på tiden att du får i dej nåt att äta, svarade hon medan hon drog de tunga gardinerna från fönstret och öppnade det på vid gavel i ett försök att byta ut den instängda ölstanken mot känslan av sommar. Hon drog den friska luften djupt ner i lungorna och tillät sig att njuta av den härliga kvällssolen i någon minut innan hon återvände till verkligheten. Det skulle nog kunna bli en riktigt bra kväll, trots allt.
Fortsättning följer..........
tisdag 8 mars 2011
Tycker allt att det är rätt häftigt.....
...det som händer i de Nordafrikanska diktaturerna. Jag tror att de flesta av oss som lever i den skyddade verkstad som det faktiskt är att bo i en demokrati som Sverige inte riktigt förstår vidden av vad det är som händer i dessa länder. Jag, för min del, får nästan anstränga mej för att på allvar förstå vilken historisk tid vi faktiskt lever i just här och just nu.
Det är ju faktiskt rätt så otroligt att vi , visserligen från åskådarplats och på tryggt avstånd, får ta del av denna revolution i modern tid. Och det absolut coolaste är ju hur det hela startade och avlöpte i Egypten där man lyckades avsätta en barbarisk diktator på fredlig väg genom att gå ihop och kämpa tillsammans.
Trots alla de våldsamheter som just nu drabbar människorna i de områden där revolutionen är i full gång inger det ändå en smula hopp och en tro på en bättre och rättvisare värld för de Nordafrikanska folken.
Jag tycker att det här är riktigt häftigt och ser det som en ära att få vara en del av denna omvälvande tid även om det bara är som betraktare. Det kanske låter märkligt men det är inte utan att jag avundas dessa människor som på allvar får vara med och bidra till denna förändring. Jag tror att vi alla kan behöva göra revolt då och då, och även om syftet för oss medborgare i landet lagom inte är att avsätt en diktator så är jag övertygad om att vi alla mår bra av en liten vardagsrevolution då och då.
Så ut på gatorna och upp på barrikaderna - det finns ju inget som är så bra att det inte kan bli bättre!!!
Det är ju faktiskt rätt så otroligt att vi , visserligen från åskådarplats och på tryggt avstånd, får ta del av denna revolution i modern tid. Och det absolut coolaste är ju hur det hela startade och avlöpte i Egypten där man lyckades avsätta en barbarisk diktator på fredlig väg genom att gå ihop och kämpa tillsammans.
Trots alla de våldsamheter som just nu drabbar människorna i de områden där revolutionen är i full gång inger det ändå en smula hopp och en tro på en bättre och rättvisare värld för de Nordafrikanska folken.
Jag tycker att det här är riktigt häftigt och ser det som en ära att få vara en del av denna omvälvande tid även om det bara är som betraktare. Det kanske låter märkligt men det är inte utan att jag avundas dessa människor som på allvar får vara med och bidra till denna förändring. Jag tror att vi alla kan behöva göra revolt då och då, och även om syftet för oss medborgare i landet lagom inte är att avsätt en diktator så är jag övertygad om att vi alla mår bra av en liten vardagsrevolution då och då.
Så ut på gatorna och upp på barrikaderna - det finns ju inget som är så bra att det inte kan bli bättre!!!
Feminism!!!
Det är ju näst intill omöjligt att kalla sig feminist en dag som denna utan att beröra ämnet jämställdhet.
I ärlighetens namn måste jag nog faktiskt erkänna att jag hellre kallar mej humanist än feminist nu för tiden, det beror absolut inte på att jag tycker att vårt samhälle är helt och hållet jämställt eller att jag anser att kvinnokamp är ett förlegat begrepp - nej, inte alls. Det handlar snarare om att vissa extrema och fanatiska grupper har bidragit till att ge ordet en negativ klang Ibland får jag en känsla av att det för vissa inte längre handlar om att skapa ett rättvist samhälle utan att det numera handlar om en strid mellan vi och dom och där det främsta målet inte är samförstånd utan att det enbart handlar om att vinna.
De senaste dagarna har det ju varit en hel del diskussioner i media, framför allt i Aktuellt, om bristen på kvinnor i de stora företagens bolagsstyrelser och att det är allt för få kvinnor på styrande poster i samhället över lag. Detta är förvisso en sanning som man självklart behöver ta i beaktande och som man med alla medel behöver göra något åt.
Men som jag ser det börjar men i helt fel ände. För att komma åt dessa problem tror i alla fall jag att vi måste börja mycket tidigare.
För mej handlar det om ett område som väldigt sällan debatteras nu för tiden, det handlar om tjejernas förmåga, eller snarare brist på förmåga, att ta för sig och våga ta plats under uppväxten, och då i första hand inom skolan värld. Jag möter dagligen klasser och grupper där de flesta av tjejerna tillhör en tyst grå massa som överhuvudtaget inte gör något väsen av sig alls utan det är bara killarna som hörs och tar plats.
Självklart finns det undantag men det vanligaste är dock att grabbarna är de som tar för sig, hörs och syns och därigenom också tar den mesta av lärarens tid. Och det här handlar inte om att lärarna brister i kompetens och engagemang, jag är övertygad om att de flesta i allra högsta grad är medvetna om problemet och gör sitt bästa för att komma till rätta med det. Men hur ska man göra när tjejerna helt enkelt vägrar prata om de inte handlar om att svara på direkta frågor? Hur ska man jobba för att stärka dessa flickor samtidigt som man ska dämpa stökiga grabbar och se till att alla elever oavsett grundförutsättningar når alla målen?
Det finns självklart inga enkla svar men jag är övertygad om att vi på många plan måste förändra hela vårt arbetssätt.
Det som gör mej förundrad är att när man möter ungarna i förskoleklass så ser man inte dessa skillnader lika tydligt. Visst har grabbarna mer myror i benen och de hörs ofta lite mer men tjejerna vågar för det mesta ändå ta plats om jag upplever inte att de på samma sätt får stå tillbaka. Det här brukar kunna hålla i sig upp i ettan och en bit in på tvåan men sen är det något som händer, jag kan inte sätt fingret på vad.
Hur som helst är jag övertygad om att det är i dessa åldrar vi måste jobba med tjejers självförtroende och vilja att ta plats och det måste fortgå under hela skoltiden annars kommer vi inte kunna vända den här trenden. Det vi inte gör i unga år leder dessutom till att vi skapar osäkra tonårstjejer som under de kanske viktigaste åren i livet låter sig skuffas undan och trampas på av obstinata och hormonstinna grabbar.
Vi måste lära våra tjejer att stå på sig, ta för sig och framför allt säga ifrån! Vi måste lära dem att kräva respekt - det är det här feminism handlar om för mej!
I ärlighetens namn måste jag nog faktiskt erkänna att jag hellre kallar mej humanist än feminist nu för tiden, det beror absolut inte på att jag tycker att vårt samhälle är helt och hållet jämställt eller att jag anser att kvinnokamp är ett förlegat begrepp - nej, inte alls. Det handlar snarare om att vissa extrema och fanatiska grupper har bidragit till att ge ordet en negativ klang Ibland får jag en känsla av att det för vissa inte längre handlar om att skapa ett rättvist samhälle utan att det numera handlar om en strid mellan vi och dom och där det främsta målet inte är samförstånd utan att det enbart handlar om att vinna.
De senaste dagarna har det ju varit en hel del diskussioner i media, framför allt i Aktuellt, om bristen på kvinnor i de stora företagens bolagsstyrelser och att det är allt för få kvinnor på styrande poster i samhället över lag. Detta är förvisso en sanning som man självklart behöver ta i beaktande och som man med alla medel behöver göra något åt.
Men som jag ser det börjar men i helt fel ände. För att komma åt dessa problem tror i alla fall jag att vi måste börja mycket tidigare.
För mej handlar det om ett område som väldigt sällan debatteras nu för tiden, det handlar om tjejernas förmåga, eller snarare brist på förmåga, att ta för sig och våga ta plats under uppväxten, och då i första hand inom skolan värld. Jag möter dagligen klasser och grupper där de flesta av tjejerna tillhör en tyst grå massa som överhuvudtaget inte gör något väsen av sig alls utan det är bara killarna som hörs och tar plats.
Självklart finns det undantag men det vanligaste är dock att grabbarna är de som tar för sig, hörs och syns och därigenom också tar den mesta av lärarens tid. Och det här handlar inte om att lärarna brister i kompetens och engagemang, jag är övertygad om att de flesta i allra högsta grad är medvetna om problemet och gör sitt bästa för att komma till rätta med det. Men hur ska man göra när tjejerna helt enkelt vägrar prata om de inte handlar om att svara på direkta frågor? Hur ska man jobba för att stärka dessa flickor samtidigt som man ska dämpa stökiga grabbar och se till att alla elever oavsett grundförutsättningar når alla målen?
Det finns självklart inga enkla svar men jag är övertygad om att vi på många plan måste förändra hela vårt arbetssätt.
Det som gör mej förundrad är att när man möter ungarna i förskoleklass så ser man inte dessa skillnader lika tydligt. Visst har grabbarna mer myror i benen och de hörs ofta lite mer men tjejerna vågar för det mesta ändå ta plats om jag upplever inte att de på samma sätt får stå tillbaka. Det här brukar kunna hålla i sig upp i ettan och en bit in på tvåan men sen är det något som händer, jag kan inte sätt fingret på vad.
Hur som helst är jag övertygad om att det är i dessa åldrar vi måste jobba med tjejers självförtroende och vilja att ta plats och det måste fortgå under hela skoltiden annars kommer vi inte kunna vända den här trenden. Det vi inte gör i unga år leder dessutom till att vi skapar osäkra tonårstjejer som under de kanske viktigaste åren i livet låter sig skuffas undan och trampas på av obstinata och hormonstinna grabbar.
Vi måste lära våra tjejer att stå på sig, ta för sig och framför allt säga ifrån! Vi måste lära dem att kräva respekt - det är det här feminism handlar om för mej!
måndag 7 mars 2011
Jag kan inte fatta svenskarnas behov av att förnedra och förnedars i tv!!
Jag vet, det här med förnedrings-tv är inget nytt utan har varit en trend i flera år men jag tycker att det blir allt värre. Det finns ju hur många exempel som helst - Big Brother, Paradise Hotel, Ballar av stål, 101 sätt att åka ur en gameshow, Biggest loser, Ullared m.fl. Och jag kan inte för mitt liv förstå behovet. Vad är det som gör att så många svenskar vill se andra förnedras på bästa sändningstid, eller ännu märkligare, bli förnedrade själva? Vad är tjusningen och underhållningen med det här?
Nu finns det säkert många som påstår att - "Ullared är väl inte förnedrande, det är ju bara en vanlig oskyldig dokusåpa, den kan ju t.o.m. va riktigt charmig". Jag hävdar att den är en av de värsta, eftersom de som är med inte själva förstår att folk skrattar och gör sig lustiga över dem. De är ju inte ens medvetna om att de blir förnedrade. Jag kan inte förstå hur det kan va roligt och charmigt!!! För mej är det bara kränkande!!!
Änglarnas hus
- Ehh, jo de är väl okej, 79.50 då tack! Hanna gav honom ett snabbt ögonkast för att sedan fästa blicken på glasdörrarna en bit bort för att på något sätt återfå fattningen och hitta tillbaka till verkligheten. Micke såg forskande på henne samtidigt som han räckte fram en skrynklig hundralapp.
- Det var kul att se dej, du får ha det så bra då! Hanna fick först inte fram ett ord utan log bara fånigt till svar innan hon till slut lyckades klämma fram ett krystat "desamma". Hon följde honom för ett kort ögonblick medan han samlade ihop sina varor innan hon vände bort blicken och koncentrerade sig på nästa kund.
Micke samlade hastigt ihop pan-pizzan, enportionsförpackningarna med schnitzel och klyftpotatis och halvlitern med cola och kastade ner dem i plastkassen samtidigt som han insåg hur sorgligt ungkarlsaktiga hans få inköp verkade. Det liksom lös desperat ensamhet om alltihop och han fick hejda sig för att inte börja förklara och ursäkta sig. Innan han kom ut på gatan vände han sig snabbt och gav Hanna en sista blick. Hon var redan upptagen med nästa kund och verkade ha tankarna nån helt annanstans.
Under tiden som han spatserade den korta sträckan hem till den nyss införskaffade hyresrätten tre kvarter bort funderade han över det korta men känslosamma mötet med sin forna klasskamrat. Det var inte utan att han blev lite generad när han insåg vilken effekt det korta återseende hade haft på honom. Samtidigt skämdes han som en hund, för hur han än försökte kunde han inte förneka rädslan han så tydligt kunnat avläsa i Hannas ögon, ja i hela hennes ansikte.
Han var självklart mycket väl medveten om vad de hade utsatt henne för under i stort sett hela hennes skolgång, ja i alla fall från 4:an och genom hela mellan och högstadiet. När han funderade närmare över det insåg han att det egentligen inte handlade så mycket om vad de gjort utan snarare om vad de inte gjort. De hade helt enkelt inte låtsats om att hon över huvudtaget fanns. De hade inte sett henne alls utan behandlat henne som luft.
Det där med att de inte hade sett henne var väl egentligen inte helt sant. Micke hade faktiskt tillbringat en hel del tid med att spana in henne, särskilt på högstadiet, men det hade självklart skett i smyg och han skulle aldrig ha erkänt det; inte för en levande själ. Han var faktiskt rätt så säker på att han inte var ensam om det för Hanna hade egentligen haft ett ganska tilltalande utseende med det mörka tjocka håret och de pigga blå ögonen. Hon hade en alldeles förtjusande liten näsa och ett väldigt allvarligt men bestämt drag över den lilla munnen. Och om hon nån gång hade valt att inte gömma sig under jättestora t-shirtar och luvtröjor så hade man faktiskt kunnat ana att hon hade en alldeles fantastisk liten kropp som Micke ofta hade ägnat sig åt att fantisera om ensam hemma på pojkrummet.
Hur han än funderade så kunde han ändå inte komma på vad det var som hade gjort att Hanna hade blivit så ensam och utfryst. Det fanns egentligen inget annorlunda eller uppseendeväckande med henne över huvudtaget, en helt vanlig tjej som nog var rätt så smart om hon bara fick chansen.
Ja, det var ju hennes familj förstås Det gick ju inte att förneka att hennes morsa hade varit rätt så märklig, helt knäpp egentligen. Det är klart, att man inte kunde bli accepterad med en sån galning i familjen. Micke kunde minnas ett flertal tillfällen när hon hade kommit till skolan och betett sig hur konstigt som helst. Han kunde också minnas hur han gång på gång hade sett Hanna, så diskret som möjligt, försöka lugna sin hysteriska mamma samtidigt som hon ledde henne ut från klassrummet eller bort från skolgården. Oftast hade det handlat om att mamman när sammanbrott hade rusat in i klassrummet desperat skrikande efter sin dotter för att sedan så fort hon fått klart för sig att allt var som det skulle gråtande rasat ihop i en hög på golvet samtidigt som dottern lugnande smekt henne över ryggen och försäkrat henne om att allt var okej. Micke behövde inte anstränga sig så värst mycket för att framkalla bilden av den späda lilla tjejen som mumlande viskade att "jag är här, allt är bra nu".
Hanna hade aldrig sagt ett ord om sin mamma och i ärlighetens namn var det nog ingen som tagit sig tid att fråga heller. Istället ägnade man sig åt att spekulera vilt och dra igång en massa lösa rykten. Nånstans hade Micke hört att det funnits en äldre syster som mist livet under tragiska omständigheter, men som sagt han hade bara hört och hade ingen aning om ifall det var sant.
Hur det än var så kunde han inte sluta tänka på den bestämda lilla munnen och de pliriga blå ögonen; när han tänkte efter fanns det nog en hel del han behövde handla, han hade ju faktiskt alldeles nyss flyttat och då var det ju massor som fattades. Han skulle nog absolut behöva göra sig ett ärende till Ica snart igen, ja vem vet, kanske redan i morgon.
Fortsättning följer......
- Det var kul att se dej, du får ha det så bra då! Hanna fick först inte fram ett ord utan log bara fånigt till svar innan hon till slut lyckades klämma fram ett krystat "desamma". Hon följde honom för ett kort ögonblick medan han samlade ihop sina varor innan hon vände bort blicken och koncentrerade sig på nästa kund.
Micke samlade hastigt ihop pan-pizzan, enportionsförpackningarna med schnitzel och klyftpotatis och halvlitern med cola och kastade ner dem i plastkassen samtidigt som han insåg hur sorgligt ungkarlsaktiga hans få inköp verkade. Det liksom lös desperat ensamhet om alltihop och han fick hejda sig för att inte börja förklara och ursäkta sig. Innan han kom ut på gatan vände han sig snabbt och gav Hanna en sista blick. Hon var redan upptagen med nästa kund och verkade ha tankarna nån helt annanstans.
Under tiden som han spatserade den korta sträckan hem till den nyss införskaffade hyresrätten tre kvarter bort funderade han över det korta men känslosamma mötet med sin forna klasskamrat. Det var inte utan att han blev lite generad när han insåg vilken effekt det korta återseende hade haft på honom. Samtidigt skämdes han som en hund, för hur han än försökte kunde han inte förneka rädslan han så tydligt kunnat avläsa i Hannas ögon, ja i hela hennes ansikte.
Han var självklart mycket väl medveten om vad de hade utsatt henne för under i stort sett hela hennes skolgång, ja i alla fall från 4:an och genom hela mellan och högstadiet. När han funderade närmare över det insåg han att det egentligen inte handlade så mycket om vad de gjort utan snarare om vad de inte gjort. De hade helt enkelt inte låtsats om att hon över huvudtaget fanns. De hade inte sett henne alls utan behandlat henne som luft.
Det där med att de inte hade sett henne var väl egentligen inte helt sant. Micke hade faktiskt tillbringat en hel del tid med att spana in henne, särskilt på högstadiet, men det hade självklart skett i smyg och han skulle aldrig ha erkänt det; inte för en levande själ. Han var faktiskt rätt så säker på att han inte var ensam om det för Hanna hade egentligen haft ett ganska tilltalande utseende med det mörka tjocka håret och de pigga blå ögonen. Hon hade en alldeles förtjusande liten näsa och ett väldigt allvarligt men bestämt drag över den lilla munnen. Och om hon nån gång hade valt att inte gömma sig under jättestora t-shirtar och luvtröjor så hade man faktiskt kunnat ana att hon hade en alldeles fantastisk liten kropp som Micke ofta hade ägnat sig åt att fantisera om ensam hemma på pojkrummet.
Hur han än funderade så kunde han ändå inte komma på vad det var som hade gjort att Hanna hade blivit så ensam och utfryst. Det fanns egentligen inget annorlunda eller uppseendeväckande med henne över huvudtaget, en helt vanlig tjej som nog var rätt så smart om hon bara fick chansen.
Ja, det var ju hennes familj förstås Det gick ju inte att förneka att hennes morsa hade varit rätt så märklig, helt knäpp egentligen. Det är klart, att man inte kunde bli accepterad med en sån galning i familjen. Micke kunde minnas ett flertal tillfällen när hon hade kommit till skolan och betett sig hur konstigt som helst. Han kunde också minnas hur han gång på gång hade sett Hanna, så diskret som möjligt, försöka lugna sin hysteriska mamma samtidigt som hon ledde henne ut från klassrummet eller bort från skolgården. Oftast hade det handlat om att mamman när sammanbrott hade rusat in i klassrummet desperat skrikande efter sin dotter för att sedan så fort hon fått klart för sig att allt var som det skulle gråtande rasat ihop i en hög på golvet samtidigt som dottern lugnande smekt henne över ryggen och försäkrat henne om att allt var okej. Micke behövde inte anstränga sig så värst mycket för att framkalla bilden av den späda lilla tjejen som mumlande viskade att "jag är här, allt är bra nu".
Hanna hade aldrig sagt ett ord om sin mamma och i ärlighetens namn var det nog ingen som tagit sig tid att fråga heller. Istället ägnade man sig åt att spekulera vilt och dra igång en massa lösa rykten. Nånstans hade Micke hört att det funnits en äldre syster som mist livet under tragiska omständigheter, men som sagt han hade bara hört och hade ingen aning om ifall det var sant.
Hur det än var så kunde han inte sluta tänka på den bestämda lilla munnen och de pliriga blå ögonen; när han tänkte efter fanns det nog en hel del han behövde handla, han hade ju faktiskt alldeles nyss flyttat och då var det ju massor som fattades. Han skulle nog absolut behöva göra sig ett ärende till Ica snart igen, ja vem vet, kanske redan i morgon.
Fortsättning följer......
lördag 5 mars 2011
Jag tänker sluta be om ursäkt!!
Jag vet inte om det bara är jag men jag upplever väldigt ofta att det i vårt land, åtminstonde i min generation, är något fult och skamligt med att vilja synas och ta plats. Låter kanske märkligt i denna hysteriska tid av dokusåpor och realityshower på löpande band för att inte tala om allt som människor lägger ut om sig själva på nätet i form av bloggar, hemsidor och twitter men det är inte rikigt den typen av ytlig uppmärksamhet jag menar.
Jag menar mer det här att man tycker om att stå och prata inför andra och faktiskt våga va stolt över att man gör det bra. Att vilja ha uppmärksamhet för det man presterar eller för att man är duktig på att få fram sin åsikt, att vilja ha uppskattning för att man är bra på att få människor att lyssna och bli intresserade.
Det är på nåt vis så att det skulle va skrytsamt och stöddigt att tala om att man gillar att höras och synas och att stå för att man tcyker att man faktiskt är rätt bra på det.
Men jag har bestämt mej för att sluta be om ursäkt för att jag gillar att göra det jag är bra på. Om jag fick välja skulle jag väldigt gärna livnära mej på att föreläsa - det är inte så noga vad det skulle handla om, så länge det är nåt jag brinner för och som jag kan. För jag fullkomligt älskar att prata inför folk, ju fler desto bättre. Det är en häftig känsla att står där och veta att alla här i rummet eller salen just nu enbart ägnar sig åt att lyssna på just mej, och om jag dessutom känner att det verkligen lyssnar för att det tycker att det jag säger är spännande och intressant och inte för att de måste då är det total tillfredställelse.
Det finns ju en anledning till att jag tycker om att ha egna lektioner - den där upplevelsen av att en hel klass med 12-åringar sitter totalt fokuserade och på allvar suger i sig vartenda ord jag säger just för att jag är så bra på det jag gör, den upplevelsen är helt klart svårslagen.
Jag älskar helt enkelt att prata och jag är dessutom rätt bra på det, och det är jag jäkligt stolt över -så det så!!!
Jag menar mer det här att man tycker om att stå och prata inför andra och faktiskt våga va stolt över att man gör det bra. Att vilja ha uppmärksamhet för det man presterar eller för att man är duktig på att få fram sin åsikt, att vilja ha uppskattning för att man är bra på att få människor att lyssna och bli intresserade.
Det är på nåt vis så att det skulle va skrytsamt och stöddigt att tala om att man gillar att höras och synas och att stå för att man tcyker att man faktiskt är rätt bra på det.
Men jag har bestämt mej för att sluta be om ursäkt för att jag gillar att göra det jag är bra på. Om jag fick välja skulle jag väldigt gärna livnära mej på att föreläsa - det är inte så noga vad det skulle handla om, så länge det är nåt jag brinner för och som jag kan. För jag fullkomligt älskar att prata inför folk, ju fler desto bättre. Det är en häftig känsla att står där och veta att alla här i rummet eller salen just nu enbart ägnar sig åt att lyssna på just mej, och om jag dessutom känner att det verkligen lyssnar för att det tycker att det jag säger är spännande och intressant och inte för att de måste då är det total tillfredställelse.
Det finns ju en anledning till att jag tycker om att ha egna lektioner - den där upplevelsen av att en hel klass med 12-åringar sitter totalt fokuserade och på allvar suger i sig vartenda ord jag säger just för att jag är så bra på det jag gör, den upplevelsen är helt klart svårslagen.
Jag älskar helt enkelt att prata och jag är dessutom rätt bra på det, och det är jag jäkligt stolt över -så det så!!!
Hade tänkt......
......skriva vidare på Änglarnas hus i dag en jag orkade inte skriva helt färdigt så jag hoppas att jag kan leverera fortsättningen i morrn.
torsdag 3 mars 2011
Någonstans måste det vara väldigt fel......
när man låter en sån vidrig typ som Sean Banan bli programledare för ett underhållningsprogram i tv. Visserligen är det TV3 vi snackar om men ärligt talat, vad kan denne pajas tillföra egentligen??? Mer än vidrigt kränkande och billig förnedringstv. Men det är väl kanske det man är ute efter, att förnedra folk på bästa sändningstid. Att sen en så pass hyffsad komiker som Thomas Järvheden väljer att nedlåta sig till att delta i detta är ju bara en stor besvikelse men det är väl ett desperat behov av att synas som driver honom, för något annat kan det inte gärna vara. TV3- skärp er!!!!!!
onsdag 2 mars 2011
1000 besökare!!!!! =)))))
Vet att det finns de som har det varje dag men för mej är det en milstolpe! Dessutom är det ju en fantastikt jämn och bra siffra :))
Änglarnas hus
Onsdagen den 21 mars 2001
Det var en gråkall morgon med regn som piskade som småspik och en nordanvind som på något märkligt vis lyckades leta sig in under kläderna oavsett hur välklädd man var. Skolgården låg i det närmaste öde, endast ett par småkillar i ettan envisades med att tillbringa förmiddags rasten på den vatten fyllda fotbollsplanen, trots att varenda lärare hade kapitulerat för de isande vindarna och lät eleverna stanna kvar i den behagliga värmen inomhus. I ärlighetens namn handlade det nog mer om personalens bekvämlighet än en omtanke om eleverna. Det var småkillarna, och så Hanna. Trots att hon befann sig under taken kände hon ändå hur regnet piskade hennes ansikte och de stackars fötterna var som isbitar i de tunna tennisskorna. Gummistövlar, gärna fodrade sådana, hade väl varit det självklara valet för vem som helst men inte för en elvaåring vars högsta önskan var att passa in. I en elvaårings värld så var gummistövlar en dödssynd och en högst godtagbar ursäkt för att ge sig på nån med förnedrande kommentarer och nedlåtande flin.
Hon frös och önskade av hela sitt hjärta att rasten snart skulle vara slut. Inte för att hon var särskilt förtjust i matte men på lektionerna var det betydligt lättare att vara osynlig. Nu var ju inte det något större problem annars heller, Hanna var övertygad om att de flesta av hennes klasskamrater inte hade en aning om i fall hon var i skolan i dag överhuvudtaget. Det skulle väl i så fall vara Wilma och Ellinor, men det verkade som även de hade börjat se förbi henne. Lika bra det, de tillhörde ju knappast de mer populära utan var nog egentligen ganska så utsatta. Av någon anledning som Hanna inte förstod brukade de andra i klassen reta sig på dem och de kunde vara rätt så elaka. Hon visste att de andra lite småskrattande brukade kalla dem för Piff och Puff för att de tyckte att de tjattrade så mycket och för att de ständigt tuggade på nåt. Egentligen var det nog mest Wilma som tuggade men eftersom hon höll ihop med Ellinor fick även hon stå ut med spydiga kommentarer så som fläskfia och svullo. Hanna tyckte faktiskt att Ellinor var rätt så söt med sin blonda kallufs och de busiga bruna ögonen. Dessutom visste hon att hon kunde vara hur rolig som helst. Förr, då när de var små och oskyldiga och världen hade verkat så mycket enklare, hade de ofta lekt tillsammans alla tre hemma hos Ellinor. Hanna mindes med värme hur flamsiga de hade varit när de busat med Ellinors båda storebröder. De brukade smyga på dem, särskilt när de hade tjejer på besök.
Men nu var det bara Wilma och Ellinor. De hade på något märkligt sätt vuxit ifrån varann. I ärlighetens namn fick hon nog erkänna för sig själv att det var hon som valt att dra sig undan. Det var när hon började inse att de alla tre var på väg att förvandlas till klassens hack-kycklingar. Då var det bättre med ensamheten. För även om det var oerhört tufft att hamna i utanförskap så var det ändå bättre än att vara den som de hackar på. Då var hon hellre ensam, helt ensam.
Småkillarna hade redan gått in och Hanna fick bråttom när hon förstod att lektionen antagligen redan hade börjat. Det var det absolut värsta som fanns, att komma in sist i ett klassrum, när allas blickar riktades mot henne, att inte längre vara osynlig. Hon skyndade på stegen och med andan i halsen rusade hon in i korridoren. Hon drog en lättnadens suck när hon insåg att Per, deras mattelärare, var sen och hon såg att flera i klassen fortfarande hängde på bänkarna utanför klassrummet. Nu gällde det bara att så tyst som möjligt ta sig förbi grabbgänget till sin krok, helst utan att märkas alls. Hon hade nästan passerat dem när hon plötsligt hörde ett vrål och i ögonvrån såg hon hur Oskar gav Micke en rejäl knuff samtidigt som alla de andra hejjade på och skrattade högljut. Alldeles för sent insåg hon vad som höll på att hända och hon hade inte en chans att hinna undan. Hon drog ihop kroppen och försökte vända sig för att ta skydd när hon kände Mickes hårda kropp törna rätt in i hennes axel så hon tappade balansen och föll i golvet med en rejäl duns. Hon höll upp händerna för ansiktet som skydd samtidigt som hon förberedde sig på att Micke skulle landa på henne. Men den smällen kom aldrig, på något sätt lyckades han hitta balansen och rädda sig ur situationen med att ta ett rejält kliv åt höger och missade med bara någon centimeter Hannas vänstra knä. Grabbarna fortsatte med sina glada tillrop och höga skratt och hon satt stilla en stund och bara väntade. Hon tittade upp och såg ilskan i Mickes gröna ögon samtidigt som hon väntade sig en dräpande kommentar, men den kom aldrig. Han såg på henne och för ett ögonblick förändrades hans uttryck så han nästan såg vänlig ut. Under några få sekunder trodde hon nästan att han tänkte be henne om ursäkt, men istället vände han sig åter mot kompisarna och skämtade som inget hade hänt. Hanna reste sig långsamt från golvet och smet ljudlöst i väg till sin plats. Hon andades ut, allt var som vanligt igen - hon var ensam, ensam och alldeles osynlig.
Fortsättning följer......
Det var en gråkall morgon med regn som piskade som småspik och en nordanvind som på något märkligt vis lyckades leta sig in under kläderna oavsett hur välklädd man var. Skolgården låg i det närmaste öde, endast ett par småkillar i ettan envisades med att tillbringa förmiddags rasten på den vatten fyllda fotbollsplanen, trots att varenda lärare hade kapitulerat för de isande vindarna och lät eleverna stanna kvar i den behagliga värmen inomhus. I ärlighetens namn handlade det nog mer om personalens bekvämlighet än en omtanke om eleverna. Det var småkillarna, och så Hanna. Trots att hon befann sig under taken kände hon ändå hur regnet piskade hennes ansikte och de stackars fötterna var som isbitar i de tunna tennisskorna. Gummistövlar, gärna fodrade sådana, hade väl varit det självklara valet för vem som helst men inte för en elvaåring vars högsta önskan var att passa in. I en elvaårings värld så var gummistövlar en dödssynd och en högst godtagbar ursäkt för att ge sig på nån med förnedrande kommentarer och nedlåtande flin.
Hon frös och önskade av hela sitt hjärta att rasten snart skulle vara slut. Inte för att hon var särskilt förtjust i matte men på lektionerna var det betydligt lättare att vara osynlig. Nu var ju inte det något större problem annars heller, Hanna var övertygad om att de flesta av hennes klasskamrater inte hade en aning om i fall hon var i skolan i dag överhuvudtaget. Det skulle väl i så fall vara Wilma och Ellinor, men det verkade som även de hade börjat se förbi henne. Lika bra det, de tillhörde ju knappast de mer populära utan var nog egentligen ganska så utsatta. Av någon anledning som Hanna inte förstod brukade de andra i klassen reta sig på dem och de kunde vara rätt så elaka. Hon visste att de andra lite småskrattande brukade kalla dem för Piff och Puff för att de tyckte att de tjattrade så mycket och för att de ständigt tuggade på nåt. Egentligen var det nog mest Wilma som tuggade men eftersom hon höll ihop med Ellinor fick även hon stå ut med spydiga kommentarer så som fläskfia och svullo. Hanna tyckte faktiskt att Ellinor var rätt så söt med sin blonda kallufs och de busiga bruna ögonen. Dessutom visste hon att hon kunde vara hur rolig som helst. Förr, då när de var små och oskyldiga och världen hade verkat så mycket enklare, hade de ofta lekt tillsammans alla tre hemma hos Ellinor. Hanna mindes med värme hur flamsiga de hade varit när de busat med Ellinors båda storebröder. De brukade smyga på dem, särskilt när de hade tjejer på besök.
Men nu var det bara Wilma och Ellinor. De hade på något märkligt sätt vuxit ifrån varann. I ärlighetens namn fick hon nog erkänna för sig själv att det var hon som valt att dra sig undan. Det var när hon började inse att de alla tre var på väg att förvandlas till klassens hack-kycklingar. Då var det bättre med ensamheten. För även om det var oerhört tufft att hamna i utanförskap så var det ändå bättre än att vara den som de hackar på. Då var hon hellre ensam, helt ensam.
Småkillarna hade redan gått in och Hanna fick bråttom när hon förstod att lektionen antagligen redan hade börjat. Det var det absolut värsta som fanns, att komma in sist i ett klassrum, när allas blickar riktades mot henne, att inte längre vara osynlig. Hon skyndade på stegen och med andan i halsen rusade hon in i korridoren. Hon drog en lättnadens suck när hon insåg att Per, deras mattelärare, var sen och hon såg att flera i klassen fortfarande hängde på bänkarna utanför klassrummet. Nu gällde det bara att så tyst som möjligt ta sig förbi grabbgänget till sin krok, helst utan att märkas alls. Hon hade nästan passerat dem när hon plötsligt hörde ett vrål och i ögonvrån såg hon hur Oskar gav Micke en rejäl knuff samtidigt som alla de andra hejjade på och skrattade högljut. Alldeles för sent insåg hon vad som höll på att hända och hon hade inte en chans att hinna undan. Hon drog ihop kroppen och försökte vända sig för att ta skydd när hon kände Mickes hårda kropp törna rätt in i hennes axel så hon tappade balansen och föll i golvet med en rejäl duns. Hon höll upp händerna för ansiktet som skydd samtidigt som hon förberedde sig på att Micke skulle landa på henne. Men den smällen kom aldrig, på något sätt lyckades han hitta balansen och rädda sig ur situationen med att ta ett rejält kliv åt höger och missade med bara någon centimeter Hannas vänstra knä. Grabbarna fortsatte med sina glada tillrop och höga skratt och hon satt stilla en stund och bara väntade. Hon tittade upp och såg ilskan i Mickes gröna ögon samtidigt som hon väntade sig en dräpande kommentar, men den kom aldrig. Han såg på henne och för ett ögonblick förändrades hans uttryck så han nästan såg vänlig ut. Under några få sekunder trodde hon nästan att han tänkte be henne om ursäkt, men istället vände han sig åter mot kompisarna och skämtade som inget hade hänt. Hanna reste sig långsamt från golvet och smet ljudlöst i väg till sin plats. Hon andades ut, allt var som vanligt igen - hon var ensam, ensam och alldeles osynlig.
Fortsättning följer......
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)